sugrövmanövern skrev:På tal om schizofreni, när jag läser om det känner jag igen mig. Det är bara det att mina symptom inte krävt vård, utan verkar vara en light-variant. Jag har helt enkelt inte berättat för någon, eftersom jag trott att alla andra också lever mitt mellan dröm och verklighet.
På senare år har jag dock upplevt en del trauman, med svår stress och dålig ekonomi. Bland annat då blivit trakasserad av en psykopatisk ex-sambo dag och natt under en period.
Efter det så har omvärlden börjat kännas allt mer hård och kall. Hallucinationerna mer frekventa, jag ser folk i lägenheten om jag är ensam och trött tex. Ser djur och människor utomhus, som helt plötsligt försvinner. Detta sker bara i mörker tror jag. Hör musik, röster, skrik, grannar som snackar i tomma lägenheter. Känner hur någon petar på mig när jag sover, vaknar av en dask i ansiktet.
Detta har mildrats sedan jag blev sambo, det händer bara när jag är ensam i stort sett.
Jag har väldigt svårt att röra mig ibland om jag är stressad, fryser liksom fast och blir stående. Svårt att säga om det sitter i kroppen eller i hjärnan.
Att det här skulle kunna övergå i äkta schizofreni är ju inte helt otänkbart. Beror ju mycket på vilka copingskills man har, socialt nätverk etc. Skulle jag bli lämnad ensam är jag osäker på hur frisk jag skulle kunna hålla mig, då jag behöver bli utryckt ur den mardröm jag lever i av snälla människor, med jämna mellanrum. Utelämnad till mig själv är jag nog rätt rökt vad gäller den mentala hälsan misstänker jag.
Jag tycker även att jag stämmer in mycket på riktig autism, tex i Iris Johanssons bok En annorlunda barndom, hon är autistisk. Det kan jag känna igen mig mycket i. Hur ingenting är verkligt, hur det är svårt att skilja på sin egen värld och den verkliga världen etc.
När jag var liten kunde jag inte skilja mellan dröm och verklighet. Allt vävdes in i varandra. Jag blev mäkta besviken när jag upptäckte att jag inte hade en knallgrön PEZ-automat i verkligheten, det stör jag mig på än i dag, fastän det drömdes när jag var i tvåårsåldern. Mamma sade att jag hade drömt, i verkligheten hade jag en mörkblå PEZ-automat bara. Drömt, vad är det för dumheter?
I dag drömmer jag ju mer tråk-grejer, som att jag köpt hem tacosås, och upptäcker att det inte är sant. Jag kan även i vaket tillstånd ha tänkt köpa tacosås och sedan tro att så skett. Vilket som är vilket kan vara väldigt svårt att veta tycker jag. Twilight zone brukar jag kalla det. Det tillstånd där jag inte kan avgöra vad som är verkligt, vad som är logiskt, vad som skett och inte skett och vad som är drömt och vad som verkligen hänt.
Is Zelda dead yet?
Jag känner också igen mig - i en light-variant ungefär som Moggys.
Också det att välja fel människor (eller om det är bara som jag tolkar in) och världens hårdhet och kyla.
Syner och enheten mellan dröm och vakenhet lärde jag mig att stänga av redan som barn, i stort sett. De vuxnas panik smittade av sig på mig, och jag var redan så oaccepterad av dem så kanske jag inte hade kunnat överleva utan att stänga av de avvikelser jag kunde stänga av.
På andra sätt och som vuxen har det dock inte varit bra för mig, den ytterligheten heller. Det är inte roligt att leva i en glaskupa där allt, också allt det som är en själv, finns på andra sidan glaset.
Ja, nu pladdrade jag på om mig själv. Jag blir gripen av ditt inlägg och jag vill försöka hjälpa dig så gott jag nu eventuellt kan. Kan inte bedöma om det här gjorde någon liten skillnad, men hoppas.
Om hallucinationer: det här kanske du vet mycket mer om än jag, men
ifall inte, så kan diverse lugnande, ångestdämpande och liknande substanser som läkarna numera tror att alla klarar sig utan ge sådana vid abstinens (även ifall man till exempel har ojämn tillgång till dem eller ojämna doser).