Jag vet att det har diskuterats om skillnaden mellan ADHD/ADD och Asperger här förut, men jag tycker mig ändå inte ha hittat svaret. Finns det någon sida på nätet där det grundligt görs en jämförelse mellan dessa och eller en dokumenterad studie?
Jag skriver ner en lista på de symptom som jag skulle vilja ha svar på om det gäller ADHD/ADD eller Aspergers syndrom eller kanske båda. Jag syftar på dessa symptom som långvariga, att det har funnits med hela tiden genom livet, mer eller mindre. Jag skriver också en händelse i berättande form som jag skulle vilja få samma utvärdering på, om det är typiskt ADHD/ADD eller Asperger.
Listan:Dåligt närminne.Om man ha fått stora skulder för uteblivna besök hos tandläkare och vårdinrättning. Man missat alltid en massa tider, oavsett om det är viktigt. Man glömmer sånt man bestämt sig för att göra och man förlägger nycklar, plånböcker, mobiltelefoner och andra prylar.Plötsliga humörsutbrott över att man inte hittar något som man har förlagt, när något inte fungerar och när man är stressad. Om man tex. inte hittar sirapen i skafferiet, då blir man hysterisk. Man river ut allt som finns där inne i en rasande takt och gryn och makaroner landar på golvet. Man blir så frustrerad att man blir gråtfärdig och ibland kan det även sluta med att man sätter sig ner på golvet och gråter ut sin frustration, men man mår inte bättre av det. Överdriven frustration över att vänta. Att en kompis kommer försent och man inte vet när hon kommer att komma och att vänta på akuten i flera timmar och inte veta hur länge.Om man tex måste till akuten och vänta i flera timmar innan man får komma in. Redan efter en kvart börjar det krypa i en och man känner sig frustrerad. Att vänta gör en vansinnig. Efter en stund måste man rusa in på toaletten och stänga om sig för att där slita sig i håret tills det gör riktigt ont och skrika tyst för sig själv, inte allt för vackra ord. Man vill hoppa jämnfota av frustration och ofta gör man det. Att man hellre väljer att lida med sin skada för att slippa gå till akuten och vänta.Inget tålamod, utan man vill ha gjort sakerna genast, helst igår. Går det inte blir man hyper och försöker febrilt finna en lösning, för man står ju inte ut med att vänta.När man verkligen vill att något ska göras rusar man på som en ångvält för att det ska hända nu. Man blir irriterad när man får höra alla dessa människor som konstaterat att det inte går. Man måste hitta en lösning, för livet är förstört, frustrerande och kaotiskt tills det blivit gjort. Ofta kan man vara överoptimistisk och även orealistisk i sina strävanden.
Ingen koncentration. Man störs av enformiga ljud, människor som pratar, prasslande papper, en motor som brummar, ett tåg som står dunkande på stationen bredvid, sus och knäppningar från apparater och man störs av det multifunktionella företaget som sitter innanför pannloben. Därinne flyger otaligt med tankar fram och tillbaka på löpande band och de ger en inte en chans att släppa dessa.Man blir hyper när man hör dessa ljud och om man skulle kunna lokalisera de skulle man vilja dit och slå sönder saken som avger ljud tills det är dött. Det går inte att koncentrera sig och i skallen är det kaos. Tankarna far runt som de vill och man blir alldeles tokig. Det råder en kamp mellan en själv och hjärnkontoret. Den sistnämnda vinner för det mesta, så ingenting blir gjort. Det går inte att fokusera.Humörsvängningar utan någon direkt anledning. Man snäser på människor utan att de egentligen har gjort något för att förtjäna det. De råkade bara prata med en vid fel tidpunk och den tidpunkten kan hålla i sig en hel dag. Det leder till att andra människor undrar: .
Vad f:n är det med dig egentligen!
Då svarar man med:
Inget!
Och det leder till mer frustration, för andra vill nu ha svar på varför och du vill ju inte ens prata.Svårt att komma igång och slutföra uppgifter.Man har idéer och även motivation ibland, men man kommer aldrig igång och om man mot för modan skulle ha tillräckligt med ork att påbörja något, håller man inte ut och slutför. Man orkar helt enkelt inte. Tröttheten tar över. Den här enorma tröttheten som gör att man tvivlar så på sig själv. Om det är någon mening med att existera, när man ändå inte kommer att kunna hantera livet.
Glömmer att ätaDe gånger man kan fokusera finns det ingen tanke på mat. Man är helt uppslukad i det man gör. Om man är ensam kan man glömma att äta i flera dagar, tills blodsockret påkallar ens uppmärksamhet.Ätstörning (Jag vet att det inte ingår som en del i ADHD, men att det är vanligt)
Man har i alla år inte haft något stopp i sitt ätande. Det ska hela tiden finnas något att tugga på. Viktökning. Vid vuxen ålder blir det aptitlöshet i stället, men godisnojorna kvarstår och kommer i perioder, speciellt när man är frustrerad och det är man väldigt ofta.Tacoskryddan Jag och en kompis till mig ska äta räksmörgås, som jag redan har stått och preparerat åt oss. Det vill inte Jenny ha, så hon ska få tacos. Min kompis har lovat att steka köttfärsen, men jag hittar inte tacoskryddan. Jag vet att den ligger i skafferiet, men inte var. Hur jag än letar kan jag inte hitta den. Jag flyttar alla förpackningar hit och dit med snabba ryck för att se om den döljer sig bakom någon förpackning. Redan nu börjar det krypa i mig av obehag och andningen blir tyngre och tyngre, för jag kan se scenariot framför mig som så många gånger förut. Jag vet att jag kommer vara tvungen att rensa hela skåpet innan jag hittar den där förbannade kryddan. Om det bara hade varit jag som skulle äta, hade jag kanske lugnt kunnat utesluta att äta överhuvudtaget. Men nu är det inte så. Jag är tvungen att hitta den.
Febrilt och i en rasande takt söker jag igenom skafferiet utan resultat. Med en duns sätter jag mig ner på golvet och häver ut allt som ligger allra längst ner, trots att jag är helt säker på att den inte ligger där. Sedan slänger jag ut allt på nästa hyllplan och nästa tills jag bara har översta planet kvar. Det flyger kakao, gryn och makaroner överallt och det hamnar både på mig och på golvet. Kryddan kommer att vara den allra sista påsen kvar i skafferiet! Så brukar det alltid vara och så kommer det att vara även den här gången! Nu förstår jag att den måste ligga allra längst upp, dit jag knappt når. Jag börjar koka av ilska för att den ligger där, för jag vet att den gör det. Det är så typiskt. Kunde jag inte ha kommit på det tidigare, innan jag hade slängt ut allt annat i enda röra på golvet? Hur kan jag vara så dum att jag ens placerar den där uppe? Jag trevar där uppe med handen och känner efter om påsen ligger där och självklart ligger den där. Med en smäll, slänger jag påsen på diskbänken.
Här!!! Kan du plocka in det där åt mig!
Ja, men inte nu!
Jag tar min räkmacka och förvinner in i vardagsrummet för att lugna ner mig. På stående fot äter jag den där mackan som var tänkt att njutas av i lugn och ro. Egentligen hade jag kunnat vara utan den. Den exklusiva smaken försvann med humöret. Jag kanske ska leta efter den i skafferiet?
Mvh
Susanne