Probably skrev:Jag har så länge jag kan minnas alltid strävat efter att bli bättre; få en bättre kropp, bättre utseende, bli bättre på ditt och datt, finner liksom aldrig någon ro i mig själv.
Nästan så att det har växt till självförakt med något man kan kalla för ätstörning som stör mig dagligen, får ångest då jag äter (är rädd att äta för mycket, livrädd för att gå upp i vikt)
I min livssituation just nu har jag i princip ilnget socialt umgänge utanför familjen och detta tär verkligen på mig, vet inte hur jag ska ta mig ur den onda spiralen jag hamnat i; mår dåligt över vikten, äter när jag är uttråkad, jo tack jag vet, självdisciplin, det fungerar ett tag men i längden tar ångesten över och jag dämpar den med att träna.
Jag vill helt enkelt bli nöjd med den jag är, hur blir man det!? Någon som varit där jag är som har lust att hjälpa mig?
Sorry, men jag tror det bästa råd du kan få är att helt enkelt ge upp på detta. Det är ingen idé liksom. Är man 20 bast och inte har den där självkänslan på plats så är det inget att göra åt saken, förutom att undvika att förvärra situationen.
Saker som *inte* gör något bättre, t.ex.
+ Gå och fundera över varför man har så kass självkänsla
+ Konstatera att ens psyke är undermåligt och ägna sig åt att marknadsföra denna upplevelse hos andra (sak samma om det är hos psykologen, med vänner eller på internet)
+ Avvaktande hoppas på att saker blir bättre
Jag har aldrig någonsin mött en människa som har fixat sin dåliga självkänsla i vuxen ålder... Ändå tycks den här typen av trådar alltid fyllas upp av välmenande skribenter som teoretiserar kring vad man kan göra åt saken. Förmodligen för att de själva inte dras med problemet, eller för att de misstar långvariga svackor, misslyckanden, trauman, dåligt självförtroende m.m. för någon genuin brist vad gäller självkänsla.
Personligen så tycker jag att jag själv är ett bra exempel på approach vad som faktiskt fungerar. Har inga problem med självkänsla överhuvudtaget längre... Det här är vad jag gör:
+ Funderar aldrig kring min självkänsla till vardags, och gör jag det så lägger jag ingen värdering i det
+ Fokuserar alltid hårt på mitt självförtroende och karma i alla situationer
+ Lyssnar inte till TV-kändisar och annat löst folk som går och sprider den här dyngan om "att man måste älska och acceptera sig själv" (bara ett effektivt sätt att ytterligare trycka ner folk som inte trivs med sig själva)
+ Håller bara på med roliga, utvecklande och intressanta saker hela dagarna – skapar man sig ett roligt och inspirerande liv är det mycket enklare att fokusera på det istället för att helt plötsligt börja gilla sig själv
+ Tar den kärlek man annars skulle rikta mot sig själv och placerar den hos andra istället
Dessutom medför min (obefintliga) självkänsla en massa bra saker:
+ Behöver aldrig vara orolig för att någon ska tycka att jag är en värdelös människa (har inga invändningar mot det så jag bryr mig inte)
+ Jag har ingen anledning att agera själviskt gentemot människor jag älskar, annars brukar folk vilja väga sina intressen mot sina närståendes (väldigt enkelt när ens egen vågskål aldrig väger något)
+ Gillar inte att vara ensam, men det är heller inte särskilt konstigt/stressande, med lite ansträngning så kan jag till och med tycka att det är behagligt att sitta där ensam på julafton (med vetskapen att ingen jag bryr mig om behöver besväras av min närvaro)
+ Jag är inte rädd för att dö eller förlora något, bortsett från att vissa grejer skulle vara irriterande att vara utan (min laptop, typ – hur skulle jag då kunnat skriva fler insiktsfulla foruminlägg som detta?)