AspergerForum

Chattar ganska mycket. Känner jag mig stressad, orolig osv kan det hjälpa lite att prata med någon kompis, någon som jag vet vet hur det är att ha sådana upplevelser. Det kan vara skönt att få direkt återknytning och inte vara ensam.

Funderar på om jag får ångest av Imovane?! Att det liksom blir någon form av abstinens som kommer på eftermiddagen dagen efter. :/

Någon som känner till något om det??

Ja alla har sina egna upplevelser av ångest.

Tidigare använde jag mig av olika former av missbruk. Tabletter hjälpte aldrig och jag trodde heller inte på någon effekt. Jag hade ju ändå mina missbruk att ta till.. Samtidigt har jag vetat att dessa lösningar inte är hållbara i längden om jag vill ha mer liv i mitt liv.

På sistone har jag haft lättare att vara I ångesten och faktiskt kunnat tvinga mig att uppleva och känna obehagliga känslor t ex; "stress", "bakgångar", sorger, problem som behöver tas tag i. Mitt recept som jag ordinerat mig själv är att lägga mig i sängen, låtsas att jag är på väg att lägga mig inför natten, inta spädbarnsställning, stoppa om mig själv med tygndtäcke och gråta och låta allt komma. Ligger någon eller några timmar. Jag får inte trösta mig genom att missbruka under/efter/före.. Bara stå ut och inte aktivera mig för att jag inte orkar känna (annan aktivitet än sängläge är förbjudet). Det går bättre och bättre och jag känner mig nöjd med mig själv att jag kunnat stå ut med allt det obehagliga. Resultatet är ett lugn som är mycket skönt och värdefullt. Så det är mitt recept för min ångest.

Sen har jag antagligen OCD också och den innebär mycket ångest. Där ordinerar jag mig själv att öva på att utstå ångesten över att inte utföra tvången.. Jag har hittills inte velat medicinera mot den utan använder mig av en terapeut.

Det är värdefullt att veta vad som hjälper just en själv.

Något som jag vet inte hjälper mig är KBT-liknande tankar. De känns som ett hån. Känns som de går ut på att "det är egentligen inte lika illa som du tror". Det funkar nog om det verkligen inte ÄR lika illa som man tror.

Har fått börja i DBT och där får jag många tips på att hantera ångest. Min terapeut menar att ångest ofta, inte alltid, döljer en känsla. Och det har jag märkt stämmer rätt ofta i mitt fall och då minskar ångesten iom att jag vet vad jag känner.
Att aktivera mig med ngt kan funka, eller lyssna på ljud.
En som jag brukar göra är; säg 4 saker du ser, lyssna efter 3 ljud och känn på 2 saker.
Det är nog som tidigare skrivare säger att detta kräver övning och funkar inte en sak får man testa nästa.
En viss ångest kanske man alltid kommer att ha.

Kan tillägga att jag också testat KBT och upplevde det också som ett hån.

Har inget bra för ångesten men tar Mirtazapin dagligen och den kanske hjälper lite att göra vissa saker ibland, som att laga mat när man är allt för hungrig. Tog tidigare Atarax när ångesten var som starkast men det är sällan jag tar det numera eftersom det inte hjälper riktigt. Går sällan ut nu då jag inte har medel att hantera yterliggare ångest som kommer från interaktioner och annat. Rekommenderar att undvika sånt som bara stressar en och stärker ångesten.

Cannabis har hjälpt otroligt mycket mot ångesten och stressen och för att kunna somna på kvällarna. Men jag klarar inte av stressen av att flera poliser kan komma hem till mig så jag försöker klara mig med medicinen och försöker få hjälp av människor specialiserade inom AS när jag fått en diagnos. Vet inte riktigt vad som kan hjälpa där egentligen men jag har inget annat val längre.

Spelar tv spel

De terapeuter (vilka i grunden varit/är psykolog, psykoterapeuter, sjuksköterska, skötare) som kunnat hjälpa mig med mina ångest och mina tvång har haft psykodynamisk inriktning på sina terapier. De som jobbat med KBT har jag mest känt mig förlöjligad av. I alla fall klickade det aldrig med dom.

Har svårt att hantera den, får panik och självmordstankar direkt. Blir hur deppig som helst och det första jag tänker på är en plan för att ta självmord. Idag tog jag 1000mg sertralin, vilket var helt onödigt men i de stunderna värdesätter jag inte livet längre och trycker i mig alla möjliga tabletter.

Någon som har tips på hur man ska handskas med detta?

Jag vet själv att någon gång kommer jag kunna gå igenom med ett självmord, just nu känner jag bara att jag lever för min familj och inte för att jag själv vill leva.
Så frustrerande att jag inte kan handskas med detta då jag får ångest dagligen och så ger det mig väldigt lite sömn.

Låter som du skulle behöva någon snabbt ångestlindrande för de stunderna. Har du det?

jonte00 skrev:Någon som har tips på hur man ska handskas med detta?

Herregud pojk, gör hundra armhävningar, spring två mil, eller onanera ett par gånger, för tusan, så länge man är ung och fysiskt frisk, så är det den enklaste, billigaste och nyttigaste metoden att stoppa sådana där tankedemoner, du måste ge dem på käften med en gång, innan dom bryter ner din hjärna och mycket bättre än att stoppa i sig tabletter. Det ska man undvika så länge man kan, dom som är gamla kan pyssla med sådant. Prova nu det istället, ska du se att det tillslut blir lugnare i knoppen...

För vissa funkar motion. För andra blir det en paniktrigger så fort pulsen stiger. Det är jäkligt olika.

Tidigare fick jag Oxascand mot ångesten och shitloads med stämningsstabiliserande av olika slag. Oxascanden togs bort för den var dålig för det kognitiva tänkandet och det är illa för mig som universitetsstudent. Sagt och gjort, inget alternativ erbjöds så jag hushöll på mina Oxascand. Nu har en del av mina stämningsstabiliserande tagits bort och ersatts av Abilify som ska fungera ångestsänkande också. Det här är så nytt (fyra-fem dagar) så jag har bara biverkningar, för låg dos Abilify och ja, upp-och-ner-vända världen.

Jag har tagit Citalopram i elva år.

Furienna skrev:Jag har tagit Citalopram i elva år.

hm.

Jag höll på med den sorten nåt år, uppehåll, sen sertralin cirka 2 år tills för ungefär 9 månader sedan då jag ville pröva utan.

Det är bra vid nödfall, men i slutändan löser det inga problem utan sopar dem bara under mattan... och läkemedelsbolagen gnider händerna i förtjusning över hur bra affärerna går.


Skulle jag känna någon ångest idag fungerar musik bäst. En promenad då och då hjälper.
Eller om allt känns jobbigt är det som hjälper bäst tystnad. Det beror på situationen.

Det händer väl att självmordstankar ploppar upp någon dag hit och dit, men det brukar jag vifta bort med sarkastiska tankar över andra, diverse saker. Med det sagt har det tagit väldigt lång tid att lyckas med det, men på nåt vis går det nu .

Det hjälper också att inte varje gång överanalysera en text man skriver. Att helt enkelt skita i att det blir lite taffligt.

Braincandy skrev:

Furienna skrev:Jag har tagit Citalopram i elva år.

hm.

Jag höll på med den sorten nåt år, uppehåll, sen sertralin cirka 2 år tills för ungefär 9 månader sedan då jag ville pröva utan.

Det är bra vid nödfall, men i slutändan löser det inga problem utan sopar dem bara under mattan... och läkemedelsbolagen gnider händerna i förtjusning över hur bra affärerna går.

Men för mig var medicin den enda sättet att dämpa panikångesten. Sedan får ju läkemedels-företagen gnida händerna bäst de vill för mig. Jag köper så gärna det som de tillverkar, bara jag mår bättre av att ta det. Och det har jag gjort i snart elva år.

Men om ens problem råkar vara ångest, varför får man inte sopa det under mattan? Om nu den finns där vad man än gör... är det fel att behandla den då? Om roten till den råkar vara att man är känslig bara. Och man redan gått i två decennier med stark ångest som man försökt behandla med allt ickemedicinskt? Och man bara inte orkar mer?

Det är många som skor sig på sjukdomar, men det betyder inte att folk inte lider.

Sedan tycker jag som vanligt att det är jäkligt konstigt att det inte finns nyare ångestdämpande medicin utan den är från 80-talet som senast. Finns nyare medicin som man använder offlabel, men det är inte samma grej.

kiddie skrev:Men om ens problem råkar vara ångest, varför får man inte sopa det under mattan? Om nu den finns där vad man än gör... är det fel att behandla den då? Om roten till den råkar vara att man är känslig bara. Och man redan gått i två decennier med stark ångest som man försökt behandla med allt ickemedicinskt? Och man bara inte orkar mer?

Ja då har man i varje fall försökt med något innan man börjat med medicin, så det har jag inget emot. Vad jag tycker är just att medicin bör vara alternativet ifall ingenting annat fungerar.

Medicin brukar ju inte vara det första man testar om det inte typ är atarax. Eller om man har både mycket depression och ångest, då sätter de gärna in SSRI på direkten.

För mig var det kris, så jag behövde verkligen medicin. Inget annat skulle ha hjälpt mig.

Vad jag inte fattar är att läkare så ogärna skriver ut lugnande, typ Atarax och Oxascand, sånt som man kan ta bara ibland, "vid behov".
Jag brukar ta en sån tablett om jag måste medverka vid någon social tillställning där folk skulle bli hemskt sårade om jag inte dök upp. Pillret tar udden av den värsta sociala ångesten...
Typ systersonens 5-årskalas. Alltså när jag själv verkligen VILL gå dit, men inte klarar av det.
Då jag bett om lugnande tabletter på vårdcentralem, att tas "vid behov", och berättat att jag är jätterestriktiv med piller utom när det är generalkris (det handlar kanske om 2 tabletter per vecka!) så har jag mött konstiga reaktioner.
En läkare skrev ut under protest. "Det ska du veta, det här gör jag verkligen under största protest!"
En annan röt "Har du nån diagnos?" vilket jag förstås förnekade, eftersom han använde den otrevliga tonen. Han ville absolut inte ge mig Atarax, men gärna antidepressiva!
När jag sa att jag inte är ett dugg depressiv, jag trivs med livet, stirrade han bara misstänksamt på mig.
Eftersom jag var en liten tant på 65 år, kändes det konstigt att han behandlade mig som en knarkare på jakt efter nästa "kran".
Vad jag inte begriper är att läkare ogärna skriver ut piller som bara ska tas "vid behov", men jättegärna piller som ska tas varje dag, oavsett behov!!! Vem vinner på det? Svar: Läkemedelsindustrin!
Eftersom alla piller (så gott som) ger otrevliga biverkningar, känns det ju som att man bör undvika dem så långt som möjligt.
Då är det väl skitbra att man bara tar dem ibland? När de verkligen behövs?
Sist jag behövde tillfälliga tabletter dukade jag upp en historia: Av familjeskäl var jag ju tvungen att flyga en del de närmaste veckorna ... farbror Knut sjuk i Pajala, och jag i Ystad, och nu var det ju så förargligt att jag var flygrädd ...stackars jag ... och stackars farbror Knut!
10 minuter senare hade jag mitt recept. No questions asked.
Ljugandet är inget jag är stolt över. Men det visar hur sjuk sjukvården är.

Visst är det så. De skriver gärna ut daglig medicin istf behovsmedicin. Och ja, läkemedelsindustrin vinner, de har uppfostrat läkarna bra!

Sedan kan det vara ganska tunga grejer de skriver ut, de skulle lätt ge mig starka schizofrenimediciner på vilken dos som helst om jag bad om det. För de anses inte tunga/starka. Bara rent ångestdämpande räknas som "starkt". Även på skitlåg dos. Man ska SKÄMMAS. För det är knark och man KNARKAR.

Fan.

Men detta är ju typ "Gökboet", filmen alltså. Shit! Har läkare bara motstånd mot bensoe?
Jag, som är 60 plus, har även träffat gynläkare, som sagt att jag först måste pröva en viss gynmedicin "dagligen". Om jag inte tål den (och det gjorde jag inte, fick vidriga biverkningar) så kan jag få prova en som man bara tar "vid behov".
Det här verkar helt uppochner! Man tar väl det svagaste som bara behövs ibland, och trappar sen upp, om det är nödvändigt, eller?
Nä tydligen är det omodernt.