AspergerForum

Jag blev bortglömd. Du har Aspergers, spring och lek!. Det jag från början sökt för - ångest och sömnproblem tycktes inte betyda någonting längre.

Det sista jag minns hände efter diagnosen på någon annans initiativ än mitt är att jag fick hjälp av kontaktpersoner att söka LSS 2001 och fick avslag på det.

När jag skulle ha ett nytt läkarintyg för några år sedan hade jag ingen aning om vem jag skulle vända mig till.

Jag var på akutpsyk igår. Ja, jag mår inte bra, jag blev inte frisk bara för att jag fick en AS-stämpel i rumpan. Tydligen har de på psyk ingenting i journalen sedan 2000. Jag trodde allt fördes in i journalen, vårdcentralshjälpsökeri, ADHD-dravlet etc, men det verkar inte så.

Du har en sjukdom som inte går att bota.. Grattis! Spring å lek!

Sugis.. Tråkigt att du mår dåligt. Kom ihåg att jag behöver dig här på forumet. Ingen annan är så klarsynt som du när trådarna tramsar ur.

Vad hände?: Inget.
Vilken hjälp erbjöds?: Inget.
En hjälpande hand?: Ingenstans.
Tips och råd?: Inte då.

Jag har kvar min kontakt på psyket men har inte träffat honom på evigheter av den anledningen att jag tycker det är dumt att åka dit o betala o sen sitta och titta på varandra utan att ha något direkt att prata om.

När det gäller LSS så tog jag själv kontakt med handläggaren sen drog hela maskineriet igång kan man säga, jag fick nytt boendestöd och ansökan om tandvårdskort skickades iväg och jag har blivit erbjuden att få individanpassat arbete när jag känner mig redo för det.

Kommer även få en handdator som hjälpmedel och sen kan jag alltid kontakta NP Centrum vid frågor och hjälp.

Jag ska gå på möte.
Men jag vill inte ha med komunen att göra..

Förresten, ni som fått ngn form av sysselsättning, hur är det med pengar för den?

Men vad tråkigt att det är så här... *saknar tangenter*

varför ska man behöva bli så förbannad, varför hjälper det inte någon att man blir det, varför ska myndigheterna vara så korkade i så djävla lättfattade saker, varför...

Jag måste ha haft svintur. Redan med den psykiater och samtalsterapeut jag hade före diagnosen (och som remitterade mig till utredningen). Nu råkade de båda sluta av andra skäl i samma veva som jag fick AS-diagnosen, men de såg till att lotsa mig i hamn så mjukt de kunde först. (De kunde förstås ha varit inlästa så att de hade tänkt på AS tio år tidigare (tio till bortkastade år av mitt liv) - men, mitt bättre jag inser att för deras del var det åtminstone inte för att de inte försökte bära sig åt som bra människor.)

Sedan har jag själv bett om att de som utredde mig (kurator och psykolog) skulle stanna kvar på något sätt; på det kommunala rehabcentret (eller vad det nu kallas för tillfället) jag hade sporadisk kontakt med via min psykoterapeut har jag kvar min sporadiska kontaktperson. Vi träffas på något slags koll- och utvärderingssamtal för "hjälparna runt mig" en gång per termin eller vad det är. Det var det, som jag minns, jag själv som bad om.

Hyggligt folk, alla de jag har träffat. Allt funkar dock inte för mig heller. Kommunens folk som håller i boende, aspieboendestöd, kontaktperson (eller vad det nu heter) har varit trevliga men verkar ha för mycket att göra för att kunna göra det...; det andra stället som gav mig ADD-diagnosen har jag inte hört mycket av sedan fast jag har bett om det; Nu biter jag huvudet av Skam när jag skriver det här, jag är inte van att bara ta för mig av en massa hjälp som kostar andra pengar - men - jag får intrycket att institutionerna själva har AS: kan inte få arslet ur vagnen och göra saker, vet inte vad de ska göra (fel på de exekutiva funktionerna).

Det finns aspie-kurser på vuxenhab; men jag har hittills inte hittat någon som (i praktiken) vänder sig till vuxna människor som redan har lärt sig (och tvingats lära sig) en del i livet. Det är som om vi inte finns; jag har till och med fått känslan att de annars vettiga personer jag har sagt det till där inte förstår den enkla svenska jag säger det på.

Allt har tagit för lång tid, vem är jag? Var ska jag nu?
Sysselsättning utan betalning? För minsta sjukpengen?

npf-support behövs, kan vi kanske konstatera...

Efter min diagnos fick jag ett nummer till en snäll men för mig värdelös psykolog och att hitta någon som kunde/ville leda mig till något bättre gick inte. Man kan väl kalla det god vilja men inkompetens och brist på självinsikt?

Faktiskt började jag uppifrån och hittade nästhögsta hönset i regionens psykvård. Han hade ingen aning om hur jag skulle hitta rätt person. Själv var han satt att reda ut i den polska riksdag som regionens sjukvård utgör (ingen vet vem som har ansvar för vad eller ens vad "vad" innebär i termer av vad patienterna behöver) men han ställde gärna upp själv ett tag. Det var så länge sedan han praktiserat så han ville gärna upprätthålla kompetensen... Han är rätt smart, kakn jg rapportera men just vad jag sökte kunde han naturligtvis iinte erbjuda eller sätta fingret på.

Summa kardemumma har jag kanske personligen sinkat förbättringsprocessen med 5-10 timmar, för oss alla i vår region. Sorry.

Jag har fått 7 olika sorters piller att knapra på, morgon och kväll.

jonsch skrev:Summa kardemumma har jag kanske personligen sinkat förbättringsprocessen med 5-10 timmar, för oss alla i vår region. Sorry.

Eller tvärtom?
Enligt min erfarenhet (som antytt), så behöver de som är satta att utreda och hjälpa aspies en viss kompetens i hur aspies funkar och inte funkar som man kan tycka att de borde ha fått i sina jobb om inte förr - men saknar. (...instansvirrvarr,abstraktioner, simultankapacitet, inte nödvändigtvis korkade eller omogna, listan kan göras mycket lång.) Kanske det är precis sådana som du som de som har något att säga till om behöver försöka hjälpa personligen?

Det organisatoriska beskrev du dråpligt som jag också har upplevt det.
Men jag har inte sett någon ansats till förbättring; snarare att ju tyngre mantrat "finns inga pengar" mässas, desto fler flashiga, dyra och helt sakokunniga konsulter betalar de för att göra det lika krångligt på nästa sätt, innan någon hade fått en chans att få det förra att fungera.

Och hur man nu ska få in någon hänsyn till en så sällsynt, avvikande och "kostsam" djurart som vår i en sådan tungrodd (dis)organisation...

Jag orkade inte vänta längre så när jag var hos läkaren, så fick jag ett telefonnummer till LSS i min kommun, (finns inte på nätet), ringde dem och fick en tid i början av näst nästa vecka. Men jag har kvar min kontakt på psyk, samtal varannan vecka. Piller har jag sedan gammalt. Jag skall få en handdator. Mer vet jag inte för tillfället.

Mardröm skrev:Jag ska gå på möte.
Men jag vill inte ha med komunen att göra..

Förresten, ni som fått ngn form av sysselsättning, hur är det med pengar för den?

Pengar skulle man få det?

En liten flitpeng som kanske bekostar slitaget på skosulorna för promenaden dit.
I min kommun får man 25:- om dagen. Slå den om du kan

Jag har en socsekreterare som "jobbar åt mig" i ärendet både före och ännu mer nästan nu efter diagnoserna. Mycket bra(!!!), då jag själv inte har vare sig kunskap eller ork att leta upp allting själv.


* Jag har fått LSS-kontakt. I nuläget för boendestöd (laga mat, tvätt, städ, scheman etc). Jag har fått förfrågan vid olika tillfällen om jag vill ha en kontaktperson dessutom. Jag ska kanske be om en sån såsmåningom, än vet jag inte vad man har en sån till *nervös*...

* Kuratorkontakt på vårdcentralen. LSS har dock skickat remiss till habiliteringen så jag ska få en aspergerkunnig kurator där istället.

* Läkarkontakt/möte så jag har papper som de ska skicka med vid ansökan om aktivitetsersättning (50%). Hoppas det går vägen.

* Kontakt med FK om aktivitetsersättning (kommande). Hoppas på att få gymkort eller liknande med, något jag inte har råd med annars.

* Remiss till öppenvårdspsyk, jag står i kö för läkarkontakt där för att förhoppningsvis få Concerta eller liknande och/eller antidepp (som utredningspsykologen dock sa jag kunde be om hos vilken läkare som helst).

* Remiss till vuxenhab för tekniska hjälpmedel (timstock och bolltäcke verkar det som), kuratorkontakt, socialkurs mm.

* Hjälp att hitta aspergeranpassat jobb, skriva CV osv.

Fick så klart ingenting annat än diagnosen i handen, ingenting därefter.

...Så jag har påbörjat den extremt enerverande processen att få rätt till vissa LSS insatser, läkartid hos en licenserad läkare för att få Concerta och tandvårdskort enligt tandvårdslagen.

Just angående LSS insatser så är det en jävla resa. Jag har ju jobb etc. så det blir nog en extremt jobbig och slitsam process...Behöver ju skaffa intyg för mina behov så högt upp som möjligt - till att börja med respekterad neuropsykiater och neuropskyolog kanske (förmodligen omöjligt) en professor som C.Gillberg (alla dessa privat). Kanske även komplettera med psykolog och överläkare inom den normala vården.
Kontakt med oberoende LSS rådgivning, intresseföreningar som Riksförening Autism... It's a fucking war! Önskar jag hade pengar så jag kunde anlita en advokat eller nåt!

På jobbet är det enklare. Har en bra boss, så jag får i stort sett det jag begär som eget rum och slipper göra vissa grejer som är jobbiga.

*lättnad o. förståelse hos mig själv varför jag ibland fungerar annorlunda än de flesta. Chans till mer hjälp o. framförallt rätt hjälp o. ökad förståelse.

Jag får bra hjälp , men frågan är om jag får ett jobb igen..Fast finns det jobb, så finns chansen! Iaf. får jag mer hjälp av AF. än vanligt tackvare diagnosen.

* rehabhandläggare på AF. som hjälper mig med sådant ej funktionsnedsatta ofta klarar själva vad gäller jobbsökande tex. jobbintervju, söka jobb, m.m.

* arbetshjälpmedel

*ev lönebidragsanställning i framtiden om jobb finns vill säga.. och isåf. ev. extra handledning av AF. i upptill 6 månader o. AF. betalar internutbildning på företaget som anställer. Mao. ska jag inte betala utbildningen själv!

* behöver inte ta av AF. anvisat arbete när jag blir arbetlös enligt vissa på AF. *puh* (Är sjukskriven nu) .

* ev. komma till vuxenhab för att få proffshjälp av kurator, arbetsterapeut o. ev. läkare o. sjukgymnast. (Nu på Vårdcentralen som upprättar kontakter o. tillfälliga hjälpmedel åt mig i väntan på vuxenrehab).

* förhoppningsvis tandvårdsstöd

ufo skrev:Pengar skulle man få det?

En liten flitpeng som kanske bekostar slitaget på skosulorna för promenaden dit.
I min kommun får man 25:- om dagen. Slå den om du kan

Jahaja. Vad skoj det verkade då. Jag lär inte kunna gå nånstans så det betyder ju ...äh det är ju sjukt.
Fixade jag det kunde jag väl antigen jobba, eller så är det ngt socialt bladder.

Tycks vara några få (än så länge) som fått någon som helst hjälp. Resten av oss tycks vara utskuffade i kylan. Sorgligt.

Jag säger som sugrövmanövern, jag blev för fasen inte frisk från alla mina bekymmer bara för att jag fick en AS-diagnos. Visst, jag erkänner att min depression släppte på allvar när jag fick diagnosen, eftersom den förklarade så mycket.
MEN jag har fortfarande ångestproblematiken kvar, som ställer till det rejält. Bara en sådan sak som att kliva upp på morgonen och skicka iväg barnen till skolan resulterar i sådan stress att jag mår fruktansvärt illa.

Om jag inte är 100 säker på att barnen kommer att komma iväg till skolan (min äldsta jänta med AS mår väldigt dåligt till och från) kan jag inte ta Theralen på morgonen, eftersom den alltid resulterar i minst 3-4 timmars sömn (ja, även sittande, jag somnar som en sten). Vilket i sin tur resulterar i att jag får stå på huvudet och kräkas 3-4 gånger innan barnen kommit iväg.
Sedan samma helvete igen när de ska hem och då är theralen en omöjlighet.

Jag är inte mindre stresskänslig för att jag fått diagnosen i handen. Min ångest har inte mirakulöst försvunnit, och som det ser ut nu har jag inte ens en fast läkare som ska skriva ut mediciner åt mig.
Jag börjar dessutom ramla ned i mina perfektionistvanor igen, vilket var en del av min utbrändhet från början.

Fy fan säger jag bara.

Jag kontaktade kommunens LSS-handläggare omedelbart efter att jag fått diagnosen i min hand. Eftersom jag väntat på utredningen i mer än två år efter remiss så var jag väl mentalt förberedd. Efter några möten med henne blev jag beviljad personlig assistent 14 timmar per vecka. Det har jag kvar även om det numera kallas boendestöd enligt SOL. Den främsta orsaken till att jag begärde och fick det det är omsorgen om barnen, då jag har svårt att klara av att hålla acceptabel ordning här hemma.

Av LSS-handläggaren fick jag också ett tandvårdskort.

Jag kontaktade på eget initiativ Habiliteringen och fick kontakt med en arbetsterapeut och en kurator. Kuratorn brukar komma hem till mig och prata igenom allt möjligt ungefär en gång i månaden, arbetsterapeuten kommer ungefär lika ofta. Han har försett mig med en Handi och två timstockar. Båda två utmärkta hjälpmedel var och en på sitt sätt. Vi håller också på med ett kalenderprojekt för att försöka strukturera vardagen för mig och mina tre yngsta barn, var och en med sina speciella svårigheter. De har båda varit med vid flera möten med kommunens LSS-handläggare då stödet skall utvärderas och omprövas med jämna mellanrum. Det har varit skönt att ha dem eller någon av dem med.

Genom habililiteringen har jag också under hösten ingått i en liten grupp vuxna kvinnor med AS som även har barn. Vi träffas två timmar varannan vecka och det har varit bättre än jag trodde. Vi brukar ha olika teman för träffarna, tex kompisrelationer/-konflikter och hur man stöttar sina barn i det (när man inte kan använda sin egen erfarenhet speciellt mycket).

Jag har också fått mycket större förståelse från socialens sida då det gäller mitt behov av avlastning med barnen. Jag lever ensam med dem och deras pappa har dem aldrig så behovet finns. Det har också varit mig till hjälp i mina kontakter med skolan och fritids - jag har varit öppen mot dem och berättat inte bara om barnens svårigheter utan också om mina egna.

Försäkringskassan har varit enklare att ha att göra med då min läkare tagit en del direktkontakter och deltagit i något avstämningsmöte. Syftet har varit att försöka hitta en lagom nivå på arbete där jag kan förväntas fungera på lång sikt. Jag går därför mot en deltids sjukpension och ser det som en befrielse.

Då min läkare är tjänstledig har jag i dagsläget ingen fast läkarkontakt men känner inte heller något speciellt behov av det. Utredningsteamet har jag inte haft någon vidare kontakt med efteråt men det visste jag redan innan att det skulle bli så, det sa de åt mig.

Att jag mådde hyfsat bra då jag fick min diagnos har ni säkert redan förstått eftersom jag orkade ta itu med allt möjligt genast. Att det var april och ljust ute var säkert en bidragande orsak.

Hej alla! Jag är ny här på forumet

Jag har fastställd Asperger diagnos för ett halvår sedan och jag är sjukskriven för depprition jag upplever som jag inte fått någon hjälp
kontakten med psykologen upphörde när utredningen var färdig.
Jag har inte fått gått och pratat med någon om min diagnos utan jag har fått sökt information själv på nätet/böcker
Psykologen sa sig ha kontaktat en lss handläggare i komunen men jag har inte hört något från dom.

Jag har även boendestödjare sedan tidigare som jag inte tycker fungerar.
Vi skulle mötas en gång i veckan gå ut på stan ta en fika och så (har haft dom i 1,5 år) dom ifrågasätter bara att jag vill gå på stan och fika varje gång, dom tycker det blir lite långrandigt säjer att det kanske vore bättre att avbryta kontakten, fast de är den enda kontakten med andra människor jag har . blir galen snart får ingen hjälp från nån
blir totalisolerad...


Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Först och främst, välkommen hit!


Kan man inte höra av sig till LSS? Via boendestödjaren kanske? (har inte koll vad en sån egentligen ska göra)

Välkommen!

Jag tror att du nu har rätt att ringa själv till din kommuns LSS-handläggare och be om ett möte för att presentera dina problem.

Även ett samtal till Habiliteringen i ditt område och det hittar du på ditt Landstings hemsida.

Boendestödjare? Det låter mer som en kontaktperson. Be hos kommunen om en nu om du vill ha detta. Annars se var Habilitering kan hjälpa dig med. Habilitering har även psykolog och kurator.

Yandrea skrev:Hej alla! Jag är ny här på forumet
Jag har fastställd Asperger diagnos för ett halvår sedan och jag är sjukskriven för depression jag upplever som jag inte fått någon hjälp
kontakten med psykologen upphörde när utredningen var färdig.
Jag har inte fått gått och pratat med någon om min diagnos utan jag har fått sökt information själv på nätet/böcker
Psykologen sa sig ha kontaktat en lss handläggare i kommunen men jag har inte hört något från dom.
Jag har även boendestödjare sedan tidigare som jag inte tycker fungerar.
Vi skulle mötas en gång i veckan gå ut på stan ta en fika och så (har haft dom i 1,5 år), dom fråga sätter bara att jag vill gå på stan och fika varje gång, dom tycker det blir lite långrandigt säjer att det kanske vore bättre att avbryta kontakten, fast de är den enda kontakten med andra människor jag har . blir galen snart får ingen hjälp från nån
blir totalisolerad....

Säger också välkommen hit! Konstigt att utredarna bara har släppt dig. Jag fick min diagnos i februari i år och har träff med habiliteringen en gång i månaden. Iofs så är min arbetsterapeut, som var med och utredde mig, min kontaktperson. Kan inte habiliteringen hjälpa dig vidare? Tex via kuratorn. Ibland är det tyvärr så att man måste ringa och kolla sådant där själv. Eller hör av dig till psykologen igen.

Hej och välkommen!

Jag trodde boendestödjare främst hjälpte till i hemmet, så att man kom igång med städning, betalning av räkningar och sånt?

Jag tycker du ska ringa (el maila) Vuxenhabiliteringen och be att få prata med en kurator. Sen kan h*n hjälpa dig ansöka om t ex psykologhjälp, kontaktperson, arbetsterapeut, daglig verksamhet.

Kanske finns det möjlighet att delta i en samtalsgrupp för aspergare, det finns det hos Vuxenhab där jag bor.

Välkommen!

Du har fått många bra råd, så jag ska inte ge mig in på det. Däremot tänkte jag bara tala om att du (tyvärr) inte är ensam om det här bemötandet (eller brist på bemötande).

Jag råkade ut för något liknande. Efter nästan 7 års depression fick jag diagnosen AS och sedan en spark i häcken.
När de väl satt diagnosen fick jag veta att det inte vara någon större mening med att jag sprang på psyk eftersom de ändå inte kunde göra något.

Nu har jag landat i min diagnos och har inte längre något behov av psyk, men det tog ett bra tag att komma dit.

Önskar dig lycka till och hoppas att någon förstår att du faktiskt vill ha hjälp!