Khunark skrev:Jag är inte rädd för att dö, och jag vill egentligen inte leva. Men skulle något sådant räcka för att bli tagen på allvar?
Ja, uttrycker man sig så skulle en läkare nog tolka det som att patienten kunde vara exempelvis deprimerad.
Khunark skrev:Självskadande beteende som argument för min situation lär vara ett av de allra sista stegen, men samtidigt beror det ställningstagandet mestadels på att jag behåller mig själv intakt och att mitt tillstånd inte förändras.
Menar du att skada din kropp fysiskt för att kommunicera till vårdpersonal att du känner dig likgiltig? Det behövs definitivt inte och är någonting man kommer att ångra. Ifall det var så du menade så gör inte det, var påstridig istället.
Khunark skrev:Min uppfattning var att eftersom mina problem rörde likgiltighet snarare än ångest, så kunde en nettoeffekt av ADHD-behandlingen lindra min likgiltighet. I själva verket så verkar den inte göra det, jag gör mer men mera liksom bara för att medicinen stimulerar mig så jag blir pigg. Jag är fortfarande lika likgiltig.
Dopaminerga läkemedel brukar man använda mer för att motverka letargi, tröghet och bristande handlingskraft. Mot likgiltighet, vilket ju är en brist på subjektivt upplevd emotionell styrka och nyans, bör snarare serotonerga läkemedel hjälpa bättre. Dessvärre har alla SSRI-läkemedel varit för svaga i vart fall för mig, men det finns andra preparat som höjer de extracellulära nivåerna av serotonin om man nu inte påverkas så mycket av återupptagshämmare.
Ytterligare en komplikation är att en biverkning som många rapporterat om vid behandling av de flesta typer av antidepressiva är just likgiltighet, en känsloavtrubbning, som kanske starkast upplevs av mirtazapin men som jag själv även märkt av lite smått efter långtidsbehandling med vortioxetin. Det kan dock bero på desensibilisering av fel postsynaptiska serotoninreceptorer som kan uppstå vid så lång behandlingstid.
Jag har inte så jättebra koll på de serotoninfrisättande preparaten, men återupptagshämmarna är ju väl spridda bland antidepressiva läkemedel och monoaminoxidashämmarna likaså. Det borde dock gå att, i brist på MDMA, hitta t.ex. en nässpray eller liknande som definitivt inte är insorterad under gruppen antidepressiva men vars verksamma substans man kan testa för att se hur man reagerar på serotoninfrisättning.
Somliga smärtmediciner har även viss serotoninfrisättande verkan men de skulle bli för grumliga att använda vid felsökning eftersom de även påverkar andra system som kan ge patienten upplevelser av lättad likgiltighet. Som antidepressivum sedan ska man självklart inte behandla med en SRA eftersom det inte är hållbart i längden, men man kan då överväga tillskott av serotoninprekursörer (5-HTP/L-Tryptofan) eller att använda monoaminoxidashämmare.
Alla resonemang ovan blir ju dock väldigt klumpiga eftersom de bara tagit hänsyn till koncentrationerna och balansen av extracellulära monoaminer på en microskala, sett mellan två kommunicerande neuroner, i en odefinierad del av hjärnan. Vill man istället åstadkomma neuronal tillväxt av exempelvis amygdala finns det ju långt mer avancerade nedströms regleringar av peptidneurotransmittorer som kan åstadkomma ökad celltillväxt och annat.
Khunark skrev:Under behandlingen först med något SSRI-preparat, och därefter med Voxra, började vi medicinera med tanke på ADHD också
Eftersom det bara var ett drygt år sedan du började med det här antar jag att du ännu inte hunnit behandlas med särskilt många olika antidepressiva. Känner du fortfarande av likgiltighet så bör du därför ha fortsatt kontakt med din psykiater så att ni tillsammans kan bestämma nya behandlingar som verkar rimliga tills ni finner vad som fungerar. Det behöver ju inte ens röra sig om farmakologisk behandling.