Thunderchild skrev:Kul att du faktiskt kan erkänna att du saknar någon sorts gemenskap. Nu börjar vi komma nånstans..
Nog är du speciell.. Alla dina inlägg väcker frågor hos mig. Andra har antytt att ditt problem är att du inte riktigt kan acceptera din diagnos och jag tror att det ligger lite sanning i det. Känns som att du är i nån sorts förnekelsestadium och samtidigt totalt dömer ut dina möjligheter att kunna ha någon social samvaro. Kanske är du bara bränd och rädd?
Bränd är jag, absolut. Sotsvart vid detta laget. Men det är inte den enda anledningen till att jag inte har möjligheten till social samvaro. Det finns många andra anledningar. En, t.ex, är att jag är fullständigt medveten om att människor är ytliga, egoistiska och oärliga saker. Har till dagens dato t.ex aldrig träffat en människa som inte har ljugit.
Sedan har vi det faktum att människor irriterar mig något så otroligt. Jag orkar t.ex inte med att folk ringer hur som helst, då blir jag vansinnig. Jag orkar inte lyssna på gnäll om små triviala fjantiga saker som en dålig hårdag eller att någon gått upp 2 kilo i vikt. Jag vägrar öppna dörren om någon har mage att komma och hälsa på utan att ens be om lov först.
Jag är inte en social människa. Så enkelt är det.
Thunderchild skrev:Jag undrar hur du för det första kunde bli med barn om inga människor ens går att umgås med.. Vidare undrar jag hur du står ut med dina barn och din familj som faktiskt är människor och kanske tom utan några framträdande AS-drag som underlättar din förståelse för dom..
Ja tro det eller ej, men jag hade en 8 år lång relation med barnens pappa. Jag umgicks med hans vänner och 5(!) syskon med respektive under dessa åtta år. Jag fungerade till synes som alla andra människor. Att jag däremot hade sex med karl för att han skulle sluta tjata, trots att det fick mig att känna mig våldtagen och utnyttjad, är en helt annan sida av saken. Att han också mådde skit för att jag var totalt ointresserad av kramar, kyssar och smek är ännu en sida. Att jag genomskådade hans syskon och deras respektive och upptäckte att de alla snackade skit om varandra och ljög varandra upp i ansiktet är ännu en.
Resultatet av att leka normal i 10 år var en 6 år djup depression som resulterade i ECT och en hel massa annan skit, av vilka jag inte minns ett dugg idag.
Mina föräldrar går mig på nerverna. Fick jag som jag ville skulle jag eliminera dem ur min bekantskapskrets direkt, men de har haft hand om mina barn på deltid eftersom jag varit deprimerad, och mina ungar älskar dem, så det kan jag inte göra. Däremot får jag hela tiden höra från min pappa hur fel jag gör hela tiden.. Min mamma är duktig på att tala om för mig att jag inte klarar någonting.
De enda människor jag faktiskt VILL umgås med, och som jag i sanning tycker om och som betyder allt för mig, är mina båda barn, och direkt efter dem, min lillebror.
Min äldsta dotter är en kopia av mig i många avseenden, men har sluppit den negativa inställningen till vänner, och har en hel drös sådana. Min yngsta dotter visar inga tendenser till AS men har dyslexi och inlärningssvårigheter, så hon har inte heller en dans på rosor.
Min lillebror har social fobi, och får jag säga det själv har han massor av AS-drag, även om det konstaterades att han inte har AS.
Låter det nattsvart men solklart nog?