Ska flytta vet inte vart. Söka diagnos, Har jag inte AS om..
Postat: 2012-06-24 21:47:23
Hej. Jag är 28 år och identifierar mig med en överhängande majoritet av alla vanliga drag av AS.
Mina lågstadielärare identifierade det på en gång men förälder som är psykolog valde att ge mig chansen att växa upp utan stämpel. Var nog bra. Men nu 28 år, boende hemma, aldrig haft anställning, fobi för yrkeslivet och svårigheter pga min neurotyp som gör anställning svårt så funkar det inte att vara utbränd, självkänslelös och ångestfylld, sjukskriven osv så jag vill söka en diagnos även om jag hela livet hoppats på att kunna bli normal. Något som verkar mindre och mindre som hur det här med neurotypisk läggning funkar ju mer jag läser om autism.
Jag vet inte vart jag kommer flytta men jag bor i Linköping, skulle vilja bo i Göteborg, Norrköping, Helsingborg eller Stockholm.
Ni får jättegärna svara kort om hur utredning är i olika orter. Hur lång kö det är och hur bra utredning ni upplevt att det erbjudits där.
Jag har även en fråga.
Trotts att jag har nog med autism-artade drag att göra livet svårt nog utan diagnos har jag alltid kännt att jag varit något utanför AS-typiskheten då jag inte stämmer överens med det som verkar vara det mest vanliga och centrala karaktärsdraget som ofta framstår nästan som ett kriterie för diagnos:
Behovet av struktur och schema för att må bra.
Jag klarar inte av att strukturera mig och om en vän ringer och föreslår att ses kan jag åka iväg med tåg inom en timme utan problem.
Jag flyr strukturering och scheman och lever väldigt i sista minuten vilket mest drabbar andra även om det drabbar mig rent praktiskt då jag sällan avslutar några projekt... men så länge jag slipper bry mig om det så påverkar det mig inte i mitt mentala/emotionella välmående.
Jag har alltid tänkt att jag kan inte ha AS eftersom jag inte blir upprörd när scheman ändras och jag saknar struktur eller när någon ändrar planer.
Vad är eran erfarenhet/kunskap/expertis av den frågan? Gör det mig mindre trolig som aspie?
De problem jag har, exv fobi för arbetsliv och problem med institutioner och obegripande av sociala, gruppdynamiska protokoll etc verkar aldrig gå bort och jag är nu trött intill depression av att pendla mellan escapistiska studieorter och föräldrahemmet.
Jag har heller nära noll förståelse eller funtad för att sätta mig in i hur jag kan förbättra min livssituation. Livet har för mig alltid bara varit. Jag har aldrig förstått först att, och sen hur jag kan påverka mitt liv för att förändra min situation för det bättre.
Jag liksom bara är som en död flipperkula studsande neråt mot rännan och då jag växt upp utan att min psykolog-förälder pratat om autism eller AS nånsin och först lärt mig om vad AS är för nåt väl över 20 så känner jag en skam inför tanken på att få en diagnos och sedan ta emot ekonomiskt stöd från staten för resten av livet även om jag inte kan se mig själv på en arbetsplats.. det är lite som att titta på en dokumentärfilm om ingenjörer på NASA som bygger raketer när jag ser folk reda ut och utföra sitt yrkesliv.
Jag har träffat folk med typisk AS som har högavlönade jobb som inte verkar vara mer än positivt utmanande för dom... något som låter som en vanlig dagsrutin för dom... som däremot har detta drag av starkt behov av struktur (måste veta vad som ska göras tre dagar frammåt och mår dåligt vid snabba ändringar i planering).
Hoppas det tollereras att jag gör en sån spretig och självcentrerad tråd.
Mina lågstadielärare identifierade det på en gång men förälder som är psykolog valde att ge mig chansen att växa upp utan stämpel. Var nog bra. Men nu 28 år, boende hemma, aldrig haft anställning, fobi för yrkeslivet och svårigheter pga min neurotyp som gör anställning svårt så funkar det inte att vara utbränd, självkänslelös och ångestfylld, sjukskriven osv så jag vill söka en diagnos även om jag hela livet hoppats på att kunna bli normal. Något som verkar mindre och mindre som hur det här med neurotypisk läggning funkar ju mer jag läser om autism.
Jag vet inte vart jag kommer flytta men jag bor i Linköping, skulle vilja bo i Göteborg, Norrköping, Helsingborg eller Stockholm.
Ni får jättegärna svara kort om hur utredning är i olika orter. Hur lång kö det är och hur bra utredning ni upplevt att det erbjudits där.
Jag har även en fråga.
Trotts att jag har nog med autism-artade drag att göra livet svårt nog utan diagnos har jag alltid kännt att jag varit något utanför AS-typiskheten då jag inte stämmer överens med det som verkar vara det mest vanliga och centrala karaktärsdraget som ofta framstår nästan som ett kriterie för diagnos:
Behovet av struktur och schema för att må bra.
Jag klarar inte av att strukturera mig och om en vän ringer och föreslår att ses kan jag åka iväg med tåg inom en timme utan problem.
Jag flyr strukturering och scheman och lever väldigt i sista minuten vilket mest drabbar andra även om det drabbar mig rent praktiskt då jag sällan avslutar några projekt... men så länge jag slipper bry mig om det så påverkar det mig inte i mitt mentala/emotionella välmående.
Jag har alltid tänkt att jag kan inte ha AS eftersom jag inte blir upprörd när scheman ändras och jag saknar struktur eller när någon ändrar planer.
Vad är eran erfarenhet/kunskap/expertis av den frågan? Gör det mig mindre trolig som aspie?
De problem jag har, exv fobi för arbetsliv och problem med institutioner och obegripande av sociala, gruppdynamiska protokoll etc verkar aldrig gå bort och jag är nu trött intill depression av att pendla mellan escapistiska studieorter och föräldrahemmet.
Jag har heller nära noll förståelse eller funtad för att sätta mig in i hur jag kan förbättra min livssituation. Livet har för mig alltid bara varit. Jag har aldrig förstått först att, och sen hur jag kan påverka mitt liv för att förändra min situation för det bättre.
Jag liksom bara är som en död flipperkula studsande neråt mot rännan och då jag växt upp utan att min psykolog-förälder pratat om autism eller AS nånsin och först lärt mig om vad AS är för nåt väl över 20 så känner jag en skam inför tanken på att få en diagnos och sedan ta emot ekonomiskt stöd från staten för resten av livet även om jag inte kan se mig själv på en arbetsplats.. det är lite som att titta på en dokumentärfilm om ingenjörer på NASA som bygger raketer när jag ser folk reda ut och utföra sitt yrkesliv.
Jag har träffat folk med typisk AS som har högavlönade jobb som inte verkar vara mer än positivt utmanande för dom... något som låter som en vanlig dagsrutin för dom... som däremot har detta drag av starkt behov av struktur (måste veta vad som ska göras tre dagar frammåt och mår dåligt vid snabba ändringar i planering).
Hoppas det tollereras att jag gör en sån spretig och självcentrerad tråd.