Det enda som hjälpt mig nått är bildterapi, men det är för att bilder är det bästa uttrycksmedlet för mig.
Det är kanske det som mar0der menar med att något tilltalar dig. Som du berättar om dig själv så är det troligt att Bildterapi verkligen tilltalar dig och att du är som mig när det gäller KBT och DBT och sånt som är intellektuellt abstrakt när de försöker berätta vad det går ut på.
Jag är också väldigt osäker på om jag fattar KBT
när jag försöker läsa om KBT fattar jag fortfarande typ ingenting.
Mindfulness fattar jag ännu mindre.
mar0der eller någon annan som tror sig förstå får rätta mig om jag har helt fel.
Ta den nyaste formen av KBT. Tredje vågen kallar de den. Den är inspirerad av Buddismen.
Om jag alls fattat tror jag det går ut på en slags acceptans. Först bör man acceptera att man har något som man vill hantera eller förhålla sig till. Överätning? Tröstätning. Överdriven längtan att stå i centrum för andras uppmärksamhet? Klängigt beteende. Klängapa sa de till mig att jag var. Att vara för beroende av vad andra tycker mm
Om man accepterar att man har nåt av detta och bryr sig om att det är ett "problem" tex man väger mer och mer varje gång man väger sig och fötterna svullnar up och man får värk i knäna osv. Eller att man äter tills man mår illa. Eller man söker andras uppmärksamhet så mycket att de blir upprörda och säger ifrån på ett jobbigt sätt. Eller de börjar undvika en eller börjar mobba en för att man söker deras uppmärksamhet för mycket. Man klänger på dem. Typ!
Acceptansen tycks vara viktik för att skapa rätt inställning hos den som har problemet. En erfarenhet de har att terapin funkar dågligt om man inte accepterar att man har problemet?
Motivation att förhålla sig till detta. Hemläxor var väl ett sätt att lista ut vad som var viktigt och inte viktigt? Tröstätning eller att jag klänger på andra. Vilket är viktigast att ta hand om först? De hör ihop kanske. Man ger sig själv en slags uppmärksamhet och belöning när man tröstäter? Pysslar med sig själv.
Det verkar handla om att se sig själv och acceptera hur det är? Jag tröstäter. Jag kräver uppmärksamhet av andra så mycket att de känner det som om jag klänger på dem. De drar sig undan pga detta beteende.
För att jag ska bli motiverad att göra nåt bör jag acceptera att detta är hu jag gör.
Sedan har de lagt till att man ska iaktta sig själv utan att döma sig själv. Det har jag inte förstått hur de kom fram till. Andra dömer mig för både överätning och att jag klänger.
De dömer mig också för att jag är omogen och inte vet saker de förväntar sig att jag ska veta eller fatta direkt när de förklarar.