Nervös inför utredning!
Postat: 2012-08-14 21:12:20
Hej
Jag skapade min användare här för några år sen och skrev lite när jag första gången funderade på att göra en AS-utredning. Det rann ut i sanden hos de vårdkontakter jag hade (de tyckte väl inte att det var så troligt kanske?) och jag vågade inte stå på mig. Sen tyckte jag mig inte ha "rätt" till att hänga här på forumet.
Nu några år senare ska jag ändå göra en AS-utredning. Den här gången började det i vintras med att jag blev inlagd (frivilligt) i slutenvården två månader pga atypisk anorexia, ångestattacker och suicidtankar. Jag fick fylla i olika screeningtester på avdelningen och det gav något resultat åt asperger/autismhållet så de skickade remiss. Efter att jag blev utskriven har jag gått i dagvårdsbehandling på ätstörningsenheten och ska ha min sista återbesöksvecka där nästa vecka.
Utredningen skulle ha börjat i våras och jag fick kallelser till några tider. Jag cyklade sjukt nervös dit till första tiden och fick vänta en kvart efter utsatt tid. Då kom psykologen och sa att hon skulle bli sjukskriven och kunde därför inte utreda mig, så jag kunde cykla hem igen. Hon skulle fråga om den andra psykologen kunde ta över mig och återkomma så snart som möjligt. Jag hade tid hos både en kurator och arbetsterapeut samma vecka men då hade de vänligheten att ringa en timme i förväg och berätta att de var sjuka så jag inte cyklade dit i onödan. Psykologen hörde inte av sig igen så efter att ha ringt 2-3 gånger själv fick jag besked att jag skulle få göra min utredning nu i höst efter semestrarna istället. Det blev ett antiklimax för mig. Jag blev så slut och fick sådan ångest av den anspänningen att först ladda för utredningen som sedan inte blev av att jag någon dag efteråt fick gå till psykakuten och sova kvar över natten på lugnande.
För några veckor sen fick jag nya kallelser. Två tider hos psykologen nästa vecka och tider hos kurator och arbetsterapeut veckan efter det. Idag ringde de och sa att jag kunde stryka tiderna hos psykologen nästa vecka för att ”hon inte är där då” (ej specificerat varför). De andra tiderna har jag (än så länge??) kvar. Jag börjar fundera på om det är så att det inte är meningen att jag ska utredas?! Jag har förstått att det kan vara långa köer på utredning men brukar det dra ut så här på tiden när det faktiskt ska börja eller har jag bara extrem otur?
Jag är i allt det här också jättenervös för att jag inte har någon ”anledning” till att få göra en utredning, att jag inte har rätt till det. Att jag hittat på, överdrivit och velat ha någonting att skylla mitt dåliga mående på. Att jag kommer ta upp deras tid i onödan för någon som verkligen behöver en utredning. Tänk om de när utredningen är klar kommer säga något i stil med ”hur kunde du ens tänka dig att du kunde ha något sådant” med överseende röst och göra mig till åtlöje. Jag inser att risken inte är stor att de kommer säga så till mig men tänk om de tänker så? Tänk om det är så?
Någon som har tips på hur jag ska kunna låta blir att stressa upp mig och bli ännu mer nervös de veckor som är kvar till utredningen? Och hur jag ska kunna låta bli att känna mig som världens mest parasiterande, uppmärksamhetstörstande idiot om det visar sig att jag inte har någon diagnos?
Jag skapade min användare här för några år sen och skrev lite när jag första gången funderade på att göra en AS-utredning. Det rann ut i sanden hos de vårdkontakter jag hade (de tyckte väl inte att det var så troligt kanske?) och jag vågade inte stå på mig. Sen tyckte jag mig inte ha "rätt" till att hänga här på forumet.
Nu några år senare ska jag ändå göra en AS-utredning. Den här gången började det i vintras med att jag blev inlagd (frivilligt) i slutenvården två månader pga atypisk anorexia, ångestattacker och suicidtankar. Jag fick fylla i olika screeningtester på avdelningen och det gav något resultat åt asperger/autismhållet så de skickade remiss. Efter att jag blev utskriven har jag gått i dagvårdsbehandling på ätstörningsenheten och ska ha min sista återbesöksvecka där nästa vecka.
Utredningen skulle ha börjat i våras och jag fick kallelser till några tider. Jag cyklade sjukt nervös dit till första tiden och fick vänta en kvart efter utsatt tid. Då kom psykologen och sa att hon skulle bli sjukskriven och kunde därför inte utreda mig, så jag kunde cykla hem igen. Hon skulle fråga om den andra psykologen kunde ta över mig och återkomma så snart som möjligt. Jag hade tid hos både en kurator och arbetsterapeut samma vecka men då hade de vänligheten att ringa en timme i förväg och berätta att de var sjuka så jag inte cyklade dit i onödan. Psykologen hörde inte av sig igen så efter att ha ringt 2-3 gånger själv fick jag besked att jag skulle få göra min utredning nu i höst efter semestrarna istället. Det blev ett antiklimax för mig. Jag blev så slut och fick sådan ångest av den anspänningen att först ladda för utredningen som sedan inte blev av att jag någon dag efteråt fick gå till psykakuten och sova kvar över natten på lugnande.
För några veckor sen fick jag nya kallelser. Två tider hos psykologen nästa vecka och tider hos kurator och arbetsterapeut veckan efter det. Idag ringde de och sa att jag kunde stryka tiderna hos psykologen nästa vecka för att ”hon inte är där då” (ej specificerat varför). De andra tiderna har jag (än så länge??) kvar. Jag börjar fundera på om det är så att det inte är meningen att jag ska utredas?! Jag har förstått att det kan vara långa köer på utredning men brukar det dra ut så här på tiden när det faktiskt ska börja eller har jag bara extrem otur?
Jag är i allt det här också jättenervös för att jag inte har någon ”anledning” till att få göra en utredning, att jag inte har rätt till det. Att jag hittat på, överdrivit och velat ha någonting att skylla mitt dåliga mående på. Att jag kommer ta upp deras tid i onödan för någon som verkligen behöver en utredning. Tänk om de när utredningen är klar kommer säga något i stil med ”hur kunde du ens tänka dig att du kunde ha något sådant” med överseende röst och göra mig till åtlöje. Jag inser att risken inte är stor att de kommer säga så till mig men tänk om de tänker så? Tänk om det är så?
Någon som har tips på hur jag ska kunna låta blir att stressa upp mig och bli ännu mer nervös de veckor som är kvar till utredningen? Och hur jag ska kunna låta bli att känna mig som världens mest parasiterande, uppmärksamhetstörstande idiot om det visar sig att jag inte har någon diagnos?