Jag fick min diagnos borderline av Försäkringskassans läkare/psykiatriker. Det var ett möte på mindre än 60 min, jag fick fylla i blanketter och svara på ja eller nej frågor. När jag sa att jag inte kunde svara ja ELLER nej på vissa frågor blev han bara förbannad och fortsatte ändå.
Så den "utredningen" var ett enda stort skämt. Men samtidigt kände jag DÅ att den diagnosen var helt rätt för mig, jag hade läst om borderline på internet i flera år innan och i stort sett ALLT stämde in på mig.
Min psykiatriker på psykmottagningen jag går till svarade aldrig på frågan jag ställde: om han höll med om diagnosen borderline? Jag fick inte heller någon anpassad medicinering eller behandling, inte ens KBT el DBT. Det enda de erbjuder är mindfulness, som inte ger mig ett skit, totalt värdelöst.
Under åren som har gått har jag bara mått sämre och innan jag ger upp helt bestämde jag mig för att tvinga fram en utredning, efter 15 år på samma mottagning har de fortfarande inte gjort någon utredning på mig.
Till slut, i maj (i år) fick jag diagnoserna AS och ADHD, enligt psykologen som gjorde utredningen. Sedan gick det mer än 3 mån utan att jag fick någon mer info och inte heller någon hjälp el medicin.
Nu har jag precis träffat psykologen (som gjorde utredningen) och min psykiatriker igen och de tycks ha olika åsikter. Enligt psykiatrikern har jag bara AS och får därmed ingen medicinering.
Under mötet satt psykologen helt tyst och sa ingenting om ADHD. Dagen efter fick jag äntligen läsa hela utredningen och där står i svart på vitt att psykologen anser att jag har AS OCH ADHD och borde medicineras med metylfenidat.
Just nu är jag så förvirrad och har sån brist på energi och framtidshopp att jag bara ger upp. Jag orkar inte kämpa mer! Jag har försökt ta mig igenom hela sommaren i hopp om ny medicin nu i höst, men nu blir det ingenting... som vanligt.
Jag ber om hjälp, kan inte hantera mina panikångestattacker och impulserna jag får då och har starka självmordstankar. Detta sa jag redan i maj och de bara tittade på mig och jaha... Sedan tog alla semester och jag hörde inget från psykmott.
Likadant på mötet i måndags. Jag orkar inte mer nu, får ingen hjälp. Psykologen hade jag fullt förtroende för under utredningen, men i måndags (efter att han hade träffat min psykiatriker) så var han helt förändrad, så annorlunda i sättet mot mig. Det känns som jag är osynlig och att ingen tror på mig. Jag måste visst dö först innan någon inser allvaret. Jag har varit ensam hela mitt liv, men det har aldrig känts värre än vad det gör nu...