Otäckt bemött på psykiatrin. Hjälp.

[illusioner]

Hej! Jag skriver här för första gången och vet inte vad jag har för förväntningar. Jag hoppas att jag är välkommen! Jag är en tjej på 18 år som haft med vården att göra sedan jag var 11. Fick dock mina diagnoser ADD och Högfungerande autism när jag var 17. Vilket var en lättnad. Men samtidigt svårt.

Hur som helst det jag ville berätta om var hur jag blev bemött när jag flyttades till vuxenpsykiatrin. Första mötet jag hade var jag nervös och satt i ett rum med en läkare och en terapeut.
Läkaren ställer frågor jag inte förstår som "Vad säger du när du blir arg?" Och för att jag hade insomningstabletter antog hon att jag var drogberoende och led av psykoser.

Efter ett stunds stirrande på mina ärr på armarna frågar hon
"Har du installerat en apparat i armen som ber dig att ta ut någonting?"
Jag börjar efter ett tag att gråta av panik och vill därifrån för att jag blir så rädd/panikslagen. Då höjer hon rösten och säger att
"Nu tycker jag du ska be om ursäkt, som uteblivit en tid och sitter här och gråter, tar på dig jackan och vill hem." Och att jag förolämpade henne.

Jag lider och hyperventilerar men känner mig tvungen att stanna.
Svarar inte längre på frågorna jag inte förstår och är bara tyst.

Det hela slutar med att hon flinar och säger att vi ska göra urinprov. Känner mig så förnedrad av att först bli kränkt och bemött på det här sättet och sedan sätta mig och kissa inför någon jag inte kännner på första mötet.

Jag får andra sömntabletter. Quietapin. Läser senare att de också är antipsykotiska som ska behandla schizofreni. Jag fick ingen information om det här och känner mig avskräckt.
Jag går på Concerta också och har läst att de två kan ha märkliga biverkningar. Känner mig kränkt av landsstinget och helt hjälplös. Vill inte dit men måste det.

Undrar om någon av er kan relatera till mig? hade hjälpt mig så mycket.
Tack om ni orkade läsa det här, det gör mig glad.

/ Miranda.

[slackern]

Jag vet inte i vilket landsting du bor i. Själv bor jag i STHLM och dom har blivit stenhårda på när dom skriver ut AD/HD medicin. Jag får lämna ett urinprov varje halvår tillsammans med blodprov för att spåra eventuella missbruk.

Fast jag kan förstå att du känner dig kränkt över hela situationen. Nästa gång kanske du skulle kunna ta med dig en person du litar på som kan hålla dig sällskap och som kanske kan hjälpa och stötta dig, Och säga till om du inte förstår något?

[illusioner]

Ja, jag bor i Karlskrona. Men har aldrig behövt göra urinprov förut. Jag förstår varför det är viktigt och allting, men det kändes obehagligt att göra det inför en helt ny läkare när jag blivit bemött så. Jag har fått höra delade meningar om det här. Att det också är frivilligt om man vill eller inte. Men jag har ingen aning.

Ja, det känns som om det är flera som har blivit det. Känner inte direkt att jag får hjälp. Hon var ganska svår att nå. Frågade vad hon menade men hon var bara bestämd med att jag skulle svara på varenda fråga. Vilket jag försökte. Men jag har också svårt för sådana här nya situationer och det känns som om att de borde ha lite överseende med det och gå lite mer försiktigt fram när man har aspergers. Det var därför jag ville gå tillslut. Ska nu försöka byta till en annan avdelning, för det är uppdelat i väst/öst. Så hoppas på det just nu!

Tycker bara det är otroligt mycket press ibland för att få ut sin medicin. Men det är ju samtidigt något man behöver göra.

Tack för ditt svar! försöker stödja mig mot anhöriga i sådana här situationer. Just där råkade jag vara helt ensam, och försvarslös. Men i fortsättningen ska jag ta med mig någon.

Förresten vet du hur man svarar direkt till personen i forumtråden?

[notwoodstock]

Jag vill uppmuntra litet på något litet sätt som jag kan:

Jag själv har goda erfarenhet av många snälla människor inom vården, själv har jag levt med schizofreni sedan visserligen inte riktigt 30 år tillbaka, när stortrasslet började (för min läkare trodde inte att jag hade den sjukdomen 1995 eller vad det kan ha varit).

Men den grymma sanningen är vänlighet när det fungerar ihop, går hand i hand med en väldig "rutin", som kan bygga osäkra kontakter om man har "otur".

Själv är jag troende och har bilden att det inte är "kött och blod" som man ibland måste kämpa mot, även vid mindre strul. Utan en andlig soppa, där jag tycker synd om vårdapparaten, som möter alla möjliga slags svårdiagnostiserade saker, och då ibland kan vara "buffliga".

Jag är ny här, har antagligen Asperger. Och är glad att efter 30 år med vård fått veta det. Jag är imponerad av vilka enorma kunskapsresurser som gömmer sig här på AF. Jag upptäckte inte allt först, t.ex Metatrådarna, som man kan hitta det mesta via, med pekare till underområden.

Sista lösningen om du vill ha litet omhändertagande, är bara eventuellt Schizofreniportalen Viska, http://www.viska.se/. Dom är snälla mot sådana här problemsaker, men jag tycker inte att man skall blanda olika saker som sjukdomen schizofreni, som jag själv behövde koll på, och Asperger och sådant.

Lycka till med hjälp från de mer kunniga här!

/notwoodstock

editerad: stavfel

[Batman]

.

[Batman]

Hej! Jag skriver här för första gången och vet inte vad jag har för förväntningar. Jag hoppas att jag är välkommen! Jag är en tjej på 18 år som haft med vården att göra sedan jag var 11. Fick dock mina diagnoser ADD och Högfungerande autism när jag var 17. Vilket var en lättnad. Men samtidigt svårt.

Hur som helst det jag ville berätta om var hur jag blev bemött när jag flyttades till vuxenpsykiatrin. Första mötet jag hade var jag nervös och satt i ett rum med en läkare och en terapeut.
Läkaren ställer frågor jag inte förstår som "Vad säger du när du blir arg?" Och för att jag hade insomningstabletter antog hon att jag var drogberoende och led av psykoser.

Efter ett stunds stirrande på mina ärr på armarna frågar hon
"Har du installerat en apparat i armen som ber dig att ta ut någonting?"
Jag börjar efter ett tag att gråta av panik och vill därifrån för att jag blir så rädd/panikslagen. Då höjer hon rösten och säger att
"Nu tycker jag du ska be om ursäkt, som uteblivit en tid och sitter här och gråter, tar på dig jackan och vill hem." Och att jag förolämpade henne.

Jag lider och hyperventilerar men känner mig tvungen att stanna.
Svarar inte längre på frågorna jag inte förstår och är bara tyst.

Det hela slutar med att hon flinar och säger att vi ska göra urinprov. Känner mig så förnedrad av att först bli kränkt och bemött på det här sättet och sedan sätta mig och kissa inför någon jag inte kännner på första mötet.

Jag får andra sömntabletter. Quietapin. Läser senare att de också är antipsykotiska som ska behandla schizofreni. Jag fick ingen information om det här och känner mig avskräckt.
Jag går på Concerta också och har läst att de två kan ha märkliga biverkningar. Känner mig kränkt av landsstinget och helt hjälplös. Vill inte dit men måste det.

Undrar om någon av er kan relatera till mig? hade hjälpt mig så mycket.
Tack om ni orkade läsa det här, det gör mig glad.

/ Miranda.

Välkommen till klubben. Vi är många här som blivit dåligt bemötta av vården.

[slackern]

Ja, jag bor i Karlskrona. Men har aldrig behövt göra urinprov förut. Jag förstår varför det är viktigt och allting, men det kändes obehagligt att göra det inför en helt ny läkare när jag blivit bemött så. Jag har fått höra delade meningar om det här. Att det också är frivilligt om man vill eller inte. Men jag har ingen aning.

Ja, det känns som om det är flera som har blivit det. Känner inte direkt att jag får hjälp. Hon var ganska svår att nå. Frågade vad hon menade men hon var bara bestämd med att jag skulle svara på varenda fråga. Vilket jag försökte. Men jag har också svårt för sådana här nya situationer och det känns som om att de borde ha lite överseende med det och gå lite mer försiktigt fram när man har aspergers. Det var därför jag ville gå tillslut. Ska nu försöka byta till en annan avdelning, för det är uppdelat i väst/öst. Så hoppas på det just nu!

Tycker bara det är otroligt mycket press ibland för att få ut sin medicin. Men det är ju samtidigt något man behöver göra.

Tack för ditt svar! försöker stödja mig mot anhöriga i sådana här situationer. Just där råkade jag vara helt ensam, och försvarslös. Men i fortsättningen ska jag ta med mig någon.

Förresten vet du hur man svarar direkt till personen i forumtråden?

Menar du såhär? Då trycker du på citera knappen uppe till höger.

OK jag hoppas verkligen för din skull att du får byta läkare så att du känner dig trygg och respekterad. Förstår att du inte gillar att lämna urinprov. Kan väll säga att även jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt även fast jag inte har något att dölja.

Otur att ingen kunde följa med dig som stöd. Förstår även att du var nervös på förhand det brukar även jag vara på nya ställen och personer.

[Meppe]

Att försöka byta avdelning låter vettigt. Ifall det inte fungerar, be iallafall om att få träffa annan personal. Saknar ord för vilka stolpskott du träffat.

[illusioner]

Jag vill uppmuntra litet på något litet sätt som jag kan:

Jag själv har goda erfarenhet av många snälla människor inom vården, själv har jag levt med schizofreni sedan visserligen inte riktigt 30 år tillbaka, när stortrasslet började (för min läkare trodde inte att jag hade den sjukdomen 1995 eller vad det kan ha varit).

Men den grymma sanningen är vänlighet när det fungerar ihop, går hand i hand med en väldig "rutin", som kan bygga osäkra kontakter om man har "otur".

Själv är jag troende och har bilden att det inte är "kött och blod" som man ibland måste kämpa mot, även vid mindre strul. Utan en andlig soppa, där jag tycker synd om vårdapparaten, som möter alla möjliga slags svårdiagnostiserade saker, och då ibland kan vara "buffliga".

Jag är ny här, har antagligen Asperger. Och är glad att efter 30 år med vård fått veta det. Jag är imponerad av vilka enorma kunskapsresurser som gömmer sig här på AF. Jag upptäckte inte allt först, t.ex Metatrådarna, som man kan hitta det mesta via, med pekare till underområden.

Sista lösningen om du vill ha litet omhändertagande, är bara eventuellt Schizofreniportalen Viska, http://www.viska.se/. Dom är snälla mot sådana här problemsaker, men jag tycker inte att man skall blanda olika saker som sjukdomen schizofreni, som jag själv behövde koll på, och Asperger och sådant.

Lycka till med hjälp från de mer kunniga här!

/notwoodstock

editerad: stavfel

Hej! Jag förstår vad du menar. Jag har också mött många fantastiska och snälla människor inom vården, men tyvärr fått byta personer och läkare väldigt mycket.

Jag kan inte föreställa mig helt hur det är att ha schizofreni, men känner verkligen med dig. För mig var det iallafall mindre skrämmande och jobbigt i tillvaron när jag äntligen fick veta. Antar att det var så lite för dig med.

Jag vet att de i vården utstår mycket och så men det känns också som de i äldre generationen som jobbar på vården är ganska omedvetna/obildade om den nya forskninger kring neuropsykiatrin. Om sjukdomar som aspergers och flickor tex. Därför kändes det lite konstigt att hon verkade missta min aspergers för psykoser och möjligtvis schizofreni.

Särskilt när hon gav mig "sömntabletter" som är egentligen antipsykotiska.

Tack för tipsen!! du muntrade upp mig!

[Batman]

Särskilt när hon gav mig "sömntabletter" som är egentligen antipsykotiska.

Sådana kan användas som sömntabletter.

[illusioner]

Att försöka byta avdelning låter vettigt. Ifall det inte fungerar, be iallafall om att få träffa annan personal. Saknar ord för vilka stolpskott du träffat.

Ja, jag hoppas att det ska gå vägen. Har noll förtroende och hopp om de jag träffar där. Aldrig varit med om något liknande förut. Så det satt djupt efteråt hela dagen. Var så glad innan jag gick dit för att jag skulle få hjälp. Slutar med gråten i halsen och en ilska som inte vill gå över i kroppen. Tycker så synd om människor som varit med om liknande.

Tack för sympati.

[illusioner]

Särskilt när hon gav mig "sömntabletter" som är egentligen antipsykotiska.

Sådana kan användas som sömntabletter.

Ja, jag vet det... men det känns lite osäkert att det blockerar dopamin och serotonin-receptorer när jag går på centralstimulanta. Sen bara just min misstänksamhet mot det hon sa om att jag hade "psykoser" vilket inte är sant. Om hon därför gav mig just den här medicinen. Jag vet ej.

[illusioner]

Välkommen till klubben. Vi är många här som blivit dåligt bemötta av vården.

Ja, det förvånar mig verkligen inte. Känns bra att man kan stötta varandra i det.

Får mig bara att tänka på en bok som heter "Slutdestination: Psykvården." Som handlar om sådana fall där många blivit dåligt bemötta.

Fy.

[illusioner]

Ja, jag bor i Karlskrona. Men har aldrig behövt göra urinprov förut. Jag förstår varför det är viktigt och allting, men det kändes obehagligt att göra det inför en helt ny läkare när jag blivit bemött så. Jag har fått höra delade meningar om det här. Att det också är frivilligt om man vill eller inte. Men jag har ingen aning.

Ja, det känns som om det är flera som har blivit det. Känner inte direkt att jag får hjälp. Hon var ganska svår att nå. Frågade vad hon menade men hon var bara bestämd med att jag skulle svara på varenda fråga. Vilket jag försökte. Men jag har också svårt för sådana här nya situationer och det känns som om att de borde ha lite överseende med det och gå lite mer försiktigt fram när man har aspergers. Det var därför jag ville gå tillslut. Ska nu försöka byta till en annan avdelning, för det är uppdelat i väst/öst. Så hoppas på det just nu!

Tycker bara det är otroligt mycket press ibland för att få ut sin medicin. Men det är ju samtidigt något man behöver göra.

Tack för ditt svar! försöker stödja mig mot anhöriga i sådana här situationer. Just där råkade jag vara helt ensam, och försvarslös. Men i fortsättningen ska jag ta med mig någon.

Förresten vet du hur man svarar direkt till personen i forumtråden?

Menar du såhär? Då trycker du på citera knappen uppe till höger.

OK jag hoppas verkligen för din skull att du får byta läkare så att du känner dig trygg och respekterad. Förstår att du inte gillar att lämna urinprov. Kan väll säga att även jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt även fast jag inte har något att dölja.

Otur att ingen kunde följa med dig som stöd. Förstår även att du var nervös på förhand det brukar även jag vara på nya ställen och personer.

Tack så jättemycket för ditt stöd!! förstår att du med tycker det är jobbigt. Men vi är två iallafall! jag har inte heller något att dölja, men på något sätt känner man sig så dum. Jag vet inte varför. Hoppas allting går väl för dig!!

[plåtmonster]

Låter som att läkaren fick för sig att du hade psykoser och schizofreni. Kanske läkaren borde få en del hårda ord för att förstå att asperger inte fungerar på det sättet.

Verbala nonsenstester med någon som har svårt för social kommunikation och att förstå hintar - vad kan gå fel?

[alixha]

Tycker gott att du kan säga att du vill byta läkare om du inte känner dig nöjd och trygg.
Det kan kännas jobbigt att krångla med det men det är värt det i slutändan, tro mig!

Lycka till!

[Dagobert]

Tycker gott att du kan säga att du vill byta läkare om du inte känner dig nöjd och trygg.
Det kan kännas jobbigt att krångla med det men det är värt det i slutändan, tro mig!

Om det blir en bättre läkare är det värt det, ja. Kanske. Ett enda misslyckat möte är för lite för att veta.

När jag fick diagnos för 7 år sen trivdes jag inte med den första läkaren så jag fick byta.
Sen dess har jag tvingats träffa ett tiotal läkare, de flesta bara en till två gånger. Ständiga omorganisationer och vikariat...
Den ende som stannat kvar är den förste läkaren och den ende jag hade kunnat få nån kontinuitet med. Det hade troligen varit bättre att behålla honom.

Och om du byter men inte blir nöjd med nästa läkare så kan det bli svårare att få byta igen.
Vet du om läkaren är fast eller vikarie?

[Bjäbbmonstret]

Hej illusioner!
Du har väl läst journalen?
Se till att begära ut den och se om det står där varför du har fått den medicinering du har.

Står det inte ska du begära svar av läkaren och ger hon inte svar bör du kontakta patientnämnden för att höra hur du kan få hjälp att få svar på det. Personligen skulle jag aldrig äta en medicin som jag inte förstod varför jag fick utskriven. Undrar du över biverkningar och kombinationer och liknande kan du kontakta läkemedelsverket. De har en telefonlinje där de svarar på sånt. Ta gärna hjälp av någon anhörig eller någon du litar på nästa men se till att ni har pratat ordentlig om innan vad som är viktigt för dig för det kan bli besvärligt annars.

Jag tycker att du låter stark om du inte mådde riktigt dåligt mer än någon dag efter det där.

[kiddie]

Läkaren verkade ju ha hittat på en ny diagnos. Det är så ibland att läkare ogillar de "nya" diagnoserna, vissa tror inte ens på dem, de föredrar det som det var innan. Var man lite konstig var man nog schizo. Det trodde de om mig oxo eftersom jag kollade ut i luften när jag pratade (problem med ögonkontakt som tolkades som att jag var i en egen psykosvärld), typisk aspiehumor som tolkades som att skratta på fel ställen (typiskt schizo tyckte de), sedan trodde de att jag lyssnade efter röster eftersom jag ibland stannade till och tänkte efter innan jag gav ett svar.

Har man ingen psykos är det livsfarligt att ha en läkare som tror man har det för ju mer man försöker förneka, ju mer tror de att det är sjukdomen som blir värre.

Sedan FINNS det läkare som njuter av att förnedra, har haft dem själv. Som skrattar om man har ångest, som skriker om man missat en tid. Och ja, man blir skiträdd för man förväntar sig professionellt bemötande inte nån jävla galenkärring som tar ut sina frustrationer på en.

Att testas för droger har jag fått göra för Ritalin men de förstod att jag tyckte jag behandlades som missbrukare på förhand så de gick med på att göra alla test som blodprov. För mig var det värdigare. Skulle aldrig i min tid pissa framför en okänd kärringjävel.

Får man sin patient att gråta och sedan skäller på patienten för det då är man en lite skit som inte borde vara läkare, den personen passar bättre att skura toor och torka spyor. De ska inte ha kontakt med sköra människor.

[ElisabetC]

Hej! Jag skriver här för första gången och vet inte vad jag har för förväntningar. Jag hoppas att jag är välkommen! Jag är en tjej på 18 år som haft med vården att göra sedan jag var 11. Fick dock mina diagnoser ADD och Högfungerande autism när jag var 17. Vilket var en lättnad. Men samtidigt svårt.

Hur som helst det jag ville berätta om var hur jag blev bemött när jag flyttades till vuxenpsykiatrin. Första mötet jag hade var jag nervös och satt i ett rum med en läkare och en terapeut.
Läkaren ställer frågor jag inte förstår som "Vad säger du när du blir arg?" Och för att jag hade insomningstabletter antog hon att jag var drogberoende och led av psykoser.

Efter ett stunds stirrande på mina ärr på armarna frågar hon
"Har du installerat en apparat i armen som ber dig att ta ut någonting?"
Jag börjar efter ett tag att gråta av panik och vill därifrån för att jag blir så rädd/panikslagen. Då höjer hon rösten och säger att
"Nu tycker jag du ska be om ursäkt, som uteblivit en tid och sitter här och gråter, tar på dig jackan och vill hem." Och att jag förolämpade henne.

Jag lider och hyperventilerar men känner mig tvungen att stanna.
Svarar inte längre på frågorna jag inte förstår och är bara tyst.

Det hela slutar med att hon flinar och säger att vi ska göra urinprov. Känner mig så förnedrad av att först bli kränkt och bemött på det här sättet och sedan sätta mig och kissa inför någon jag inte kännner på första mötet.

Jag får andra sömntabletter. Quietapin. Läser senare att de också är antipsykotiska som ska behandla schizofreni. Jag fick ingen information om det här och känner mig avskräckt.
Jag går på Concerta också och har läst att de två kan ha märkliga biverkningar. Känner mig kränkt av landsstinget och helt hjälplös. Vill inte dit men måste det.

Undrar om någon av er kan relatera till mig? hade hjälpt mig så mycket.
Tack om ni orkade läsa det här, det gör mig glad.

/ Miranda.

Välkommen hit , hoppas att du kommer att trivas!

Nåväl..
Jag tycker att läkaren agerat otroligt oprofessionellt.. Har du samma kontakt nu? I så fall BYT! Man har rätt till att byta läkare/psykolog som man behagar nuförtiden ..

Tycker förresten även att du kanske borde anmäla kärringen .. Sådär ska man inte prata till sina patienter. Varese i den somatiska eller psykiska vården.. >.<.. Det är oacceptabelt.

Ta hand om dig!
MVH: ElisabetC

[Dagobert]

Man har rätt till att byta läkare/psykolog som man behagar nuförtiden

På pappret kanske. Beroende på var man bor kan det vara olika svårt.
För snart 2 år sen ville jag byta psykolog men fick nej. Jag fick veta att om jag avbröt kontakten så var det en väntetid på några månader, upp till ett år innan jag fick träffa nån annan. Det har alltså gått 2 år nu. För tillfället träffar jag en erfaren privat terapeut som arbetar ideellt.

Och patienten tillhör ett behandlingsteam med ibland bara 1-2 läkare, 1-2 psykologer osv. Mao ord inte mycket att välja på om man vill byta. Hur man byter behandlingsteam vet jag inget om.

Vad jag vill säga är att vi kan ta det lite lugnt med detta "Byt läkare så blir allt bra" och "Alla har rätt att...". Det tycks inte funka så överallt.
Jag håller förstås med om att dina upplevelser verkar hemska, men jag föreslår att du tar med dig nån du litar på dit och ger det här en ny chans innan du försöker byta. Varför inte ett nätverksmöte med personal från BUP(eller vad det heter) och vuxenpsyk. Ev. Habiliteringen om du hör dit.
Lycka till.

[plåtmonster]

Undrar du över biverkningar och kombinationer och liknande kan du kontakta läkemedelsverket.

Fass.se fungerar också..

[gadas]

Läkaren verkade ju ha hittat på en ny diagnos. Det är så ibland att läkare ogillar de "nya" diagnoserna, vissa tror inte ens på dem, de föredrar det som det var innan.

Absolut! Min läkare skrev i journalen att jag "på ett tvångsmässigt sätt med övervärdiga idéer" (!!) kommit fram till att jag har bipolär sjukdom typ 2 - "vad är det?" var hans första kommentar!

Detta ledde till att jag fick gå och vänta i 4 år innan jag fick diagnosen på papper! Numera kan det ibland nästan kännas som en tröst - har man överlevt att gå igenom vårdens förnedrande behandling (utöver den svåra sjukdom man hela tiden lidit av) då är man både stark och duktig!

[Bali]

Välkommen till forumet illusioner!

Ja, man borde väl inte bli förvånad över vården längre, men herregud vilket stolpskott till läkare du tycks ha stött på!

Jag ser att andra har skrivit mycket bra här och kan bara hålla med om att du bör byta läkare om det är möjligt. Om inte, så försök åtminstone ha med dig någon när du ska träffa "nöten" igen. Någon som stöttar dig, men gärna har lite pondus också. Skönt att se att du ändå ifrågasätter både bemötande och utskrivna medikament, för det är tyvärr lätt hänt att man inte har vare sig orken eller förmågan till det.

Jag skulle själv aldrig ta någon antipsykotisk medicin om jag inte vore just psykotisk - vilket man i o f s inte inser när man är det, men ändå - för de är verkligen inte att leka med och kan ge hiskeliga biverkningar.

Stå på dig och lycka till!