Den här tråden tycker jag är både tänkvärd och skitsvår!
Även sjukvården går framåt, oftast i alla fall. Ingen kvinna blir ju t. ex. intagen på mentalsjukhus för "Hysteri" längre.
Min diagnos är den bästa förklaring jag någonsin fått på varför jag mår som jag mår! Men den diagnosen FANNS ju knappt när jag var liten aspie för 50 år sen.
Särskilt inte för tjejer ...
Om man tittar 50 år framåt - då finns jag inte längre - kanske man har hittat någon annan orsak till mina problem? Bromerade flamskyddsmedel?
Eller någon hittills förbisedd gen? Vem vet?
Men medicin ska man vara försiktig med, tycker jag. Därmed INTE sagt att personer som är på gränsen till att inte orka leva ska sluta medicinera. DET menar jag verkligen INTE!!!!!!!
Men det finns också mediciner som är "på modet". Jag blev t.ex. erbjuden livslång medicinering mot höga kolesterolvärden för några år sen. Jag vägrade detta och sänkte själv mina värden (till läkarens stora häpnad) genom att lägga om kosten. Någon månad efteråt blev det larmartiklar i pressen om biverkningarna av just den medicin som jag blivit erbjuden!
Precis när jag utreddes blev det också rabalder i pressen om ADHD-medicin, och min läkare utpekades som en "kran". Inte så roligt att uppleva när man knappt visste något alls om vare sig AS och ADHD ...
Men jag fick bara höra (synnerligen respektfullt - önskar att alla läkare var så bra!), att medicinering var ju inte aktuellt men OM jag av någon anledning skulle må sämre fanns det hjälp att få.
Det kändes tryggt!
Sen är ju frågan hur man definierar "sämre". Visst finns det ups och downs i livet - men de ska man väl inte medicinera bort? Inte så länge de är hanterbara.