Gripandekylig skrev:Nardil håller jag på att trappa ut då den har gjort sitt - och på ett synnerligen påtagligt vis har eliminerat all nedstämdhet och bekämpat det mesta av ångesten. Imorgon sänker jag ned till endast 1 tablett, från 6 st det senaste året (eller 9 st den första tiden) och den 7 juni kommer jag inte längre att vara påverkad av dess effekter.
Nu har jag varit utan farmakologisk antidepressiv behandling i ungefär ett halvår och jag känner mig någorlunda återställd: så gott som glad igen. Jag har visserligen behållit behandlingen med Neupro (rotigotin) 10 mg/dygn men den behandlar i högre grad dopaminmedierade skakningar uppkomna i striatum samt trötthet än någon form av klassisk antidepressiv verkan. I 7 år var jag kliniskt djupt deprimerad, diagnostiserad med en sällsynt långvarig svår egentlig depression, men nu mår jag bättre.
Mediciner hjälpte mig att få ork nog att ta tag i livsstilsförändringar och det blev dessa som aktiverade mig nog för att tillfriskna. Innan jag fann det läkemedel som fungerade för just mig gick jag, som står att läsa om högre upp i tråden, igenom cirka tio ineffektiva antidepressiva behandlingar. Slutligen sattes Nardil (fenelzin) in i högsta dos och successivt konfigurerades min hjärna om till att göra mig mindre stresskänslig, minska den dagliga ångesten, närmast eliminera all nedstämdhet och bota sömnbesvären nästan helt.
I oktober, förra året, började jag gå på promenader en gång i veckan, strax därpå började jag att simma på måndagar, i februari simmade jag även på fredagar, i mars lade jag till löpning tisdag + torsdag samt cykling på onsdagar. I april reste jag till Portugal på träningsläger med svenska skidlandslaget och, efter 7 träningspass om dagen, kom jag hem därifrån och ökade den fysiska aktivitetsnivån ytterligare genom att lägga in styrketräning på schemat.
Hela tiden visste jag dock att jag behövde akta mig för ortorexi så efter en bestämd tidsgräns på, kanske 60 dagar, slutade jag att följa mitt träningsschema lika slaviskt. Under sommaren noterade jag genuina leenden och skratt och jag valde att försöka aktivera mig mer socialt för att återanpassa mig till den studentlivsstil jag egentligen lever - när jag är frisk.
Juridikstudierna hade jag, redan för ganska lång tid sedan, insett att jag inte trivdes med; så jag valde att byta inriktning - trots att jag är 26 år och därmed kommer att ta min nya examen tidigast när jag är 32 år. Därför sökte jag in till utbildningar som mer matchar mina specialintressen (apotekarprogrammet bl.a.). I slutet av augusti började jag så skolan igen, men det blev inte farmakologi utan jag hamnade på psykologprogrammet. Det har jag nu studerat i drygt 3 månader och jag trivs!
Med ovanstående vill jag hjälpa er som fortfarande mår så som jag gjorde för ett år sedan, som jag gjorde under min tid som moderator här och som jag har gjort under hela den tid jag har varit aktiv här på AspergerForum. Jag vill hjälpa er genom att försöka att ge er hopp. Jag mår nästan bra nu igen. Nu vill jag leva och nyfiket upptäcka vad som händer imorgon. Även djupa och långvariga behandlingsresistenta depressioner kan gå över.
Samtidigt känner jag fortfarande en konstant osäkerhet: "är jag verkligen frisk, och tänk om jag blir sämre igen". Acceptans är nog nyckeln för att inte låta den osäkerheten eskalera till oro och ångest. Vidare hjälper det enormt mycket att ha flera trygga människor omkring sig som assisterar under det här tillfrisknings- och återanpassningsprojektet.
Veckovis möter jag min boendestödjare och min studiementor (som är färdigutbildad psykolog) som båda hjälper mig att planera veckorna rent materiellt och varje månad möter vi tillsammans en arbetsterapeut vid HAB som hjälper till med mer formella förbättringar i planering och strukturering. Utöver dem har jag fortfarande kontakt med psykiatrin: som är redo att återinsätta Nardil vid första tecken på försämring.
Jag hoppas att fler av er som jag lärt känna här på AspergerForum, som också har känt er deprimerade, också ska kunna må bättre snart - så att vi en dag kan säga att vi har varit deprimerade, sjuka och ångesttyngda tillsammans - men även glada, friska och tillfreds tillsammans