Ugglan skrev:Jag tycker också det är bra att det finns några "bromsklossar" i samhällsmaskineriet. Sanningen att säga borde det finnas fler som inte far runt som galningar och hela tiden bränner jordens resurser. Den rastlösa arbetsnarkomanen är för mig inget ideal.
Som tur är.
Håller med dig fullständigt i det! Det behövs en sund och alternativ motrörelse mot stress och upptrissade prestationskrav. Har börjat acceptera min långsamhet som ett bidrag till mänskligheten. Jag jobbar i min takt. De arbetsgivare som inte har accepterat det eller kommer göra det i framtiden heller, sorterar inte bara bort de som inte är tillräckligt effektiva. De sorterar bort sig själva som lämpliga arbetsgivare.
Apropå medicin har jag accepterat att leva med en låg underhålls fluoxetion (SSRI) för att inte halka ned i depressiva perioder med förstörd sömn, låg livskvalitet och känslor av att allt är meningslöst.
Jag har slutat sju-åtta gånger på tolv år, för att jag varit rädd för att bli psykologiskt beroende. När flummiga psykiatrer inte talade om hur lång tid jag skulle ta dem, tolkade jag FASS och packsedeln i kartongen bokstavligt och provade att sluta efter ett års medicinering.
En period på 90-talet innan medicinering gick jag i psyodynamisk terapi. Ineffektivt. Jag hade att väja på sömnmedel eller antidepressiva. Varje försök att leva medicinfritt slutade med att jag sjönk som en sten, sov uruselt och fick generell ångest inom loppet av två- fyra månader, vid minsta förändring och stresspåslag.
På 2000-talets mitt provade jag KBT utan medicinering, men sjönk som en sten ned i en ny depression. Då började jag med fluoxetin, som har mildast initiala biverkningar.
Jag har sedan dess accepterat och övertalats av läkare på VC och NPU att leva på en underhållsdos. Återfallsfrekvensen är 50% efter en första depression. Efter en andra, tredje, (har tappat räkningen), är risken för återgång hela 80-90 %. Det kommer tillbaka snabbare och tar längre tid att vända en depression efter upprepade gånger har jag märkt!
Känn inget misslyckande i att ta SSRI/SNRI! Det hjälper mig att hantera motgångar så att svarta, tillfälliga hål inte blir långa ångest/depressioner och en dålig natt inte en långvarig sömnstörning.
Obs! Det har aldrig påverkat min sociala fobi, som till stor del är nära knuten till min autism.
Antidepressiv medicin gör varken eller med autism.
Kom ihåg att du aldrig är en svagare eller sämre människa för att du tar medicin eller annan hjälp som finns!