Hur stora svårigheter krävs för diagnos?
Postat: 2014-06-07 12:19:41
Jag vill börja med att säga att jag inte vill kritisera eller ifrågasätta några särskilda personers diagnoser. En annan tråd fick mig dock att börja fundera över detta. Jag vet också hur det är att gå länge utan diagnos med mängder av problem och kaos i livet så som sagt, riktar ingen kritik till enskilda individer här!
Det som fick mig att börja fundera var en beskrivning av att inte själv tycka att man behöver hjälp och inte anse att funktionshindret är tillräckligt stort för att behöva hjälp men sedan ändå genomgå en utredning när man känt igen sig i olika saker och då faktiskt få en diagnos. Jag vet självklart inte hur det är för just den personen men började fundera en del över hur mycket eller lite svårigheter som egentligen krävs för diagnos.
Enligt DSM-IV-TR är ett av kraven för att diagnos ska ställas följande:
"Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden."
I ICD-10 uttrycks det mer som t.ex. "Kvalitativa avvikelser" ang förmåga till ömsesidig social interaktion osv.
Det heter också att
* "För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen."
* "Ett ytterligare krav i diagnoskriterierna är att symptomen orsakar betydande problem i vardagslivet."
Denna info hittas bla här: http://habilitering.se/autismforum/om-d ... rs-syndrom
Man kan ju ha betydande svårigheter inom vissa områden men inte andra, vilket ju då rimligen leder till att diagnos inte sätts. Vissa som utreds och ej får diagnos får ju tex höra att de har drag av AS, AS-liknande problematik inom vissa områden osv.
Hur som helst, om man själv och/eller andra inte tycker att man har betydande problem men ändå känner igen sig på olika sätt i beskrivningar av AS så borde det ju då på sin höjd resultera i "drag av AS", då man inte skall kunna sätta diagnos om man inte har stora svårigheter i vardag, skola/arbete, relationer osv.
Har det blivit så att diagnosen sätts på allt lösare grunder, alltså även om dragen inte skapar dessa stora svårigheter?? Och vad innebär det om det är så?
Att det sker misstag och att folk ibland får felaktiga diagnoser går ju inte att komma ifrån inom psykiatrin eftersom det för psykiatriska diagnoser och sjukdomar inte finns kan påvisas på samma sätt som de flesta fysiska sjukdomar (blodprov och andra tester/undersökningar). Så det kommer ju alltid finnas visst utrymme för tolkning och en risk för att det blir fel men det gäller ju då i princip alla diagnoser inom psykiatrin. Så tyvärr måste man väl räkna med en viss felmarginal men har detta blivit mer vanligt när det gäller vissa diagnoser? Tänker nu på AS men även t.ex. Borderline. Men hur som helst borde felmarginalen kunna hållas någorlunda låg så länge de som utreder har rätt kunskaper, det finns tillgång på specialiserad personal och man ser till att göra ordentliga utredningar.
Ni som blir ivägskickade / eller själva sökt er till andra ställen, tex carema, vad har anledningen till det varit? Varför har man valt att inte göra inom den vanliga psykiatrin och npf-team där? Om ni gjort utredning på ställen som carema etc, har det då funnits psykiatrisk personal med någon npf-specialisering eller vad är det för utredare ni mött där? Om det skulle vara så att man inte har denna specialistkompetens där så borde det ju öka risken för felaktiga diagnoser och i så fall undrar jag ännu mer varför vissa skickas dit istället för att gå via vanliga psyk?
Tror ni att alltfler diagnoser sätts för lätt? Bortser man på vissa ställen från att det faktiskt måste finnas en betydande funktionsnedsättning för att en diagnos ens ska komma på tal? Om det är så så är det ju faktiskt allvarligt av flera skäl:
* fler individer får en felaktig diagnos
*personer utan betydande problem upptar tid och resurser inom vården vilket påverkar väntetid och resurser till personer med stora hjälpbehov
* tyngden i diagnosen och vad det betyder att ha den förminskas och personer med stora problem kan bli alltmer missförstådda och det kan leda till att folk tycker att det är inte så allvarligt eller jobbigt att ha AS om många skulle få diagnosen utan att ha just betydande svårigheter. Det blir då lättare att folk tycker saker som "jag fastnar också i saker jag är starkt intresserad av ibland", "jag blir också trött när jag varit på stora social tillställningar" osv och då kommer folk ännu mindre förstå hur mycket större dessa svårigheter är om man har AS och vad det faktiskt innebär att ständigt leva med funktionsnedsättningen AS.
Om man inte har några direkta svårigheter, vad är då syftet med att ens efterfråga en diagnos?? Hur som helst, vad tror ni? Är det så att diagnosen sätts på allt lösare grunder och att man då struntar i att det krävs betydande svårigheter för att sätta en diagnos?
(OBS! Detta är inte saker jag anser mig veta utan frågor och funderingar. Jag menar inte att det ÄR såhär utan undrar om det kan vara så.)
Det som fick mig att börja fundera var en beskrivning av att inte själv tycka att man behöver hjälp och inte anse att funktionshindret är tillräckligt stort för att behöva hjälp men sedan ändå genomgå en utredning när man känt igen sig i olika saker och då faktiskt få en diagnos. Jag vet självklart inte hur det är för just den personen men började fundera en del över hur mycket eller lite svårigheter som egentligen krävs för diagnos.
Enligt DSM-IV-TR är ett av kraven för att diagnos ska ställas följande:
"Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden."
I ICD-10 uttrycks det mer som t.ex. "Kvalitativa avvikelser" ang förmåga till ömsesidig social interaktion osv.
Det heter också att
* "För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen."
* "Ett ytterligare krav i diagnoskriterierna är att symptomen orsakar betydande problem i vardagslivet."
Denna info hittas bla här: http://habilitering.se/autismforum/om-d ... rs-syndrom
Man kan ju ha betydande svårigheter inom vissa områden men inte andra, vilket ju då rimligen leder till att diagnos inte sätts. Vissa som utreds och ej får diagnos får ju tex höra att de har drag av AS, AS-liknande problematik inom vissa områden osv.
Hur som helst, om man själv och/eller andra inte tycker att man har betydande problem men ändå känner igen sig på olika sätt i beskrivningar av AS så borde det ju då på sin höjd resultera i "drag av AS", då man inte skall kunna sätta diagnos om man inte har stora svårigheter i vardag, skola/arbete, relationer osv.
Har det blivit så att diagnosen sätts på allt lösare grunder, alltså även om dragen inte skapar dessa stora svårigheter?? Och vad innebär det om det är så?
Att det sker misstag och att folk ibland får felaktiga diagnoser går ju inte att komma ifrån inom psykiatrin eftersom det för psykiatriska diagnoser och sjukdomar inte finns kan påvisas på samma sätt som de flesta fysiska sjukdomar (blodprov och andra tester/undersökningar). Så det kommer ju alltid finnas visst utrymme för tolkning och en risk för att det blir fel men det gäller ju då i princip alla diagnoser inom psykiatrin. Så tyvärr måste man väl räkna med en viss felmarginal men har detta blivit mer vanligt när det gäller vissa diagnoser? Tänker nu på AS men även t.ex. Borderline. Men hur som helst borde felmarginalen kunna hållas någorlunda låg så länge de som utreder har rätt kunskaper, det finns tillgång på specialiserad personal och man ser till att göra ordentliga utredningar.
Ni som blir ivägskickade / eller själva sökt er till andra ställen, tex carema, vad har anledningen till det varit? Varför har man valt att inte göra inom den vanliga psykiatrin och npf-team där? Om ni gjort utredning på ställen som carema etc, har det då funnits psykiatrisk personal med någon npf-specialisering eller vad är det för utredare ni mött där? Om det skulle vara så att man inte har denna specialistkompetens där så borde det ju öka risken för felaktiga diagnoser och i så fall undrar jag ännu mer varför vissa skickas dit istället för att gå via vanliga psyk?
Tror ni att alltfler diagnoser sätts för lätt? Bortser man på vissa ställen från att det faktiskt måste finnas en betydande funktionsnedsättning för att en diagnos ens ska komma på tal? Om det är så så är det ju faktiskt allvarligt av flera skäl:
* fler individer får en felaktig diagnos
*personer utan betydande problem upptar tid och resurser inom vården vilket påverkar väntetid och resurser till personer med stora hjälpbehov
* tyngden i diagnosen och vad det betyder att ha den förminskas och personer med stora problem kan bli alltmer missförstådda och det kan leda till att folk tycker att det är inte så allvarligt eller jobbigt att ha AS om många skulle få diagnosen utan att ha just betydande svårigheter. Det blir då lättare att folk tycker saker som "jag fastnar också i saker jag är starkt intresserad av ibland", "jag blir också trött när jag varit på stora social tillställningar" osv och då kommer folk ännu mindre förstå hur mycket större dessa svårigheter är om man har AS och vad det faktiskt innebär att ständigt leva med funktionsnedsättningen AS.
Om man inte har några direkta svårigheter, vad är då syftet med att ens efterfråga en diagnos?? Hur som helst, vad tror ni? Är det så att diagnosen sätts på allt lösare grunder och att man då struntar i att det krävs betydande svårigheter för att sätta en diagnos?
(OBS! Detta är inte saker jag anser mig veta utan frågor och funderingar. Jag menar inte att det ÄR såhär utan undrar om det kan vara så.)