Min utredning är klar nu. Ska till sista mötet i dag där påsen knyts ihop, så att säga.
För det första gången under min utredning känner jag mig lite nervös. Det pirrar i bröstkorgen typ, kan inte riktigt beskriva känslan.
Jag är inte orolig bara lite spänd.
Det tolkar jag att dagen är viktig för mig. Jag är nervös på rent svenska.
Det var kanske detta Maya-folket menade?
Att det kommer en Asperger diagnos flygandes från rymden och träffar mig rakt in i pannan?
Att få en diagnos i sig är inte en stor sak för mig. Det kommer inte ändra någonting brutalt.
Det som är STORT är att få veta vad proffisar har kommit fram under utredningen.
Jag vet sedan länge att jag är självaste Asperger och högfungerande sådan som har relativt lätt med självutvecklingen, men ändå så känns det i nerverna.
Det är inte skräck, det är förväntan mera, vill jag säga.
Denna utredning och utlåtande kommer att vara till stor hjälp med tanke på min utveckling, jag har fått några ahaa-upplevelser under utredning och lärt mig lite mera om mina brister och styrkor. Jag kommer att fortsätta utveckla mig, den enda hjälpen jag kommer att behöva är samtalterapi, det önskade jag själv.
Det är viktigt för mig att ha allt detta på papper, jag är så dynamisk i mitt liv så att man kan aldrig veta när nästa harmagedom är på väg. När jag fått min diagnos så blir det kanske en uns lättare att få hjälp när det krisar nästa gång? I vårdcentralen får man bara SSRI-recept och det är jag inte intresserad att ha. Jag vill ha terapi i stället, det räcker gott och väl i mitt fall. Någon som lyssnar och hjälper mig att reda ut trassel jag har inombords och orsakar för andra. Jag vill bli bättre människa helt enkelt.
En Aspergerdiagnos i Mayafolkets domedag är väl inte helt fel?