Neutrino skrev:Detta kanske låter jättekonstigt men ibland är jag rädd för att "släppa taget om" all min ångest och depression osv. Jag har så länge jag kan minnas mått så här (mer eller mindre) och det är det enda jag som jag känner. Självklart vill jag må bra och bli av med allt som hindrar mig här i livet men jag vet inte vem jag är eller hur livet är utan alla problem. Ibland är jag helt enkelt rädd för även en sådan förändring. Är det konstigt? Det är säkert ångesten som pratar.
Nej det är inte konstigt alls; naturligtvis blir man lite rädd för en förändring man inte vet så mycket om. Personer med Asperger kan dessutom i högre utsträckning än andra människor vara särskilt obekväma med förändringar. Det är ju så att förutsägbarheten lugnar. Om man vet vad som kommer att ske så kan man förbereda sig på det och man känner sig då tryggare. Det är en väldigt vanlig egenskap som personer med autismspektrumdiagnoser delar, i olika grad. Även andra människor kan känna sig oroliga inför förändringar och det är inte enbart något autistiskt, eller ens mänskligt att oroa sig inför dessa: det är en evolutionärt fördelaktig djurisk oro som delas utav många andra arter än enbart av människor.
Det som kanske skiljer ut oss med diagnoser så som Asperger kan vara hur vidsträckt vår oro inför förändringar kan vara. Exempelvis kan små förändringar så som ny tidpunkt för luncher, ersättningsbussar och nya skolscheman upplevas som mer betungande av en person med en diagnos inom autismspektrumet än för andra. Det du dock beskriver: en osäkerhet inför förändringen utav din personlighet, är inte någonting som bara skulle oroa en person med Asperger utan det skulle oroa vem som helst. Det är absolut ingenting konstigt med hur du känner inför behandlingen med SSRI. Även jag har känt en sådan oro, och många fler med oss.
Men låt oss fokusera på vad du vill: du vill bli av med det som begränsar dig i livet.
Ångestkänslor kan vara befogade eller obefogade. Att oroa sig inför ifall ens förälder lever eller ej då den inte hört av sig på två dygn efter Estonias förlisning är sunt. Att oroa sig inför hur man skall uppfattas utav andra människor, eller ifall man kommer att begå misstag i sociala situationer kan däremot vara starkt begränsande. Den typen utav oro är obefogad.
Alla depressionskänslor är obefogade: det är lite utav kriterierna för att det skall kallas depression och inte att vara ledsen. En depression kan göra att en människa känner onödiga skuldkänslor, att den upplever sig vara mindre värd eller att man inte törs agera i sociala situationer för att man inte vill råka orsaka någon annan person lidande. Det finns givetvis massor utav andra sätt som en depression kan manifestera sig på.
Så som du beskriver dig har du under lång tid, kanske ett helt liv, blivit begränsad utav både ångestproblematik och depressivitet. Du kanske har sett dina bekanta uppleva glädje, sett dem känna sig nöjda eller sett dem lyckas på sätt du aldrig upplevt att du kunnat lyckas på. Det verkar onekligen som att ångesten och depressionen gjort att du inte kunnat fungera lika obehindrat som dina medmänniskor. Därför förstår jag dig och därför sympatiserar jag tillfullo med din vilja att bli av med det som begränsat dig i livet.
Du vill alltså förändras till det bättre, men du är rädd för förändringen i sig.
Just som Pentti Varg skriver så kommer du att hinna uppleva förändringen ifall du tar den i små steg. För en oro inför förändring är egentligen inte en oro för förändringen i sig, utan för att inte kunna förutse vad som komma skall. Ifall du därför tar det långsamt, och riktigt tar dig tid att anpassa dig för varje steg du tar, så kommer förändringen utav ditt jag inte att kännas som en förändring utan du kommer alltid att känna igen ditt jag. SSRI-preparat leder till en väldigt långsam förändring, som du kommer att hinna uppfatta och följa med i. Skulle du däremot äta en tablett Xanor så skulle jag förstå om den snabba ångestlindringen skulle kunna uppfattas som någonting okänt och olikt ditt jag.
Kort sagt menar jag att evolution är bättre än revolution när det gäller att förändra någonting så grundligt välkänt som sitt eget jag. Jag tror att du kommer att må bättre och bättre och att du till slut kommer att må lika bra som du velat, och du kommer alltid att förbli dig själv.
Det som Gafsan beskrev om att man, ifall man har Asperger, kanske inte alltid helt begriper sig på sina egna känslor och i förlängningen inte alltid förstår vem man är, kan givetvis också spela roll under behandlingen utav din ångest och depression. Ett gott tips är att tala med en psykolog om dina känslor för att inte enbart förlita sig till den farmakologiska behandlingen. Dessutom kan du alltid skriva här så kommer jag och andra att hjälpa dig.
Jag hoppas verkligen att det känns bättre nu och att du inte längre är lika orolig inför den långsamma förändring som kan komma att ske. Må gott, och skriv här ifall det finns något mer som jag kan försöka hjälpa dig med.
Lycka till =)