mar0der skrev:Bror Duktig skrev:Även här på forumet kommer du att hitta folk där det inte är någon tvekan om diagnosen, men som p.g.a. lyckliga omständigheter eller välplanerade liv, klarar sig utan stöd.
Detta är en kritisk fråga. Personer som troligen har handikapp som ex. AS innebär, men har omständigheter runtomkring med stöd och struktur som gör att de klarar sig utan samhälleligt stöd, ska de ha diagnosen?
Den professionella hållningen i denna fråga är Nej. Varför? Jo för syftet med utredning och diagnos är att hitta lämpliga insatser och behandlingar för att hjälpa personen. Men om personen redan har den hjälpen i kanske sin familj, släkt, vänner etc, med fungerande jobb osv. Varför ska då han ha en utredning och således diagnos? Vad tillför det?
Ja, släktingar kan behöva avlastning, personen kan hamna i svårare sitsar i framtiden (ett exempel kan vara att den av någon anledning behöver besöka sjukvården mer och då skulle vara behjälpt av att kunna informera om diagnosen, eller om den blir permitterad och ska till AF) o.s.v. Många sådana anledningar.
Sedan tänker jag mig att det är självklart med diagnos även om man inte behöver stöd just nu, precis som det är självklart att en person som är blind eller rullstolsbunden, får diagnos inskriven i sin journal om den söker även om den skulle klara sig själv just nu. Dåligt exempel kanske, men talande. Det är likadant med olika handikapp och sjukdomar. Jag känner även till personer som faktiskt klarat sig med lätt utvecklingsstörning, utan stöd. Ska personernas diagnos tas bort?
Nej, jag tycker inte det, och jag tycker att kravet att tillståndet ska vara handikappande o.s.v. är lite dumt. Man får ju faktiskt ändå ingen hjälp om man inte behöver (är det tänkt även om man undrar om det inte mest används som kryphål för kommuner att slippa betala), varpå personerna kan använda vetskapen och bevisen för sin diagnos om det tillstöter problem i framtiden (vilket jag tror att det gör - tänk bara om personen får en depression. Vården beter sig helt fel eftersom personen "inte är aspergare" och att dra igång en utredning igen då, det görs nog inte, då en gammal utredning visade att det inte var asperger). Jag ser att många sådana situationer kan uppstå, och tror att en autist inte kommer att klara hela livet utan att problem uppstår. Den bör få diagnos direkt man kan fastställa symptomen.
En annan viktig sak är att om en person som är typisk autist, men just nu inte handikappad, blir utredd och ej får diagnos, så kanske personen väljer helt fel saker sedan, i tron att den ju inte har autism och att dragen är förvärvade. Just detta torde kunna avhjälpas med tillräcklig information efter utredningen, något som tyvärr inte verkar övervanligt att man får.
Och som jag beskrev med fenomenet anorektiker, så kan det gå väldigt fel när man har konstiga krav för diagnos och stöd/vård, som egentligen inte har något med själva handikappet att göra (mer än indirekt).