Bror Duktig skrev:@Tintomara Ariadne: Ja, jag har rapporterat in flera sådana där saker. Men de flesta gör det nog inte. Och läkarna gör det ju verkligen inte. ALLA läkare, utan undantag, har antingen sagt att det inte kan hända eftersom det inte står i FASS, eller så säger de "tja, så kan det kanske vara, alla är olika". 95 % tillhör den första kategorin. Men inte att de någonsin har rapporterat. Så det är klart att det som anges i FASS är en underskattning av biverkningar, både i art och frekvens.
Jag förstår att man medicinerar när läget är tillräckligt illa. Men svårt att dra gränsen. Och efter mina egna erfarenheter så vägrar jag in i det längsta. Svårt att säga om terapi inte fungerar utan medicin också, eftersom jag inte får någon.
Jag har stor respekt för ditt val att längst möjligt undvika medicin, med de erfarenheterna. Starkt av dig att rapportera in dem! Det är sådana som du som driver kunskaperna framåt på området.
Det är rent ut sagt förjävligt att du inte kunnat få terapi. Det har ju inte jag heller fått tidigare i livet, men jag är väldigt tacksam över hur det har fungerat på det psyk där jag går nu. Ändå har jag hört att just den enheten är den sämsta i området eftersom den servar den del av staden som är hårdast belastad (ökänd stadsdel som jag bor i). Tidigare har jag haft enstaka samtal med "beteendevetare" och kuratorer, och jag har väl inte varit så särdeles imponerad precis. Det är verkligen inte samma sak.
snuggelhund skrev:Jag har dock tyvärr aldrig läst påståendet i något annat sammanhang än när människor ska försvara massutskrivning av SSRI.
Attityden verkar vara att ta det säkra före det osäkra - lika bra att skriva ut medicin så att den deprimerade inte får hjärnskador, oavsett om det är vad den behöver eller ej.
Jag vill verkligen inte försvara någon grundlös massutskrivning av mediciner utan vettig uppföljning. Det jag reagerade på var vad jag befarade skulle utvecklas till ännu ett upplopp mot dessa mediciner överhuvudtaget. Jag möts så ofta av negativa attityder till att jag har valt att äta mediciner, som om jag vore en grundlurad tokstolle som hellre tog så'na där nya moderna lyckopiller än mötte min egen blick i spegeln. Antidepressiva medel (och nu ritalin, peppar peppar) har faktiskt räddat mitt liv. Jag var deprimerad redan som barn. Jag visste bara inte vad det hette eller att det gick att göra något åt det. Den första depressionen som nådde det djup att jag inte kunde ta mig ur sängen kom ca ett år efter att min pappa hade tagit sitt liv, men det var mer en gradskillnad än något nytt. Psykisk ohälsa finns i släkten på båda sidor, och jag tror att det handlar om både arv och miljö.
Vildsvin skrev:Men tycker du inte att din pappas självmord är en väldigt reell orsak att bli deprimerad över? De jag känner som har förlorat en förälder pga självdestruktiva handlingar har mått dåligt av det en stor del av sitt liv. Lärdomen föräldrarna förmedlat genom självmordet har varit att problem inte går att lösa och det är lika bra att ge upp.
Jo jo, men jag har varit deprimerad tidigare också. Visst har jag haft reella skäl, men mitt varningssystem är också överaktivt (säkert en fördel för mina förfäder, men ack, så skadligt för min egen psykiska hälsa, även om det även kan finnasfördelar med att vara "problemsensitiv" eftersom man då kan avvärja många problem). Exakt vad som beror på mina erfarenheter och vad som är medfödd känslighet vet jag inte, men jag är rätt säker på att det handlar om både och. Mitt liv har faktiskt varit bra på många sätt också, väldigt bra i vissa avseenden, men jag har inte kunnat känna glädje över det på ett normalt sätt. Jag har utan mediciner alltid haft lättare för att ta till mig det negativa än det positiva. Istället för att glädja mig över sådant som brukar förknippas med harmoni, vardagslycka liksom, har jag oftast känt mig tom, snuvad på konfekten. Samtidigt har jag undrat vad det är för fel på mig som inte kan känna lycka mer än väldigt tillfälligt vid större kickar (men då å andra sidan väldigt intensivt), varför det mesta som borde ha känts mysigt har varit meningslöst för mig och bara givit mig dåligt samvete (varje försök att glädja mig har känts gnagande falskt, vilket bara har ökat den brännande känslan av att någonting är fel). Min pappa var likadan. Min mamma sade en gång att han hade för höga förväntningar på livet. Det tror inte jag. Jag tror att han bara hoppades att han någon gång skulle få uppleva känslan av harmoni, att vara tillfreds eller känna sig nöjd med något, men till slut gav upp.
Jag har inte slutat hoppas. Medicinering har gjort skillnad för mig. Kunskapsläget är fortfarande ytterst begränsat - området är ju så eftersatt - men det har gjort skillnad för mig. Nu är det ritalinet som är mitt stora hopp, eftersom varken SSRI eller SNRI har räckt till, och jag tycker mig märka skillnader i hur mitt belöningssystem fungerar. Jag har faktiskt gått och känt mig lycklig större delen av tiden de senaste veckorna, och jag tänker fortsätta hoppas på att det inte bara är placebo.
Vildsvin skrev:Att du blivit djupt deprimerad när förälskelsen gått över handlar kanske om att du är rädd för att bli övergiven enligt liknande mönster som när du blev övergiven av din pappa?
Det är en sympatisk tolkning, men jag har snarare oroat mig för att min oförmåga till lycka skall driva mig själv att överge ännu en människa. Det har varit jag som har avslutat alla förhållanden utom ett. Det lär vara vanligt vid ADHD (jag har AS, ADHD och Tourette). Av någon outgrundlig anledning brukar män faktiskt vara villiga att stå ut med mig även efter att första förälskelsen falnat. Det är jag som är skurken som bryter upp och krossar hjärtan. Jag hoppas att det aldrig mer skall behöva hända, och det känns faktiskt som att jag kan få slippa den här gången.
Jag tror att jag är född med stor sårbarhet för psykisk ohälsa, och medicin ger mig hopp. Jag är faktiskt väldigt kritisk till hur eftersatt kunskapen är när det gäller psykisk ohälsa, även om det nog inte märkts i denna tråd, men i grunden är jag positiv till medicinering. Jag vill se en utveckling på det här området, mer skräddarsyddapreparat som bygger på genuin kunskap istället för, som idag, på gissningar.