Plasticfck skrev:Jag tänker ang fysisk aktivitet - skulle det vara lättare för dig att aktivera dig, om du hade sällskap ?
Eller är avsaknaden av motivation den samma med sällskap, som när du är ensam ?
Avsaknaden av motivation till just specifikt fysisk aktivitet är nog mindre om den fysiska aktiviteten ska utföras ensam. Jag tycker att upplevelsen av självmedvetenhet och skam kan bli starkare på exempelvis gym när det finns många andra människor runt en så jag brukar föredra att träna - och egentligen att göra det mesta - ensam.
Jag tror dessvärre inte att det skulle hjälpa utan istället göra det svårare om jag skulle träna med någon annan; komponenten av social fobi skulle göra det jobbigare. Däremot kanske det skulle kunna hjälpa att kommunicera med någon som också tränar över Internet för att motivera varandra att bege sig ut på diverse promenader, cykelturer, löprundor och liknande. Det kan vara en bra idé
plåtmonster skrev:Ibland kan det vara effektivt att bunkra upp med massa godsaker och en riktigt bra film och bara hänge sig till allt man gillar under en begränsad tid. Det kan kicka igång psyket.
Ja absolut men dessvärre är likgiltighet och alexitymi påtagliga komponenter i min depressionsbild så jag vet inte riktigt längre vad det är jag tycker om. Jag har svårt att känna av vilka aktiviteter som gör mig lugnare eller gladare och även att känna av hunger, sorg eller tillfredsställelse och det leder i förlängningen till att jag inte vet vad jag tycker om, vad jag vill eller hur mina intressen ser ut. Jag vet att jag kan slukas upp av farmakologistudier men jag vet inte om det är bra eller om de egentligen delvis irrationella studierna är en form av eskapism och inte alls ett konstruktivt intresse.
Jag vet emellertid att jag trivs med att utforska grottor för det gör jag inte tillräckligt ofta för att det skulle kunna röra sig om någon destruktiv aktivitet. Jag kanske borde göra det; då behöver jag få några nära vänner att spendera en av deras helger med mig. Då skulle jag kunna följa ditt råd och förbereda ett insäljande material med kartor, resplan, packlista och sådant inför expeditionen att ge till mina vänner. De förberedelserna skulle kunna äga rum framför datorskärmen hemma med diverse godsaker så det kan jag ju göra
triggerhappyD skrev:Om det vore av intresse för dig och även kanske någon annan här på forumet så kanske vi skulle ha en "samling" för oss kroniskt deprimerade och gå och äta en bit mat för att diskutera ämnet ytterligare.
Ja det skulle vi kunna ha. Jag har under den senaste veckan, sedan jag återvänt hit till Uppsala, sökt efter träffar här så absolut. Det vore en bra idé. Kanske kan man vidga gruppen till alla på forumet för att locka fler men på plats ändå hinna diskutera den här saken.
sporoni skrev:Sedan ett par veckor är jag inlagd på psyk, fast nu är jag mest på permission.
Det verkar som att vi har testat ungefär samma läkemedel. Jag har under de senaste veckorna diskuterat inläggning en del, främst med min psykolog, och vi har resonerat så att ifall det visar sig att jag är inkapabel att sköta mitt hushåll, hygien och liknande så skulle det kanske vara lämpligt även för mig. Tidigare har jag bara varit inlagd över ett dygn inom psykiatrin. Hur är det att vara inlagd?
sporoni skrev:Till saken: jag har upptäckt att medicinen Abilify (aripiprazole) har effekt på mig. Jag tar en låg dos, 5 mg. [...] Tyvärr så har jag även blivit rastlös, men jag hoppas att det går över. Min läkare säger att Abilify brukar kunna hjälpa personer med "autistiska personlighetsdrag" som han anser att jag har. Så det är ett tips från mig.
Ja jag känner till apiprazol men det är ju generellt monoaminantagonistiskt. Anledningen till att det kan hjälpa personer med autistiska personlighetsdrag är för att det har visat sig effektivt vid behandling av irritation, hyperaktivitet, stereotypier och autistiska tantrum bland barn med autism. Det har alltså samma indikation där, m.a.p. autism, som flera andra antipsykotika har: så som det inom den läkemedelsgruppen för denna indikation starkast evidensbaserade läkemedlet risperidon har.
Det är ju en partiell dopaminagonist vilket innebär att det ockuperar dopaminreceptorer med sin partiellt agonistiska verkan så att endogent dopamin, som givetvis har en fullt agonistisk verkan, inte kan fästa däran och därmed blir nettoeffekten en dopaminantagonism: vilket är vad man är ute efter bland antipsykotika för att reducera psykotiska symptom som ofta beror på dopaminerg överaktivitet.
Det används vid egentlig depression men eftersom det har en funktionellt dopaminantagonistisk nettoverkan så länge den endogena dopaminfunktionen är inom någorlunda normala nivåer lär dess användning för den indikationen mer utgöras av svag långtidsverkande stämningsstabiliseringsrelaterad funktion vid bipolaritet eller möjligtvis av dopaminergt uppreglerande effekt vid unipolär depression om den orsakats av för låg dopaminerg signaltransmission.
Dess serotoninantagonistiska verkan ses dels i dess återigen partiella agonism av 5HT1A-receptorer men även i dess direkta antagonism av 5HT2A-receptorer. Vad gäller dem har jag redan lämpligare behandling med vortioxetin (Brintellix) och dess affinitet för nämnda receptorer. Dess dopaminfunktionsreglerande verkan är dock kärnan i dess farmakodynamik och även om partiella agonister är bra för att hålla dopaminnivåer sunda genom att de hjälper till att uppreglera effekten vid låga nivåer endogent dopamin och nedreglera signaltransmissionen vid höga nivåer så finns det ju bättre alternativ för patienter med strikt unipolär depression som inte lider av hypomanier, manier eller psykoser med för stark dopaminerg signaltransmission.
Jag ser hur läkare kan resonera när de använder det tillsammans med vissa SSRI-läkemedel, så som sertralin, escitalopram, citalopram och fluvoxamin, vid behandling av unipolär egentlig depression. Man ska dock komma ihåg att det, likt venlafaxin, är mycket känsligt för CYP2D6-funktionsnedreglerande läkemedel så det är inget man bör kombinera med exempelvis fluoxetin, paroxetin eller bupropion. Jag tror emellertid inte att apiprazol vore någonting för mig. Dels är jag spontant skeptisk till neuroleptika i kombination med depression och dels har apiprazol risk för biverkningar som vore särskilt ovälkomna för just mig (tremor m.m.).
sporoni skrev:Ca en vecka efter att jag började ta den så började jag må bättre.
Hur märktes förbättringen? Hade du haft problem med initiativlöshet innan? Hade du märkt av hypomaniska drag någon gång innan?
sporoni skrev:Själv mådde jag väldigt dåligt av fluoxetin, vilket var den första medicinen jag fick. Viktigt att man har en bra läkare som följer upp en (själv hade jag inte det då).
Ja det är väldigt viktigt att läkaren är engagerad. Jag har haft ett antal olika läkare nu och färre än hälften har varit tillfredsställande bra. Min nuvarande läkare är duktig. Han ringde till och med upp på nyårsafton och kontrollerade hur det gick med min medicinering.
plåtmonster skrev:sporoni skrev:Jag tror inte att forskarna heller vet exakt hur medicinerna fungerar, utan man har testat och sett att dom haft effekt på vissa sjukdomar. Det finns hypoteser om obalanser i signalsubstanser som man försöker påverka men vad jag förstår så är det just hypoteser.
Min erfarenhet är annars att man inom psykiatrin ofta använder mediciner till andra syften än vad som står i FASS.
Det sändes en dokumentär om just neurologi och det sades också att medicinerna är som att prova och se vad som händer. Vilket känns väldigt riskabelt.
Ja det kan upplevas som riskabelt men det är så man måste göra i vår samtid. Dessvärre ligger depressionsforskningen och förståelsen för hjärnan i allmänhet långt efter förståelsen för övriga organ. Det är visserligen inte så konstigt eftersom hjärnan är mycket komplex men det beror samtidigt på att diverse religiöst trams tilläts hämma utvecklingen på området. Vad det gäller trial and error-behandlingar med psykofarmaka är de dock inte enormt riskabla. Preparaten genomgår ju tester innan de saluförs idag.
Visserligen ligger det ibland i läkemedelsbolagens intressen att maximera sina intäkter, dölja rön om beroenderisker och andra biverkningar samt hellre sätta upp fonder för framtida skadestånd vid marknadsföringsstart än att missa försäljningen helt. En sådan fond hinner förvaltas så att dess värde ökar nog för att täcka skadeståndsutgifter i en takt som ändå ger flera gånger större intäkter av försäljningen än vad den utgiften utgörs av.
Är man dock lite påläst som patient kan man i många fall se riskerna när man börjar använda ett läkemedel. Diazepam är ett exempel där det ersatte barbitruater som lugnande under 60-talet. Hade man då som patient någorlunda koll på hur det potentierade GABA:s effekt skulle man ha förstått att det hade gjort en beroende. Ett annat mer samtida exempel är pregabalin som för somliga patienter ersatte bensodiazepiner som lugnande under 00-talet; självklart är även det beroendeframkallande.
Var och en får göra en bedömning av hur långtgående de upplever att deras farmakologiska kunskaper är och ifall de kan lita på sig själva att deras värdering av nytta/risk är tillräckligt korrekt för att man ska våga testa ett läkemedel. Här kommer givetvis även patienters tilltro till läkare in som en komponent för de patienter som inte är så insatta i farmakodynamik och liknande områden, och mår man riktigt dåligt förstår jag ifall man inte klarar av att söka reda på information om de läkemedel man föreslås att börja använda. För mig känns det dock värt att testa mig fram med olika psykofarmaka för jag har hyfsad koll och mycket att vinna på om det skulle fungera.