As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Vårdfrågor, medicinska aspekter samt forskning- och vetenskapsämnen.

 Moderatorer: atoms, Alien

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-04-27 18:55:00

Det blev ett långt inlägg, spoilar specifikaliteterna/bakgrunderna, men det är fritt att läsa.

Inte för att klaga, har inga större problem känslomässigt, bara motivationsmässigt.
Väldigt fadd affekt, kan väl vara glad i specifika fall, liksom arg i vissa fall, men grundtillståndet är en slags cynisk halvt undermedveten irritation.

Hur som, så har jag varit dystym sedan runt 13 år tillbaka, är närmare 30 numera.
Har sen varit deprimerad i omgångar, men har liksom kunnat mildra eller undvika depressionens liksom svängningar genom att falla tillbaka på dystymin som har varit min enda konstant under en väldigt lång del av mitt liv. Samt mindfulness, och allmänt sånt där buddhisttänk. Inte medicinerat, och det har gradvis bara blivit sämre på egen hand.

TLDR: Det verkar som om depressionen brutit igenom eller fått överhanden.
Spoiler: visa
Det har inte hänt mycket på de här 13 åren. Jag har väl fixat högskoleprovet och kan komma in vart jag vill typ, men det är bara för att jag kunnat ta saker i min takt när jag fixade det. Gymnasiebetygen gick åt helvete pga tidigare nämnda depression. Allmän livströtthet kan man väl kalla det. Inte mycket blir gjort.

När på plats på universitetet dock så har det varit samma historia, att jag kunnat engagera mig i programmet så länge det haft nyhetens behag i runt en vecka, för att sedan trappa ner i både närvaro, studietid, förståelse, minne osv osv till nånstans runt 25-10% i alla kategorier efter en termin. Jag har ändå fortsatt på den nivån tills jag hoppar av när jag blir deprimerad på riktigt eller när jag inte får fortsätta på grund av dålig prestanda en 3-4 år down the road.

Få se nu, jag har väl börjat på och dumpat sådär 4 program under den här tiden. Minns knappt någonting, det enda jag har i behållning är en del polare som jag studerat med.

En bekant från året över på ett program hoppade in på min årskurs efter att han varit borta ett år pga hjärnskada och minnesförlust etc etc efter en trafikolycka. Och egot fick sig en törn när han först trevande och vacklande kunde ta till sig materialet och prestera, för att sedan dra ifrån och ta examen i fas med resten av min klass, medan jag satt kvar med material från tre år tillbaka.

Delar en fyra med 2 andra neurotypiska dropouts jag umgicks med, lite neuroser får man räkna med även hos vanligt folk.
De har gått vidare och har pluggat upp färdigheter mha förmedlingen, startat eget, varit anställda och så vidare i cykler och har det bra och stabilt numera, fyller lägenheten med alla olika typer av vitvaror, hårdvara etc etc, trots att de haft mycket värre emotionella problem än vad jag har, de har lidit mer och brytt sig mer och ändå kunnat vända på biffen och bli något.

Nu så håller de båda två att flytta ut, och jag inser mer och mer att jag sitter fast, det finns liksom ingenstans jag kan gå. Men precis som förut så bryr jag mig bara inte. Det låter som om det är medvetet, men det är bara ett konstaterande. Andra människor i mina ögon känner jag att de liksom är riktiga människor, att de har ett egenvärde i mina ögon, medan jag mera bara är en slags prydnad. Jag tycker inte illa om mig heller, men jag ser inte något syfte med mig. Allt är väldigt bekvämt på det sättet. Jag eftersträvar inte att tänka så men det är så det har blivit tänkt. Ingenting tycks kunna ändra på det faktumet.

Med tiden så blev det mindre och mindre att jag hellre gjorde saker som jag gillade mer än studier. Genom hela grundskolan älskade jag att studera! Istället blev det mer och mer som att alla fritidsnöjen blev studier eller jobb de också. Till slut så letade man efter nya nöjen och nya utmaningar som helt saknade koppling till att grunda sig en framtid eller tidigare 'nöjen', och alla tog samma väg som studierna, att medan de började bra och man kunde sitta nån vecka och engagera sig, så blev de ett tvång som man drog sig undan från.

Man vänjer sig vid sådant, 10+ år liksom. Tiden går och här sitter jag och gradvis gradvis svetsar igen dörrarna till mina möjligheter bara för att liksom känna att jag fyller ut alla mina rum. Jag justerar både bränsle och atmosfär. Drar åt svångremmen. Mer och mer bokstavligt än bildligt. Jag har aldrig unnat mig mycket, mina ägodelar är i regel antingen ärvda, gåvor, återanvända eller halvt trasiga. Det är inget bekymmer.

Sen för nåt halvår sen så gick jag in i en vägg, och kom på mig själv att fundera i duschen hur fan jag kunde klara av alla mina tvång och åtaganden, och kom fram till att jag lika gärna kunde ta livet av mig. Det var väl en tanke jag haft förut, inget nytt där. Jag har ofta tänkt tanken att ta livet av mig när det varit svårt liksom som en morot att fortsätta, att det har varit något avskräckande, något som inte har varit önskvärt eftersom att det är en synd och skam att ge upp, och att liksom låta alla outnyttjade möjligheter glida mig ur fingrarna.

Skillnaden var nu att istället för att se detta scenario som något känsloneutralt, kallt och logiskt som gick i det invanda spåret där jag kunde liksom rikta mig själv, något man liksom kan studsa en boll mot för att få ett gensvar, så drog bollen rakt igenom planket och jag hittade något nytt.

Det fanns inte längre någonting värt att spara kände jag, det fanns inga möjligheter kvar, jag kände att jag hade mognat(eller skrumpnat) till oräddbarhet! För första gången på en lång tid, så kände jag mig lätt till mods, jag blev glad och hela liksom töcknet som jag invant mig att fumla runt i släppte. Plötsligt såg jag hopp och kärlek, och älskade livet enbart för att det skulle kunna ta slut! Jag blev skiträdd! Logiken gick åt helvete den med till slut, och jag insåg ju direkt att det här var jävligt illa.
Sen så får man ju anse att man har haft en jävla tur ändå. Mitt lidande har varit lågintensivt och långvarit utan att efterlämna sig skador eller ärr vare sig fysiskt eller psykiskt, så det är jag tacksamt medveten om.


Jag sökte jag mig till vården, fick SSRI, funkade inte, slutade med. Skickad till Psykolog, fått concerta upp till 54 mg, kan väl ha hjälpt. Fått voxra 150 mg under tiden också, inte nämnbar märkbar effekt.

TLDR: Börjat arbeta något som jag inte kunde innan sedan dess.
Spoiler: visa
Återupptog studier för att beta av matten, skrivit tenta osv.

Studerar civ.ing och har inte tagit en enda mattekurs, har inte klarat av att lära mig skiten, inte ens på kort nog sikt att klara en tenta, har suttit 0 minuter hemma, löst några uppgifter på lektion men bara då tack vare handledning, kopiering etc, och lärt mig 0 från föreläsningar, mest bara skrivit av tavlan... ett tag, varpå jag tagit foton av den. Har inte kollat vare sig foton eller anteckningar efteråt någonsin. Och sedan inte ens närvarat. Eller skrivit tenta.

Så att bara kunna träffa folk och plugga uppgifter har varit ett stort kliv framåt! Att ens skriva tentan har varit stort. Inte fått godkänt på något än, men det har varit på god väg! Är ju studieovan, och kämpar fortfarande med motivation, livsglädje och att liksom allmänt acceptera att det finns någonting utanför min lilla bubbla, eller snarare att inse att skiten utanför tar mig om jag inte börjar må bättre.

Har kass självinsikt, samt kasst minne och liksom tidsförståelse. Det känns inte som om dessa 10+ år varit något mer än en fotnot i min långsamma resa mot döden, och alla mina 17 år innan jag kajkade ihop känns liksom som någon annans liv, minnen av min egen lycka känns lika fejk som skådespeleri från nån såndär sockersöt sitcom som jag föraktar så innerligt.


På senare tid så ökades min dos voxra från 150 till 300 mg, och kunde väl ärligt inte säga om jag upplevde någon skillnad. På inrådan av min psykolog då jag inte upplevt effekt av voxra eller abstinens sedan den tog slut ett par dagar innan jag talade med honom, slutade jag med voxra för nån vecka sedan och gick upp till 72 mg concerta. Vi ska öka tills jag får bieffekter eller jag blir bra, och därefter gå vidare med antipsykotiska. Jag är med på den planen, litar mycket mer till mediciner än jag gör till vare sig min egen förmåga att ändra min situation eller andras förmåga som i slutändan måste gå genom mig själv ändå pga kassa spegelneuroner och allt annat sånt skit.

Jag upplever att allt känns svårare sedan dess, jag har inte förmått mig att träffa studiegruppen, jag vaknar inte längre som innan utan jag somnar om halv omedvetet tills jag legat 12-14 timmar. Sedan när jag är vaken försöker jag vila eftersom jag som alltid är trött men också saknar driv, men jag vill inte göra något alls, jag gör saker som tidigare åteminstone varit bara tidsfördriv eftersom jag saknar sådant som varit eftersträvansvärt, och jag upplever bara frustration och ilska, vet inte riktigt vart jag ska göra av mig.

Kändes bra under merparten av författandet av detta inlägg, tog en lång dusch och reggade ett konto här nu eftersom jag snubblade över er när jag forskade om abstinens på voxra efteråt. Men även nu medan jag avslutar det här inlägget så börjar den här ilskan bubbla upp. Vetafan vad man ska göra utom att lägga sig igen. Har inte haft sådana här problem förr bara på concerta enbart.

Någon som har något praktiskt att dela med sig av? Erfarenheter osv.

TLDR: Skriver mest av mig då ilskan fortsatte, det löser sig nog. Inte första gången jag mår såhär.
Spoiler: visa
Det känns som om det går bra eller åt helvete i omgångar, och jag vet inte hur jag ska tolka situationen eller hur jag ska kunna fortsätta gå framåt. Det sista jag ÖNSKAR är att dra mig undan från den lilla kotakt med folk jag har trots att jag egentilgen VILL det. jag VILL liksom bara vara ingenting. Även när jag har kul så känns det som om det inte är värt besväret. Att göra inget och vara ingen känns... Som ingenting. Och verkar därmed vara det som jag är på väg emot om jag inte kan undvika det.

Hur som, kanske jag skrivit för mycket, men vem vet. här om någonstans inbillar jag mig(naivt) att det kanske kan finnas andra med liknande problematik. Har inte pratat med någon nånsin som haft samma problem. Eller avsaknad av problem.

Jag gick under en lång tid genom mitt liv och låtsades som om allt var bra, försökte att göra allt så bra som det förväntades av mig, och hoppades i hemlighet att någon kunde konfrontera mig över mina prestationer. Då hade jag haft universums välsignelse att ta livet av mig där och då. Närmaste vassa föremål, närmaste höjd man skulle avlida av att kasta sig huvudstupa ifrån. Sjudanjde ilska och liksom världsförakt under ytan. Skulden för min död skulle inte vara min egen, utan någon annans. Jag antar att något av dessa tankar lyste igenom vid de tillfällen då jag faktist blev ifrågasatt, för personen i fråga backade alltid medan jag i huvudet begrundade om det här var skäl nog, eller om det var mer mitt eget beslut.

Det blev bättre med buddhism. Men det verkar vara på återtåg. Vem fan vet. Det enda jag vet är att just nu så kommer saker tilbaka till mig från djupet där jag isolerat dem.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Zima33 » 2015-04-27 19:32:27

Jag har också AS, ADD och dystymi (tidigare måttlig och svår depression).
Mådde sämre av Citalopram, bytte till venlafaxin som jag hade 4-5 år men insåg att den gav mig mer ångest och mardrömmar. Sen har jag mått sådär, depressionen blev till dystymi. Fick GAD (generell ångest) och började ta buspiron mot GAD och nu verkar dystymin vara borta! Tagit den några år tror jag. Den är en svag antidep och brukar kombineras med en annan antidep men för mig har det tydligen fungerat ensam. Buspiron är den bästa medicinen jag haft! :-)154

Vid svår depression brukar man ju kombinera velafaxin och mirtazapin. Finns även andra kombos man kan göra, vet inte om du provat några?

Antipsykotiska (neuroleptika) har jag testat några, man blir ofta nere av dem, alltså typ slö eller deprimerad. Bara så du vet...
Har precis avslutat en provperiod med Seroquel depot, hade 50-100 mg och tappade lusten att göra saker, kom inte ut på promenad och såg mest på TV. Fast den används ju mot bipolär depression i högre doser.
Zima33
 
Inlägg: 3612
Anslöt: 2011-05-09

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav plåtmonster » 2015-04-27 20:09:12

@Khunark, Kanske du behöver göra saker som du helt enkelt har lust och nyfikenhet inför? Samt förstås sex och kärlek? Så att livets fridgivande sidor får dominera din tillvaro mer?
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-04-27 20:27:35

@Zima33
Jag har aldrig haft svår depression. Har aldrig mått så dåligt att jag inte kunnat gråta ut det, eller helt enkelt ställt mig själv mot väggen och liksom örfilat vett i mig.
Har alltid sett liv och död som en bekvämlighet, har inte tillåtit mig att se det vidare än så.

Men det kanske är det som är problemet, jag har alltid hanterat mig själv hårdhänt och auktoritärt. Jag har den senaste tiden börjat tro att min dystymi i själva verket är ångest hållet på väldigt kort koppel.

Jag nämnde ju min cynism ovan, jag har alltid haft lätt för att bara köra över mina känslotillstånd och att liksom 'ta ratten' från dem. När jag mår bra så låter jag mig må bra, men när jag håller på att må dåligt, så ger jag dem en mördande blick så att säga, så håller de käften och en låg profil.
Resultatet blir ju en vardaglig irriration, vaksamhet och ibland uppblossande ilska som måste tolereras, omfamnas, älskas och kvävas ihjäl.

I slutändan så kanske jag handikappar mitt känsloliv med det tillvägagångssättet. Slår man ner tillräckligt många uppror, istället för att lösa deras problem, kommer man inte att ha nog med bönder att försörja nobiliteten.

Så kanske, kanske, ska jag försöka vända mig till att försöka få något ångestdämpande utskrivet... Eller att ta upp voxra igen, det är iallafall material att ta upp vid mitt nästa möte om nån vecka.
Det är extremt hjälpsamt det du skriver om att din dystymi blev hjälpt av ångestmedicinering.

Syftet med neuroleptika i mitt fall var just för att stabilisera dopamin, det ska i små doser kunna hjälpa svårbehandlad depression i kombination med add. Sådär 10% av vad bipolära depreimerade får. Han sa ju det min psykolog, att det är svårt att behandla aspergare som har add och depression, eftersom de är mycket motståndskraftiga mot placebo bland annat, och har dubbla eller trippla överlappande problematiker. I mitt fall så är jag ju också halvt fientlig gentemot mitt eget mående, så det blir liksom fyrdubbelt svårt.

Men det är också bra det du säger om att neuroleptika trubbar av en, något som jag redan är. Om jag har konsistent låga motivationsnivåer till att börja med snarare än spikar åt endera hållet, så kanske det är fel väg att gå. Det läggs också till minnet, och är varmt uppskattat!

Nej nu så ska jag ta mig till en kompis ur min studiegrupp och kolla på senaste avsnittet av AGoT, så det har definitivt gjort nytta att skriva av mig. Om nån har något annat att tillägga, så feel free! Jag håller anteckningar här på min sida.

@plåtmonster
jag har varken lust eller nyfikenhet inför saker, allt sådant har jag närmat mig, upplevt och avvisat.
har knappt någon eller ingen sexualdrift, känner ingen ensamhet eller ångest. jag har avvisat långt fler potentiella partners än jag haft sådana intressen själv(i snitt nån vart/vartannat år), för jag har inte kunnat tolerera varken deras uppfattning att jag är en person värd besväret vilket är irrationellt, eller deras känslomässiga sårbarhet vilket bara skulle lägga mer på mitt bord, som redan är belamrat med mer än jag klarar av. man träffar många sådana människor som underpresterar när man själv underpresterar.

de enda jag intresserat mig för är personer som haft en roburst konstruktion, är trygga i sig själv, samt har ett fullt känsloliv. dvs personer som fungerar som mig, men har delar jag saknar och önskar, och därmed självklart inte är intresserade av mig.
det låter kanske hårt och maskinellt, men det är åteminståne direkt och uppriktigt. hela det här halvdefinierade känsloomfamnade resonemangs-modet som du antyder att jag borde använda mig mer av, saknar jag helt. inte av egen vilja
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav plåtmonster » 2015-04-27 21:35:51

Khunark skrev:jag har alltid haft lätt för att bara köra över mina känslotillstånd och att liksom 'ta ratten' från dem. När jag mår bra så låter jag mig må bra, men när jag håller på att må dåligt, så ger jag dem en mördande blick så att säga, så håller de käften och en låg profil.

Kanske är det här grunden läggs genom att inte låta känslorna få luft med jämna mellanrum? Det borde skapa en emotionell obalans på sikt som gör inbrott på den rationella delen om det inte åtgärdas?

Neuromediciner verkar också till stor del trubba av människor istället för att ge möjlighet att ta itu med problemen.

Khunark skrev:jag har varken lust eller nyfikenhet inför saker

Kanske det skull vara värt att prova saker som iaf varit positiva innan och se om de på känns bra eftervart?
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-04-28 0:46:02

@Plåtmonster: Jag formulerade mig specifikt av en anledning, men jag är tacksam att du försöker hjälpa mig.
Jag bad om praktiska råd och egna erfarenheter, inte välmenande skuldbeläggning, plattityder eller tveksamt välmenande misrepresentation. Det ger ingenting från dig till mig, det kräver bara från mig.

Jag hade skrivit 10+ rader till svar i det här inlägget, som mestadels återupprepade eller gick in i större och djupare detalj av det jag redan sagt, precis som mitt första svar till dig. Men jag konstaterade att jag inte orkade behöva försvara mina problem, de är problem nog på egen hand, tog bort det till förmån för det här inlägget.
Ingen illvilja menad, men att hjälpa mig på det här sättet är värre än ingen hjälp alls, och bortsett från att jag dels inte känner mig hjälpt, känner jag mig särgranskad och trivialiserad, vilket irriterar mig något oerhört, vilket är anledningen till det förra meddelandets dåliga framställning.

Jag höll på att addressera ett kort svar ändå till ditt senaste inlägg, men insåg att det höll på att bli precis samma sak jag raderade ovan efter sex rader.
Den person som du hänvisar till mig som finns inte. Jag har ingenstans sagt att jag inte låter mina känslor andas, att jag inte försöker åtgärda mina problem, att jag saknar möjlighet att ta tag i mina problem pga medicinering, eller att jag inte gör saker som förut varit positiva. En sak har jag sagt dock, och det är att min emotionella obalans börjar göra inbrott på min rationalitet.
Noll procent av ditt inlägg har varit praktiskt eller en egen erfarenhet.

Innan du tar det här personligt, vänligen inse att jag har lätt för irritation, och att jag försöker hålla en så öppen och direkt dialog som möjligt utan att behöva spela teater och spendera energi som jag inte har för någon annans räkning.
Jag behandlar andra som jag behandlar mig själv, och som jag vill bli behandlad.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

Re: As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav tahlia » 2015-04-28 1:51:47

Vad känner du någonsin, utöver irritation och ilska? Vad är skillnaden rent känslomässigt mellan det du beskriver som "mår bra" respektive "mår dåligt"?
tahlia
 
Inlägg: 10775
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-04-28 3:36:23

tahlia skrev:Vad känner du någonsin, utöver irritation och ilska? Vad är skillnaden rent känslomässigt mellan det du beskriver som "mår bra" respektive "mår dåligt"?

Svårdefinierat. De känslor jag har, de har jag sporadiskt och de är inte vidare intensiva.

Sen barndomsben så har jag alltid upplevt mycket starkare frustration än jag upplevt mer positiva känslor. Iallafall är det frustrationen jag minns mest, men det är väl så för alla. Att man lär sig bättre av allt som går fel mer än man gör av allt som går rätt. Sen så är ju enbart det mitt spektrum numera, det andra döljer sig.

Det har inte haft något att göra med min barndom, jag har haft och har fortfarande privilegier hemma, det måste erkännas. Men sen har man ju AS, och det har ju orsakat en hel del plötsliga bakslag som jag inte förstod grunden till när jag var yngre, och som liksom satt sig. Idag förstår jag dem, men de sitter ju ändå inbrända i min person.

Att 'ha kul' och skratta kännetecknas väl av eufori, och det tror jag att alla kan ha, men andra saker som beror mer på interpersonliga relationer som skuld etc, har jag svårt för att känna, men det händer det med.

Men klart man känner sorg nån gång när något hemskt händer som man kan identifiera med, och klart att man kan gråta och må dåligt för någon annans skull, men sådana intensiva känslor brukar försvinna förhållandevis snabbt. Att komma över sorg efter ett plötsligt dödsfall tar mig ett par veckor av erfarenhet, även om det är någon som stått mig väldigt nära. Andra som jag kanske borde sörja mer som står mig lika nära, kan jag inte förmå mig att sörja, till exempel om det är ett resultat av långvarig sjukdom.
Jag tror dock att allt sådant är individuellt, och att jag inte är en känslomässigt lagd person.
Tänker fortfarande på och kan gråta för husdjur som gått bort för åratal sedan, så det finns undantag. Djur ligger mig varmt om hjärtat, även om det är en liten neurotisk hund som inte kan läsa signaler och biter ifrån sig för att han känner sig hotad utan anledning. Fan, blir tårögd bara nu av att minnas det lilla livet. Men jag tror inte att jag har ägnat farmors död för några månader sedan en tår hittills, faktum är att jag slutade gråta när jag började tänka på henne.

Klart att man ibland kan skämmas för sitt beteende eller sin naivitet eller okunskap eller vad det nu rör sig om, men det är ingenting som händer mig numera. Det är svårt att sätta fingret på vad som funkar som det ska när jag är i tip-top condition givet mina förutsättningar, och vad som berövats mig sedan depressionen.
Alla människor är ju självcentrerade i sina känslor, de skiljer sig bara i vad deras 'själv' består av. Vissa människor har kallat mig väldigt empatisk eftersom jag kan empatisera med sådant som de inte själv kan, men i mitt eget hjärta så smärtar det lite att jag inte kan empatisera med sådant som andra gör.

Det jag vet är väl främst att jag inte har några drömmar, inga intressen, inga förhoppningar eller önskningar av framtiden längre. Jag har aldrig varit en känslolagd människa, men jag har ändå satt värde på mina egna saker, och varit liksom internt emotionellt konsistent. Jag har tidigare adopterat andra människors prioriteringar, åsikter, intressen osv eftersom jag haft kraft att avvara, och haft mer intresse, nyfikenhet och lust än vad mina egna projekt räckte till att förbruka. Det har vänt, och medan jag värdesätter andra människor mer än mig själv(främst genom att jag kan känna genom dem trots att jag inte kan känna för mig själv), så har jag blivit en mycket mer sluten och kall människa när det gäller andras otillräcklighet. En slags känslomässig vampyr, eller hur man ska uttrycka det. Men som alla vampyrer så är jag egentligen död inombords, och har bara liksom, intrycket av liv. Jag behöver andra för att överhuvudtaget ha någonting inom mig, när jag drar mig undan folk kan det gå veckor utan att jag egentligen gör något eller bryr mig om detta faktum.


Men jag tror att jag innan jag blev deppig mådde mycket bättre emotionellt, iallafall tyder alla mina minnen på det även om jag inte kan liksom leva mig in i dem. Ett faktum dock är liksom att det här implicita måendet som inte kommer och går, utan mer som är en slags grundbult i tillvaron, det måendet har urholkats till den grad då jag inte bara inte upplever känslor medvetet, utan det har kommit till den punkt då jag inte ser någon mening med saker, jag gör inget med enthusiasm eller självgående mening eller glädje. Mina bra stunder träffar mig som en blixt och sedan är de borta. Allt jag gör slutar med att jag gör det pliktskyldigt eller mekaniskt, mer på grund av en slags trevande logik att jag kan lyckas få det att bli mer tillfredsställande som det var förr ju mer jag försöker. Jag ställer aldrig in något som planerats, och försöker fylla min tillvaro med aktiviteter, och tills nyligen har det fungerat bra. Men bara ett schema är inte längre en trygghet, och att arbeta inte för en lön, utan för löftet om en framtida lön har blivit gammalt och utslitet till den grad att jag börjar skita i allt.

Att jag lägger ner tid på den här introspektionen är inte direkt för att det är ett nöje i sig, utan det är väl mera ett slags. Man kanske kan kalla det ett slags hopp att det är en investering för framtiden, och jag tar vad jag kan få. Allt jag kan göra på något sätt alls det gör jag.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-04-28 18:31:24

@plåtmonster
Förlåt för mitt agerande igår, jag var lite av en annan människa då, men idag är jag mer mitt normala jag.
Vi såg där ett praktexempel av hur jag hanterar upplevda motgångar, och det är väl något som jag gjort sen barnsben. Engagemang under press medför en spänning som när den inte får gensvar eller levererar väntade resultat, resulterar i att spänningarna övergår i aggravering som dominerar min attityd trots att jag försöker att vara så öppen och tillgänglig som möjligt.

Tyvärr så omfattar den öppenheten och tillgängligheten i princip enbart att räkna upp i förvarnande syfte hur jag för närvarande fungerar, för det enda som i mitt fall kan rå på en ond känslocykel det är frånvaron av provokation och tid.

Jag har läst många av dina hoper av inlägg i det här forumet sedan igår, och att jag tog dem som du riktade emot mig personligt berodde mycket mer på att de var riktade emot mig snarare än någon annan. Det var inte min mening att kliva på dina tår eller att inte respektera din senioritet eller forumkulturen här, men samtidigt så förstår jag hur jag agerade igår, och kan sanningsenligt säga att jag skulle agerat likadant idag om jag idag vore samma människa som igår.

Hur som, jag är inte för stor för att erkänna att jag betett mig dåligt, men samtidigt så vill jag mena att jag inte heller upplevde att jag hade något val. Anledningen till att jag vill må bättre är främst för att jag vill må mindre dåligt än att jag vill må bra. Men det är ingen rak väg dit, och jag vet inte ens om det går att komma dit. Bara att bromsa känslan av att allt går sämre skulle vara anledning nog att inte vara såhär spänd hela tiden.

Men back on track, ingen som upplevt något av det jag beskriver, och kan berätta lite grann hur det utspelade sig, hur det slutade, och liksom tips på vägen? I mina ögon så är vi alla samma människor, det är bara att vi har blivit tilldelade olika händer i det här kortspelet som kallas livet, och att allting som skiljer mellan oss och alla våra likheter beror enbart på dessa första förutsättningar.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-05-08 12:59:31

Nu när google har börjat indexera den här posten, trots att den har börjat dö av så tänker jag att jag kan väl hålla den levande lite som en guide till människor som hittar den med liknande problem, men from. den här posten så kommer jag försöka hålla inläggen korta.

Sen sist så har jag blivit mer som innan jag medicinerades alls, dvs apatisk, glömmer äta, sover 12h plus per natt så att mitt dygn skruvas fram 4 timmar per sovcykel. Tack vare concerta så kan jag iallafall samla mig och låta tiden passera måttligt produktivt, även om jag saknar driv och ork.
Känner inget mycket, vill inget mycket, lever i nuet, gör allt jag gör på andras initiativ eller efter eget schema, där vissa saker bara faller bort. Tex min tid idag på psyket som jag försökt bereda mig för den senaste veckan, klockan 10 prick när jag skulle vara där klickar det i mitt huvud trots att jag satt larm att påminna mig 20 minuter i förväg, och jag måste kasta mig iväg på cykeln till min psykiatrisjuksköterska.

Zima33 skrev:Buspiron är den bästa medicinen jag haft!

Jag tog upp det på mitt möte idag, och nu så har vi ökat med 18mg metylfenidat till 90 mg, voxra är tillbaka 300 mg, och så tyckte hon att busprion var ett relevant och intressant alternativ att ta upp med min psykolog, medan 'abilify' som det hette som de annars ville sätta mig på verkade gå emot både min önskan och mina behov enligt henne, då jag redan är apatisk som är mitt främsta problem. Tekniskt sett nu när jag läser igenom vad den skall åtgärda, så dyker 'irritability associated with autism' upp, vilket får mig att dra på smilbanden.

Det börjar kännas lite som halva min frukost är piller numera, men i längden så lär man väl banta av/ner det som är överflödigt. Som jag förstått det så vill de sätta in busprion ovanpå de andra två, och även om det känns mycket, så kanske det är rätt väg att gå? Vem vet.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-05-10 10:29:23

Jag kan sova normalt nu de senaste två nätterna. Istället för att sova 12 timmar, så sover jag 7-8 och vaknar självmant relativt pigg och utvilad. Att starta dagen utan att det känns som ett tvång är en enorm förbättring som direkt ger mig stabila dygnsthytmer och 4+ timmar extra varje dag!

Jag sitter just nu och har tråkigt och letar efter något att sysselsätta mig med, och allting man gjorde förr känns liksom trivialt och ointressant. Nästan så att man självmant tar fram matteboken. Kodade med några kompisar för skojs skull igår, och lärde mig mycket nytt som jag annars inte pallat.

Normalt sett, skulle jag vara stressad och sakna tid för det mest grundläggande, utan att kunna förmå mig att göra något bra. Bara att rulla ur sängen in i duschen var en kraftansträngning som gjordes i sista sekunden, och det var inte ovanligt att mobilen fick gå på snoozecykel två timmar ända tills man redan var sen. Under den här svackoveckan jag hade utan voxran var det särskilt illa, då jag kunde tvinga mig att ta mig upp i sista sekunden utan tid att äta frukost etc, men sen ändå inte förmå mig att ta mig iväg. Att vara två timmar sen till en sammankomst eller ställa in helt hände under hela veckan.

Effekten från voxran har varit direkt, men kan vara placebo. Då jag bara var utan den en vecka, så kan jag anpassat mig tillbaka till den snabbt, antar jag. Hade den här förmågan att vila ut och arbetslusten på den tidigare också, så att den är tillbaka är skönt, placebo eller inte. Kraschen när vi tog av den tidigare var ju omedelbar så effekt har den ju, och om placebon håller i sig tills den börjar igen så är jag nöjd.


Tar tabletterna(voxra&concerta) innan frukost, men har de senaste två dagarna inte kunnat få ner hela frukosten, som annars går galant. Kan väl kanske bero på ökningen av concertan, då stimulanter dämpar aptiten. Jag hade inget sådant när jag tog samma dos voxra för en vecka sedan, så detta är helt nytt.


Något som händer kort efter att jag tagit mina tabletter är att jag blir slö. Säckar ihop, och blir mest att sitta och titta på datorn, men jag har kvar lusten att arbeta och är uppmärksam och medveten. Var slö på 72 mg concerta förr, men nu på 90 mg concerta och 300 mg voxra så verkar det vara tydligare/värre, och den upplevda energin från uppvaknandet är som bortblåst. Känns lite som att jag betraktar mig inifrån, att min kropp är motvillig och liksom skärmar av sinnet.

Hoppade över upptrappningen av voxra eftersom jag ville komma ifrån mitt forna tillstånd snabbast möjligt, fick ingen instruktion om en sådan men kanske man borde tagit en tablett(halv dos) i en vecka först. I vilket fall så tar väl inte voxran effekt efter bara nån kvart väl? Det är väl concertan.

Innan jag tagit dem, har jag varit relativt aktiv. Ur sängen genom morgonrutinen har gått fint, men sedan fastnar man, och har varit så nu i runt 4 timmar, fast det känns som att det börjar luckra upp nu gradvis. Har suttit mest och andats grunt och betraktat världen, helt utan eufori, bara liksom mentalt luddig, sparläge liksom. Jag går in i det automatiskt..

Så tidsmässigt ser jag ut att gå plus/minus noll, men jag är iallafall vid medvetande och kan göra saker i någon utsträckning. Jag funderar på om jag går och får fysiska effekter av concertan, med grund och snabb hjärtrythm kanske? När jag mätte blodtryck senast på psyket för två dagar sedan då jag hade 72 mg så hade jag bra intervall på blodtrycket, men 80 slag per minut vilket var mer än jag haft tidigare, men de ökade ändå till 90 mg.

Så kanske hjärtslagen går och blir snabbare och svagare, så att nettoblodtrycket minskar och jag blir att tappa syresättning? Min syster har hjärtklappning till och från, och blir på samma sätt att bara sitta och andas och titta när hjärtat sätter igång. Kollade nyss min puls nu när det börjar vara bättre, och den ligger på runt 100 slag i minuten, som ska vara maxtaket för otränade människor. Även om man förutsätter att jag mätt lite fel och den ligger runt 95, så har den ändå spikat för mig tidigare, och säkert gått upp till och över 100 slag i minuten.

Nej ni får dras med mina överlånga inlägg, det går emot min natur att hålla dem korta. Sorry.
Jag tar 18 mg mindre imorgon så får vi se vad som händer. På 90 mg så blir jag arbetsförmögen lagom i tid tills att concertan går ur kroppen, så det blir ju lagom hjälpsamt.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-05-13 12:04:26

Hej tråden.
Har inga andra problem just nu angående ork, hjärta, puls eller något på den mentala biten. Pulsen ligger på runt 80, slår inte hårt och blodtrycket verkar vara samma som alltid.
Men känner mig liksom lite 'sedated' ändå. Det går väl kanske över det med.

Börjar bli orolig för min aptit, dock. Äter bokstavligen ett mål sammanlagt över dagen.
Men känner mig okej. Vet någon hur man vet att man äter för lite? På kort sikt, vad man kanske ska uppmärksamma för varningstecken.

Jag inbillar mig att det borde märkas på något sätt, för jag har ingen lust att tvinga i mig mat som jag inte behöver. Skillnaden mot förut kanske är att jag inte är lika benägen att tröstäta?

Jag äter ju liksom och maten är god, men jag nöjer mig snabbt. Det det känns som om fyra tuggor inte på långa vägar är nog för frukost, och jag har ingen aptit på lunch...

Får prova att vänta med medicineringen till efter frukost imorgon, så man får i sig ett stadigt mål om dagen.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav antonius » 2015-05-13 12:11:24

Khunark skrev:Hej tråden.
Har inga andra problem just nu angående ork, hjärta, puls eller något på den mentala biten. Pulsen ligger på runt 80, slår inte hårt och blodtrycket verkar vara samma som alltid.
Men känner mig liksom lite 'sedated' ändå. Det går väl kanske över det med.

Börjar bli orolig för min aptit, dock. Äter bokstavligen ett mål sammanlagt över dagen.
Men känner mig okej. Vet någon hur man vet att man äter för lite? På kort sikt, vad man kanske ska uppmärksamma för varningstecken.

Jag inbillar mig att det borde märkas på något sätt, för jag har ingen lust att tvinga i mig mat som jag inte behöver. Skillnaden mot förut kanske är att jag inte är lika benägen att tröstäta?

Jag äter ju liksom och maten är god, men jag nöjer mig snabbt. Det det känns som om fyra tuggor inte på långa vägar är nog för frukost, och jag har ingen aptit på lunch...

Får prova att vänta med medicineringen till efter frukost imorgon, så man får i sig ett stadigt mål om dagen.


Jag är ingen psykolog, men då jag är deprimerad, vantrivs eller är obekväm med tillvaron tappar jag aptit och äter mindre än jag brukar, så det kan finnas en förklaring där, att du är lite deprimerad... :-)063
antonius
 
Inlägg: 21798
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-05-13 12:54:38

Ja, men jag har haft mycket bättre aptit när jag mådde mycket sämre, just nu så mår jag relativt bra :D
Vi får se om det är en varaktig effekt av concertan, får planera mina mål antagligen
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-05-13 14:04:39

Det är lite egendomligt, i perioder under dagen känner jag mig liksom under tryck, som att något håller på att hända, liksom utsatt och stålsatt. Inte mer än så, men det är påtagligt, och det tvingar in min uppmärksamhet på något att sysselsätta sig med. Ungefär som soldater spelar tärning för att ta tankarna bort från det kommande slaget.

Förut var jag sådan hela tiden, att liksom någonting tynger, men man var van. Kände inte att något var eller kunde vara annorlunda. Jag har inte förstått det uttrycket själv förrän nu, men det känns som en vikt. Ibland lättar den plötsligt, inte helt men tillräckligt för att jag ska kunna känna att det finns lite mer utrymme liksom. Sedan återkommer den efter några minuter, liksom i cykler på några timmar.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-08-25 15:25:09

Har varit en stillsam sommar. Tvingat ut mig att paddla med vänner hemifrån med två övernattningar. Tänkte att det kunde bli kul när man väl var där, och sedan att det iallafall definitivt jämförelsevis skulle vara kul när man kom hem. Alltid något.

Min behandling med concerta avbröts då jag absolut inte skulle få 'sövande' effekter utan nämnbara stimulerande effekter. Strul och semester samverkade för att jag sedan det förra inlägget knappt haft någon kontakt med vården alls. Blev utan även voxran ett par veckor pga strul, och även den verkar jag inte ha några bieffekter att sluta tvärt av. Vilket jag blir något less av.

Så nu blir det karusell igen. Om de kommer fram till att jag inte går att behandla eller att det helt enkelt inte ska vara något fel på mig, blir jag less. Känner mig avtrubbad, avslappad och liksom oföretagsamt ointresserad av att göra någonting alls. Och jag som trodde att jag kunde återvända till mina studier något återställd.

Har ju fått veta av min psykolog att aspergare är mindre mottagliga för placeboeffekter. Undrar just om hopp är en av de här placeboeffekterna...? Bläh.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-09-30 12:24:34

Nu har jag blivit satt på elvanse som enda medicin, concerta och voxra är historia.
Lite kluven, men enligt flashbackare så ska den ha mycket bättre effekt och biverkningar än concerta.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-10-12 22:38:49

Har 30 mg nu sedan fyra dagar.

Tycker inte den gör något utom att ta från mig aptiten, kroppsvärmen och liksom närvaron.
Jag blir bara att vilja vara ifred, och så går tiden utan att jag märker av det. Inte så att jag söker mig bort från sällskap, utan mer som att jag blir sittande och inte söker mig mot sällskap. Har blivit liksom sak samma.
Blev att spendera tid med kompisar som vi planerat in tidigare, men upplevde ingenting av det liksom. Normalt antar jag att jag är gladare att träffas och bli av med spänningen att det ska ske, är någonting egentligen positivt. Jag var kvitt den här ångesten eller obehaget att träffas helt, och fick heller inte nån slags frihet när det upphörde. Det bara var, hände på egen hand utan att jag var med.

Blivit disträ och liksom. Allt blir avtrubbat. Jag var avtrubbad tidigare, men nu känns det som om halva jag inte hänger med mig. Känslorna går på noll, antar jag. Saknade dem inte förrän jag fick söka efter dem. Primära liksom sekundära. Har ingen ångest eller motvilja som står in för avsaknad av vilja som förut. Utan liksom ingenting. Långsam, grund men liksom tillräcklig andning. Som om något saknades, som inte behöver matas med syre. Normalt så är man mer liksom spänd, nu så är jag helt ospänd, och allt är liksom bara jaha.

Häromdagen sov jag 8 timmar, vaknade och tog min dos på morgonen, kände effekten börja gå igång. Den här liksom förslappande aspekten växte och jag blev trött och helt ointresserad av att göra någonting alls, och lade mig efter kanske fyra timmar då effekten var i full gång, för att se om jag var trött 'på riktigt' istället för att tvinga mig vara vaken. Jag somnade och var borta i 6 timmar till slutet av eftermiddagen. Den natten sov jag som vanligt, dvs mina 8 timmar. Det var som om de där 6 timmarna inte räknades.

Inte riktigt det jag förväntar mig av en medicin mot ADHD.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-10-12 22:47:10

Nu när jag läser mina gamla poster när jag hade concerta, ser jag att det är samma effekter som kommer tillbaka. Det är ju inte vidare oväntat egentligen. Preparaten fungerar ju på liknande sätt trots allt.

Jag tillskriver inte några större effekter av att sluta med voxran den här gången till skillnad från förr. Jag tror inte att det är någon större skillnad alls. Dvs att den inte hjälpte något vidare. Avsaknaden av fysiska bieffekter ska vara klara besked att min kropp inte känt sig hjälpt av den, säger iallafall min sjuksköterska.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

As, add, dystymi, depression. Vad göra?

Inläggav Khunark » 2015-11-23 1:00:48

Det har hänt lite sedan senast. Går på 70 mg Elvanse nu som de satt som ett tak.
Mitt blodtryck går väl runt 120/80-70 beroende på mätningstillfälle och plats(donerar också trombocyter), så det är ingen begränsande faktor.

Medicineringen med elvanse fungerar väl okej, jag mår inte bättre av det, men jag känner mig mer vaken. Allt känns fortfarande som bördor, men de känns lättare och jag orkar se på dem även om jag sällan orkar ta tag i dem.
Istället för att backa stadigt, känns det som att jag återfått fotfäste. Men jag har fortfarande kvar vardagsproblematik med uppmärksamhet, fokus, planering samt de praktiska aspekterna runt vardagsrutiner. Jag kan inte förmå mig att liksom 'se' deras värde, och allt blir halvgjort eller ogjort.
Men det verkar ha mer att göra med depressionsaspekten.

Alla typer av antidepressiva är numera ur bilden. Jag kan inte säga att jag saknar dem, så antingen så hade de ingen effekt, eller så var det en så liten effekt så att jag inte märkte av den. Men faktum kvarstår att det är depressionen och det subjektiva måendet som är centralproblemet. Det är liksom som att jag har en kärna som lyser med sin frånvaro. Liksom som ett vaakum som suger, men inget hittar dit.
Det känns som något osynligt, för jag aldrig lust och sällan olust. Jag vet inte hur jag ska börja bry mig om saker. Det här tillståndet färgar av sig på hela mitt liv. Eller så tvärt om. Mitt liv saknar färg fullständigt pga det här tillståndet. Till och med olusten kännetecknas av undvikande och är inte så pass påtaglig. Jag skulle hålla fast vid lust oavsett form om den bara visade sig, men den gör inte det.

Min läkare har skickat mig vidare till samtal, det känns lite som att man blir 'dumpad', och att det här händer för att hans standardlösningar inte fungerar. Från honom så ser jag inga nya lösningar, utan då sertralin följt av voxra och concerta följt av elvanse inte gett effekt, så kastar han in handduken.

Jag blev ombedd att söka hjälp själv, och fick be dem bestämt att remittera mig med argumentet att det vore bättre för samarbete dem emellan, innan de gick mig till mötes. Jag upplever att de anser att de ansvarar för att bara ge mig amfetaminer, och hade väl tänkt att det skulle lösa min problematik. Eller så kanske de ger blanka fan i mig, om man ska vara än mer cynisk.

Hur tycker ni att man kan gå vidare? Hitta en annan psykatrier som vill göra 'mer'? Hitta en som har mer erfarenhet/insyn i hur människor med AS fungerar kanske? Finns det någon specifik hjälp att få som någon kan rekommendera? Det känns ju bara inte rätt att överlåta min framtid i händerna på människor som saknar läkarkompetens att rådgöra med mina motvilliga läkare. Är bosatt i Linköping.
Khunark
 
Inlägg: 352
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

Återgå till Aspergare och vården



Logga in