Nydiagnostiserad när livet närmar sig sitt slut...
Postat: 2010-06-10 18:02:10
Har hängt här i forumet ett tag för att försöka förstå vem jag är.
Bakgrund: Första riktiga depressionen vid 17 års ålder efter grov mobbing sedan 1:a klass. Var ett freak som lärde mig själv läsa före fem års ålder och kunde då på ett jävligt lillgammalt sätt förklara för vuxna hur ett oljehydrauliskt system fungerar. (Vem orkade lyssna??)
Medecinerades med Valium i gymnasiet... Magsår efter ett halvår på första jobbet. Bytte jobb och försökte få ett mindre hektiskt.. Frälsningen kom genom musiken, jag började sjunga opera och romans och där var det tillåtet att vara "knepig". Fortsatte med att skriva musik och det gav den bästa tilfredsställelsen av alla sysslor - men pengar? Glöm det! Ära i viss mån men det kan man inte servera sig på frukostbordet.
Förvirrade mig in i IT-branschen och häckade där i 15 år. Inte bra för min mentala hälsa, depressionerna avlöste varandra. En terapeut gav mig det fantastiska rådet "Byt inre landskap!" Vad det hjälpte (NOT!) Suttit många gånger på psykakuten och bett om hjälp för mina akuta suicidtankar. Två nära manliga släktingar har suiciderat (dom två närmaste man kan ha, faktiskt). Fått käka SSRI, SNRI och gått i terapi under många, långa år. Reagerat "ovanligt" eller "annorlunda" på dessa preparat som aldrig fungerat för mig. Efter en arbetsskada nu kronisk neurogen smärta mot vilken jag får kodein-preparat sedan 10 år. Jobbat 75% de senaste 10 åren men då inte orkat någonting mer än just jobbet. Inget umgänge alls, gillar inte männsikors pladder, gillar jyckar bättre - man ser på svansen vad dom tycker om en...
Nu, efter att ha stötts och blötts i vården sedan 17 månader tillbaks varav 7 månaders väntetid på att få träffa en psykiater i Landstingssjukvården (jag kände inte till vårdgarantin då..) så har jag fått diagnosen Asperger + ADD. Min ålder? 60... Lever nu som parasit på samhällskroppen vilket i mitt fall innebär sjukersättning och är därmed hatad och avskydd av de politiker som vill genomföra ytterligare skattesänkningar med 10 miljarder. (Socialförsäkringen går med vinst 10 ggr det beloppet men det skiter dom i...) Hade jag inte en person att ta hänsyn till samt mina jyckar - så hade jag checkat ut för läänge sedan. Mitt liv har varit en lång, hemsk plåga fylld av misslyckade försök till navigering i och tolkning av en omvärld som befolkas av idel käcka NT:s (ja förutom de sociopater som innehaft chefsbefattningar på arbetsplatser jag varit på).
Ber om ursäkt om jag förolämpat någon med detta inlägg fyllt av ärligt känd bitterhet och förtvivlan.
Bakgrund: Första riktiga depressionen vid 17 års ålder efter grov mobbing sedan 1:a klass. Var ett freak som lärde mig själv läsa före fem års ålder och kunde då på ett jävligt lillgammalt sätt förklara för vuxna hur ett oljehydrauliskt system fungerar. (Vem orkade lyssna??)
Medecinerades med Valium i gymnasiet... Magsår efter ett halvår på första jobbet. Bytte jobb och försökte få ett mindre hektiskt.. Frälsningen kom genom musiken, jag började sjunga opera och romans och där var det tillåtet att vara "knepig". Fortsatte med att skriva musik och det gav den bästa tilfredsställelsen av alla sysslor - men pengar? Glöm det! Ära i viss mån men det kan man inte servera sig på frukostbordet.
Förvirrade mig in i IT-branschen och häckade där i 15 år. Inte bra för min mentala hälsa, depressionerna avlöste varandra. En terapeut gav mig det fantastiska rådet "Byt inre landskap!" Vad det hjälpte (NOT!) Suttit många gånger på psykakuten och bett om hjälp för mina akuta suicidtankar. Två nära manliga släktingar har suiciderat (dom två närmaste man kan ha, faktiskt). Fått käka SSRI, SNRI och gått i terapi under många, långa år. Reagerat "ovanligt" eller "annorlunda" på dessa preparat som aldrig fungerat för mig. Efter en arbetsskada nu kronisk neurogen smärta mot vilken jag får kodein-preparat sedan 10 år. Jobbat 75% de senaste 10 åren men då inte orkat någonting mer än just jobbet. Inget umgänge alls, gillar inte männsikors pladder, gillar jyckar bättre - man ser på svansen vad dom tycker om en...
Nu, efter att ha stötts och blötts i vården sedan 17 månader tillbaks varav 7 månaders väntetid på att få träffa en psykiater i Landstingssjukvården (jag kände inte till vårdgarantin då..) så har jag fått diagnosen Asperger + ADD. Min ålder? 60... Lever nu som parasit på samhällskroppen vilket i mitt fall innebär sjukersättning och är därmed hatad och avskydd av de politiker som vill genomföra ytterligare skattesänkningar med 10 miljarder. (Socialförsäkringen går med vinst 10 ggr det beloppet men det skiter dom i...) Hade jag inte en person att ta hänsyn till samt mina jyckar - så hade jag checkat ut för läänge sedan. Mitt liv har varit en lång, hemsk plåga fylld av misslyckade försök till navigering i och tolkning av en omvärld som befolkas av idel käcka NT:s (ja förutom de sociopater som innehaft chefsbefattningar på arbetsplatser jag varit på).
Ber om ursäkt om jag förolämpat någon med detta inlägg fyllt av ärligt känd bitterhet och förtvivlan.