colaflaska skrev:Lamotrigin och Venlafaxine, har ätit båda sedan jag var 15. Har stundtals gått på upp till 400mg lamotrigin men svettas som en jävla gris av det. Ska ta 200mg nu men har inte tagit något sedan april/maj typ.
Egentligen mår jag inte bättre utan mediciner. Jag får fruktansvärda aggressionsproblem, blir så arg att jag inte kan fokusera på något annat. Får en jävla ångest också. Just nu är jag hypomanisk.
Ok, jo, jag vill helst slippa mediciner också. Egentligen är det mycket för andras skull, eller i förhållande till omgivningen, som jag är i behov av medicinering. Om jag på riktigt hade kunnat krypa ihop i en stenborg under de mörka perioderna hade det inte varit så farligt. Men jag har två barn och ett jobb som jag skulle behöva sköta. Jag klarar bara att jobba deltid och får så pissig ersättning om jag är hemma. Men som du skriver finns det vinster med att känna saker på riktigt också. Jag skulle inte heller kunna tänka mig ett liv utan de här tvära kasten, jag skulle ju inte vara jag då. Men för att fungera med andra människor skulle jag behöva mildra det hela lite.
colaflaska skrev:Mina problem kom också i den åldern, jag gick i femman så var väl 11 år. Minns att jag satt i skolbussen och funderade över om min loftsäng skulle hålla om jag hängde mig i den men kom fram till att leva eftersom jag hade tre kaniner att ta hand om.
Ja, alla sätt en tänkt ut att ta livet av sig. Min första idé var att skära upp handlederna med en sax. Jag har fortfarande ärr från när jag provade om det skulle fungera. Men det har hela tiden funnits något som hållit en kvar. Jag hade världens finaste katt, som var min bästa vän ända tills hon dog. Sedan jag flyttat hemifrån mådde jag ganska bra ett tag och jag fick barn ganska tidigt (22 år). Under mina barns första år mådde jag väldigt bra. Det är den bästa perioden i mitt liv. Sedan började allt smyga sig på igen och nu tycker jag bara att det blir större och större skillnad mellan det ljusa och det mörka.
colaflaska skrev:Har inga tips för vad man ska göra åt hopplösheten, men tar gärna emot.
Det som känns mest hopplöst är att veta att det kommer att fortsätta så här så länge jag lever. Och eftersom jag upplevt så många rundor upp och ner nu känns det som att det räcker.
Men jag finner en del hopp i att tänka att det här livet ger mig mycket erfarenheter. Jag tror på själslig vandring, men även om en inte gör det, så blir ju ett hårt livs erfarenheter något som andra kan få förståelse av att höra om. Jag har ännu inte sett "Mina två liv", men börjar nog kika ikväll när barnen somnat. Det är ju inte bara bipolära personer som ser den, så något finns det ju som ger andra människor erfarenheter som förhoppningsvis berikar dem. Jag försöker känna mig stolt över att jag klarat av det här livet så länge, försöka att se vad jag klarar av istället för tvärtom. Men det är så jäkla svårt ibland!
Jag tror på projekt som kan göra något för andra. Saker som jag kan göra i min egen takt. Påbörja under en hög period och fila på sedan. Under sommarens högperiod har jag startat ett tiotal processor. Några kommer jag att försätta med ganska snart, några efter lite längre tid, medan andra dör ut helt. Mitt roligaste projekt just nu är en barnbok som jag planerar med en annan medlem här på forumet.