Banzai skrev:Detta tycks vara något som de flesta skribenter här har någon form av erfarenhet av. Jag har läst om detta fenomen på nätet bl.a. här;
http://www.fass.se/LIF/lakarbok/artikel.jsp?articleID=5648 och kan få för mig att jag eventuellt kan uppfylla kriterierna, men ingen läkare har andats något av dessa ord. Är det helt enkelt så att jag missuppfattat kriterierna?
Jag har missuppfattat det mesta då det gäller psykiska tillstånd. Jag har aldrig förstått vad det är som har hänt med mig då jag mått psykiskt dåligt eftersom jag har rätt usel kontakt med mitt känsloliv. Jag analyserar aldrig mina känslor, tänker knappt på dem, så det är kanske inte så underligt att jag aldrig förstått att jag haft ångest, depressioner eller utmattningstillstånd. Inte ens då jag mådde som sämst förstod jag vad det var som skedde med mig. Jag har haft depressioner genom hela mitt liv, likaså ångest, stress och utmattningsdepressioner, men jag insåg aldrig att det var just det förrän långt senare. Inte ens allmänläkare på vårdcentralen tog det på allvar, förmodligen för att jag rent känslomässigt inte visar något (få affektutryck som det står i min journal). Just då jag var inne i en depression eller ett utmattningstillstånd så intalade jag mig själv att ”det nog inte var så farlig”t, att ”livet har sina upp- och nedgångar” och ”om jag fortsätter lite till så kanske det blir bättre” osv. Och så fortsatte jag och försökte lägga tankarna åt sidan. Men fy fasiken vad tungt det var att leva. Eller leva, det var snarare att överleva nästa timme som gällde. Ta sig från A till B utan att kollapsa.
Om du har missuppfattat kriterierna vågar jag inte uttala mig om.
Banzai skrev:Detta har varit ett återkommande problem, fast med olika symptom. Det längsta jag har lyckats arbeta heltid är i ca 2 1/2 år och det är som städare. Förra sommaren så tog jag dock tjänsteledigt just för att jag kände att jag inte orkade längre. Jag är under behandling av depressionen jag konstaterades ha drabbats av då.
Jag har aldrig varit sjukskriven för depression. Jag har aldrig ens tagit mig till en läkare för att konstatera att jag drabbats av depression. Jag har heller aldrig sjukskrivit mig från något arbete för att jag inte orkat längre. Det finns inte hos mig att göra så. Det känns inte ”rätt” så att säga. Har jag ett arbete så ska jag infinna mig där. Jag har liksom aldrig insett att man faktiskt kan må så pass dåligt att man bör sjukskrivas en längre tid. Så jag gick (och har alltid gått) till arbetet oavsett hur jag har mått.
Nu i efterhand när jag lärt mig att söka runt på nätet så har jag ju fått ovärderlig kunskap i form av olika regelverk, diagnoser och framförallt vad man BÖR göra i diverse situationer som uppkommer. För 10 år sedan så visste jag inte ens att det fanns något som hette närpsykiatrisk mottagning. Jag trodde man gick till vårdcentralen för allt.
Banzai skrev:Vad har ni för erfarenhet av utmattningsdepression/utbrändhet/utmattningssyndrom? Hur har det yttrat sig hos er eller hos någon i er omgivning?
Jag har erfarenhet av utmattningsdepression. Jag har varit ”utbränd” många gånger i mitt liv. Det ”känns” faktiskt, om man ska gå efter kriterierna, som jag alltid har haft en utmattningsdepression som jag aldrig blivit av med.
När jag blev sjukskriven för utmattningsdepression 2006 (enda gången jag varit sjukskriven) så hade den säkerligen pågått runt 5-6 år innan jag totalhavererade. Och det var också därför jag tog kontakt med vårdcentralen – för min man blev livrädd.
Jag studerade på den tiden. Det programmet jag läste innebar heltidsstudier varje dag samt obligatorisk närvaro alla dagar. Jag hade en kroniskt sjuk 4-åring att ta hand om också, samt mina egna sjukdomar och syndrom. Tiden det tog att pendla var ca 4 timmar per dag, sen hem och ta hand om barn och allt vad det innebär, sedan sitta uppe om nätterna och läsa samt skriva PM, rapporter, tentor och diverse inlämningsuppgifter.
Jag hade varit sjuk en längre tid. Influensa, olika inflammationer, samt förkylningar tog över efter varandra hela hösten och vintern. Jag kände mig helt oförmögen att ta mig upp ur sängen på morgonen, men ändå gick jag upp varje dag. Jag var så slut i hela kroppen att det tog mig 20 minuter att ta mig till bussen som låg endast 500 meter bort. Kroppen kändes sååå tung. Jag hade ont i varenda muskel och huvudet värkte trots värktabletter. Jag hade svårt att andas och var ofta illamående med kramper i magen.
Jag skrek på allt och alla. Grät hysteriskt om jag bara tappade nycklarna på golvet, jag fick helknäppa reaktioner på små skitsaker, men jag fortsatte ändå eftersom jag hela tiden tänkte att ”det är nog inte så farligt”.
En dag när jag var på väg hem från Universitetet så fick jag en black-out. Jag stod mitt i Uppsala och visste inte var jag befann mig. Jag visste inte var jag var påväg någonstans. Jag visste inte ens om det var morgon eller eftermiddag. Huvudet kändes
helt tomt och jag kunde inte ens lista ut hur jag skulle börja för att ta reda på något av ovanstående. Det var som om jag var helt förlamad i mina kognitiva funktioner. Jag bara stod där och tittade tomt ut i folkmassan.
Nu råkade en studiekamrat se mig och på det sättet tog jag mig också hem. Jag gjorde det hon gjorde – satte mig på samma buss – och kom således hem till min hemort.
Väl hemma började vissa funktioner återkomma. Men jag var så slut att jag somnade på sängen med ytterkläderna på mig. Jag vaknade flera timmar senare av att telefonen ringde. Det var min man som undrade varför jag inte hade hämtat dottern hos dagmamman. Dagmamman hade tydligen ringt ett antal gånger men inte fått svar. Jag svarade min man något som tydligen var helt uppåt väggarna - en massa rappakalja.
Ja, det fortsatte en tid till efter det här, men det var därför jag sökte hjälp hos vårdcentralen. Väl där blev jag sjukskriven i 2 veckor...hehe...
Hursomhaver...
Jämför dig för guds skull inte med mig och mina upplevelser
Banzai . Jag verkar inte vara korrekt sammanfogad på en enda punkt.