snuggelhund skrev:Jag är jävligt skeptiskt till "sanningar" om att obehandlad depression ska ge kvarstående förändringar i hjärnan.
Känns som något SSRI tillverkarna kan stå bakom.
Beror på hur man ser det, visst brukar läkemedelstillverkarna använda det som argument för långvarig medicinering. Men om man ser depression som ett sorts smärtsignal är det väl rimligt att en långvarig osund livssituation både ger depression och kvarstående förändringar av hjärnan (eftersom man missat viktiga delar av livet). Detta är samma princip som när fysiska sjukdomar både kan ge långvariga smärttillstånd och kvarstående förändringar av kroppen.
Tintomara Ariadne skrev:Det är inte ens alltid det handlar om reella problem; min obalanserade hjärna skapar själv problemen oavsett om det finns något att bygga på eller ej. Första diagnostiserade depressionen skedde efter att min pappa tagit sitt liv. Det var en stark trigger. Efter det har dock depressionerna levt sitt eget liv ganska mycket. Jag har t.ex. fallit i djup depression när förälskelsefasen i en relation gått över och relationen blivit tryggare. Relationen har fortfarande varit toppen, men inte längre givit samma kick som under förälskelsen - och då kunde jag inte längre hålla näsan över vattenytan.
Men tycker du inte att din pappas självmord är en väldigt reell orsak att bli deprimerad över? De jag känner som har förlorat en förälder pga självdestruktiva handlingar har mått dåligt av det en stor del av sitt liv. Lärdomen föräldrarna förmedlat genom självmordet har varit att problem inte går att lösa och det är lika bra att ge upp.
Även personer som förlorar sina föräldrar på "vanligt" sätt blir påverkade i sin identitet, när ens föräldrar gått bort så har man definitivt blivit vuxen och har ingen mellan en själv och döden.
Att du blivit djupt deprimerad när förälskelsen gått över handlar kanske om att du är rädd för att bli övergiven enligt liknande mönster som när du blev övergiven av din pappa?
kemisten skrev:Antidepressiva ska ändra i hjärnan, annars vore det ju ingen vits med dem överhuvudtaget. Dels så höjer de serotonin och/eller noradrenalin och/eller dopamin. Dels kan ge nya nervceller som skulle kunna förklara varför effekten vanligen inte sätter in direkt.
Tintomara Ariadne skrev:Så det tar alltså så lång tid att återställa balansen efter medicinering? Allright - det visste inte jag. För mig har det å andra sidan inte varit något att fundera över. Det har inte direkt kunnat bli värre än vad det var innan medicineringen, så det har aldrig varit aktuellt att väga in det. Jag kan tänka mig att läget blir ett annat om man har alternativ, särskilt med dessa för mig nya fakta i åtanke.
Anledningen till att hjärnan behöver tid att ställa om sig är väl för att man inte skall ropa hej innan man kommit över bäcken. Låt oss säga att man byter till en bättre livssituation med resultatet att serotoninnivåerna höjs, då är det bra att signalsubstansen inte ger effekt förrän efter ett tag när man blivit säker på att läget verkligen förändrats.
Nu lever vi i ett välordnat samhälle, men gå tillbaka i historien när våra förfäder hemsöktes av missväxt och epidemier. Låt oss säga att en bonde såg att det nya årets skörd verkade lovande. Halterna av serotonin, noradrenalin och dopamin höjdes snabbt i hans hjärna och han vågade sig på att sälja av sitt matförråd, bara för att få dålig skörd en gång till. En annan bonde upplevde också att det nya årets skörd verkade lovande men reagerade inte lika snabbt på höjningen av signalsubstanser och agerade därför mer sparsamt. Vem klarade sig bäst?
Nu var väl detta ett ganska krystat exempel men det jag ville ha sagt var att man lätt hamnar i knipa om man tar ut segern i förskott.
Digerdöden tog en tredjedel av Europas befolkning. Vem löpte störst risk att bli smittad, den som deppade ihop och isolerade sig efter att en anhörig dött eller den som snabbt återgick till att vara social och träffa folk?
Tintomara Ariadne skrev:Dessutom måste utsättningen göras långsamt och stegvis - inte för att man blivit beroende (de flesta preparat som i första hand skrivs ut idag leder ju inte på något sätt till beroende, inte mer än insulinet för en diabetiker. Anledningen är snarare att det blir för stora skillnader i hjärnan annars, och det leder till en massa obehagliga symptom som i sig kan vara ångestgenererande.
Men detta är väl definitionen av beroende - att det blir en såpass stor omställning för kroppen när man slutar tillföra en substans att man upplever en massa obehagliga symptom? Läkemedelstillverkare föredrar att kalla detta för "utsättningsbesvär" framför ordet "abstinens" som har en alltför negativ klang.
Jämförelser mellan en deprimerads serotonin och en diabetikers insulin tycker jag är ganska ironiska med tanke på att 85% av de svenska diabetikerna har diabetes typ 2, i delar av USA är det bortåt 95%. Det är en sjukdom som har starkt samband med ens livsstil. Hög konsumtion av snabba kolhydrater och utebliven motion gör att blodsockerhalten blir hög och bukspottkörteln måste producera mer insulin för att signalera till cellerna att ta hand om det. Cellernas insulinreceptorer är dock designade för att stänga av sig om de blir överstimulerade. Detta gör att en ond cirkel kan bildas där bukspottkörteln producerar mer och mer insulin för att få ned blodsockret och cellerna blir mindre och mindre känsliga för insulin.
Att ta läkemedel mot diabetes typ2 utan att göra något åt sin livsstil är samma sak som att ta antidepressiva utan att göra något åt sin livssituation.
Bukspottskörtelns reaktion att piska på kroppen till den inte lyssnar på insulin längre är kanske inte helt olik en deprimerad som tar antidepressiva för att piska på psyket tills den drabbas av
"poop out"?
Anledningen till att cellerna normalt inte vänjer sig vid insulin är att bukspottkörteln producerar det pulsvis och det snabbt bryts ned. Men tillför man insulin som läkemedel är det nästan alltid i form av en subkutan injektion där insulinet frigörs långsamt.
http://en.wikipedia.org/wiki/Insulin_oscillationsGonadotropinfrisättande hormon utsöndras också pulsvis, täta pulser får hypofysen att producera luteniserande hormon men glesa pulser får den att producera follikelstimulerande hormon.
Vad är det mer för ämnen som kroppen utsöndrar pulsvis? Signalsubstanser! Signalen (läs: budskapet) som en sändande nervcell förmedlar lär ju värderas olika av den mottagande nervcellen beroende på hur ofta den tar emot den.
Ett läkemedel som stoppar återupptaget eller nedbrytningen av en signalsubstans lär ju göra att det naturliga pulsvisa flödet av signalsubstans ersätts av en "utsmetad" jämn hög nivå av signalsubstansen. Det vore intressant att ta reda på om detta fenomen är en bidragande orsak till att många upplever sig avtrubbade av läkemedel.
Mer följer...