Postat: 2011-03-23 10:46:52
Jag bjuder på min förlossning nummer två
Kom in 8 cm öppen efter att ha haft värkar hela dagen som jag mer eller mindre dansat mig igenom (höftrörelser är sjukt smärtlindrande). Barnmorskan sa: Det här är nog klart på ett par timmar. Men timmarna gick, smärtan blev värre och inte blev jag mer öppen heller. Då ville de sätta en skalpelektrod på C för att hålla koll på hans värden bättre och upptäckte, woohaa! ungen ligger med ansiktet nedåt!
För dem som inte är insatta kan jag berätta att det är hjässan som tvingar upp de sista centimetrarna och min lilla pojke hade krökt huvudet bakåt och kom alltså inte ut.
Men ingen panik för det, tack vare en fantastiskt lugn och empatisk barnmorska. Ryggbedövning lades (återigen det skönaste ögonblicket i hela mitt liv) och de gav värkstimulerande. Överlag tycker jag båda mina förlossningar var uthärdliga tills de gav oxytocindroppet, för värkarna kommer inte med samma intervall längre då, det blir mer som en flera timmar lång värk. Men det gick inte så till sist fick jag sitta på en pall medan barnmorskan förde upp båda händerna och satte runt bebisens huvud. Sedan vidgade hon mig manuellt med varje värk (fy satan för i helvete vad det gjorde ont, där tog inte ryggbedövningen). Men det gick i alla fall och min minsting kom ut.
Han såg ut som en boxare, eller som han fått en dörr i ansiktet. Alla värkarna hade tagit direkt på ansiktet. Munnen var svullen, ansiktet blåslaget, näsan svullen och han kunde bara öppna ena ögat, det andra var igenmurat. Stackars plutten fick ett stolpiller fort som attans och sedan var det lugnt därefter.
Kom in 8 cm öppen efter att ha haft värkar hela dagen som jag mer eller mindre dansat mig igenom (höftrörelser är sjukt smärtlindrande). Barnmorskan sa: Det här är nog klart på ett par timmar. Men timmarna gick, smärtan blev värre och inte blev jag mer öppen heller. Då ville de sätta en skalpelektrod på C för att hålla koll på hans värden bättre och upptäckte, woohaa! ungen ligger med ansiktet nedåt!
För dem som inte är insatta kan jag berätta att det är hjässan som tvingar upp de sista centimetrarna och min lilla pojke hade krökt huvudet bakåt och kom alltså inte ut.
Men ingen panik för det, tack vare en fantastiskt lugn och empatisk barnmorska. Ryggbedövning lades (återigen det skönaste ögonblicket i hela mitt liv) och de gav värkstimulerande. Överlag tycker jag båda mina förlossningar var uthärdliga tills de gav oxytocindroppet, för värkarna kommer inte med samma intervall längre då, det blir mer som en flera timmar lång värk. Men det gick inte så till sist fick jag sitta på en pall medan barnmorskan förde upp båda händerna och satte runt bebisens huvud. Sedan vidgade hon mig manuellt med varje värk (fy satan för i helvete vad det gjorde ont, där tog inte ryggbedövningen). Men det gick i alla fall och min minsting kom ut.
Han såg ut som en boxare, eller som han fått en dörr i ansiktet. Alla värkarna hade tagit direkt på ansiktet. Munnen var svullen, ansiktet blåslaget, näsan svullen och han kunde bara öppna ena ögat, det andra var igenmurat. Stackars plutten fick ett stolpiller fort som attans och sedan var det lugnt därefter.