AspergerForum

Jag har mycket röda streck sedan flera veckor tillbaka på både armar och framför allt benen som är mer streck än hud... ska till sommarstuga utan dusch nu, så måste bada för att tvätta sig, mycket hellre det än att stå bara vid ett tvättställ med en tvättlapp.

PROBLEM: Far säger inget, men mor blir hysterisk, arg och gråter och nu har jag ju MYCKET märken.... fick majoriteten då jag kontaktats av en person som gjort mig ont för flera år sedan, i sömnen rev jag ner alla böcker i bokhyllan och jag vaknade i blodbad... Hur ska jag tala om??? Jag kan inte låta bli att bada??? Jag har en morgonrock, men de lär ju se det ändå...

Help.


Moderator: Förtydligade rubriken.

Åh, stackars Jag skulle nog berätta innan ni ses, så att din mamma kan "reagera" utan din insyn. Så att dom är förberedda. Det är nog lättast för dig. Om du inte kan gömma det för dom är det bäst att bara få det ur världen, tycker jag. Mina föräldrar blir inte heller glada när jag skadar mig själv, men jag har inte gjort det så mycket så deras reaktioner har varit hanterbara. Lyckades dölja det som 14åring men dock inte nu som "vuxen", och de där "varför självskadar du"- striderna är allt annat än roliga.

Jag skulle nog ta tjuren vid hornen direkt, dvs berätta som det är att du har mått psykiskt dåligt och det är ganska vanligt beteende för att hantera den psykiska smärtan.

*ta ett djupt andetag*

SMS är inte bra va? Kanske ska säga första när jag ser dem öga mot öga kanske?

SMS är bättre än ingenting, tycker jag. Eller smsa och skriv att det är något du vill prata om när ni väl träffas...

Hoppas att det går bra för dig och att de tar det så bra som man kan ta det när ens dotter skadar sig själv

MsTibbs skrev:*ta ett djupt andetag*

Glöm nu för allt i världen inte att andas ut också, tjejen!

Det där var bara ett försök till pep talk via mina svarta humor alltså, så lycka till MsTibbs och mången "stödkram" till dig!

Jag har skrivit brev till mina föräldrar när jag har velat berätta något som är svårt för dem att höra. Det rådet fick jag till och med av en psykolog. Han sa att om man börjar berätta något svårt för sina föräldrar blir de lätt rädda och börjar skrika och härja i mitten av berättelsen utan att lyssna färdigt. Skriver man brev i stället kan de läsa i lugn och ro och hinner sedan tänka en stund innan de ger någon form av respons.

Berätta om dina nya ärr innan de får se dem "live", så att säga. Då hinner din mamma iaf förbereda sig på att du har nya ärr och kanske blir det lite lättare för er båda då. Hoppas att det löser sig och går bra!

Har jag något viktigt att säga, så brukar jag skriva ner det först, så att mina tankar får en form, även om jag ska prata sedan. Men jag skriver hellre än pratar, helst om jag vill vara säker på att allt jag vill få med, når fram...
Håller tummarna!

Tibbs, jag vet inte hur saker ska sägas så jag säger som det är, rakt av bara... Det funkar faktiskt helt okej, även om "Din X är död" eller "Nu har jag åkt dit för Y" låter radikalt brutalt i den andres öron. (Men "Sätt dig ned, det är något jag måste berätta..." eller "Ta nu ett djupt andetag..." alternativt brev eller annan litterär form gör ju att det tar dygn innan formuleringen blir hyfsad...)

Tare lugnt!

Tack alla! Jag funderar men är lite lugnare nu. Avdramatisera... Har inga färska, så det är nog lättare då. Nyaste är på armarna och dem har de ej kommenterat så... Benen ser hemska ut... men de bleknar...

Nu är det gjort... jag sa ungefär att "jag har dragit mig för att bada och använda kortärmat därför att samtidigt med händelse X, så vaknade jag och hade inte bara rivit ner ALLA böcker i bokhyllan men också hade jag massa streck som jag inte minns jag gjort. Jag måste ha varit orolig på natten. Jag har undvikit att berätta detta, då jag hoppades på att strecken skulle försvinna, detta var ju en lång tid sedan händelse X nu, men de har de inte gjort. Rätt mycket... Försökte skona er men nu vet ni i alla fall..." *tittar i bordet hela tiden*

Far börjar prata om "jag minns sällan vad jag drömmer" bla bla och mor "jomen fattar du inte hon försöker berätta att hon rivit sig!!!" (rivit är väl milt uttryckt). Men det kom aldrig nån explotion som jag förväntat. minns inte vad hon sa. Nått ofarligt. Acceptans. Lugn nu. Tacka alla.

Bra jobbat!

Vad skönt att det löste sig, så du slipper försöka dölja och så.

Tacka

Uff!... Vad bra! Det måste väl vara lättande?...

Så skönt att det löste sig! På ett ganska lugnt sätt också

Jag är lättad, det är länge jag gått och oroat mig för det samtalet!!!

Bra gjort! Jag förstår att du känner dig lättad.

Snyggt framfört.
Bravo MsTibbs

Har nu badat många gånger och känner mig inte utpekad. Gött. Kunde inte gått bättre!

Jag har aldrig förstått varför man skär sig, många gör det och jag har aldrig förstått hur det kan "hjälpa" Jag kan liksom inte sätta mig in i det, jag har mått så dåligt så jag inte velat leva flera gånger men aldrig skurit mig, så varför skär sig en del, får de som gör det någon slags tillfredsställelse av det och isåfall hur kan man få det?

Jag kan inte svara för alla men den jag lärt känna som har självskador får ingen tillfredsställelse.
Det jag fick se var en ständig kamp dygnet runt mot sina egen upplevelse av dålighet och tron att man måste skada sig för att motverka och få jämnvikt, samtidigt förstod personen att det egentligen inte behövdes men den interna driften för detta var så övermäktigt stor.
Det är iaf uppfattningen jag har fått.
Jag vet någon som själv lyckades vira in sig i en madrass för att inte ge efter så fort, det var enligt henne ett helvete, inget uppmärksamhetssökande.

marcooleo skrev:Jag har aldrig förstått varför man skär sig, många gör det och jag har aldrig förstått hur det kan "hjälpa" Jag kan liksom inte sätta mig in i det, jag har mått så dåligt så jag inte velat leva flera gånger men aldrig skurit mig, så varför skär sig en del, får de som gör det någon slags tillfredsställelse av det och isåfall hur kan man få det?

Det var ångestdämpande. Alla elaka tankar i hjärnan stannade av, saktade ned. Jag såg blodet och blev en kropp istället för en plågad hjärna. Det är vackert att titta på när man både vill och inte vill dö. Jag kände alltid att jag kunde starta från noll efteråt.

Det är över tio år sen sist, men jag förstår fortfarande varför en del gör det. Sedan finns det säkert andra skäl också.