Ang. Utredning - måste min mamma vara med?
Postat: 2007-08-07 18:22:36
Jag är sexton år och ska på egen begäran få en utredning om asperger, min pojkvän har diagnosen "lindrig" asperger som han vetat om sedan han var åtta, och både han och hans mamma håller med om att både mina sociala och skolrelaterade problem med stor sannolikhet kan bero på asperger. Båda mina föräldrar har också uppenbara problem med såväl attityd som hur man beter sig kring andra människor, min farsa är dock inte involverad i det här och vet inte att jag ska få en utredning, min morsa däremot är den som har fått köra mig till psykologer och läkare och vet därför hur det ligger till. Utöver det är hon inte det minsta insatt, när hon fick höra att min läkare och jag kommit överrens om att han skulle skriva en remiss åt mig blev hon rasande och började skälla ut mig. Det var dock några månader sedan och nu är det "lugnt".
Men nu går jag i alla fall och väntar på den här jävla utredningen som hade kunnat ske mycket fortare om min morsa hade ansträngt sig för att hjälpa mig. Min pojkväns mamma har hela tiden viljat hjälpa mig, och gett mig nummer och adresser till olika människor som kan skynda på en utredning, men min morsan vägrar helt enkelt att ringa. Hon tar även alla tillfällen hon kan för att påpeka hur normalt allting jag gör är och hur otänkbart det är att någon i hennes familj skulle kunna ha asperger - Eller något annat "fel".
Men pga hennes ovilja att hjälpa till vet hon ingenting om asperger, och inte heller om mina depressioner. Hon vet knappt varför jag hoppade av skolan i våras. Att jag varit borta från skolan nån/några dagar i veckan hela min skolgång sedan tredje klass har hon tydligen också missat helt och hållet, trots att jag alltid kom till henne på morgonen och klagade på ont i magen och alla möjliga sorters krämpor. Jag tycker själv att det är rätt konstigt att hon inte ens frågade mig om det fanns en anledning till att jag inte gick till skolan.
Men i vilket fall som helst, det är i alla fall lite om relationen jag har med min mamma, jag kan också tillägga att jag varken tycker om hennes sällskap eller "älskar" henne så som ett barn ska älska sin förälder.
Men en gång har min mamma i alla fall ringt till habiliteringen för att se till att min remiss hade kommit fram, då sa receptionisten eller psykologen eller vem de nu var hon pratade med, till henne att hela utredningen sker när både jag och min mamma är närvarande. Min mamma måste alltså sitta med på alla samtal eller vad det nu är, och säga sin mening och lyssna på vad jag har att säga. Jag förstår att de vill prata med henne, men får jag verkligen inte lov att vara ensam med den/dem som sköter utredningen alls?
Är det verkligen obligatoriskt att hon ska sitta med hela tiden?
Eftersom hon nu inte inovolverar sig i någonting om det här, känns det helt orimligt att hon ska sitta med. Jag vet inte ens om jag tänker gå dit i så fall.
Det blev ett längre inlägg än tänkt men hoppas någon här kan svara på det. Tack så jättemycket i så fall!
Moderator: Delade in texten i stycken för större läsbarhet.
Men nu går jag i alla fall och väntar på den här jävla utredningen som hade kunnat ske mycket fortare om min morsa hade ansträngt sig för att hjälpa mig. Min pojkväns mamma har hela tiden viljat hjälpa mig, och gett mig nummer och adresser till olika människor som kan skynda på en utredning, men min morsan vägrar helt enkelt att ringa. Hon tar även alla tillfällen hon kan för att påpeka hur normalt allting jag gör är och hur otänkbart det är att någon i hennes familj skulle kunna ha asperger - Eller något annat "fel".
Men pga hennes ovilja att hjälpa till vet hon ingenting om asperger, och inte heller om mina depressioner. Hon vet knappt varför jag hoppade av skolan i våras. Att jag varit borta från skolan nån/några dagar i veckan hela min skolgång sedan tredje klass har hon tydligen också missat helt och hållet, trots att jag alltid kom till henne på morgonen och klagade på ont i magen och alla möjliga sorters krämpor. Jag tycker själv att det är rätt konstigt att hon inte ens frågade mig om det fanns en anledning till att jag inte gick till skolan.
Men i vilket fall som helst, det är i alla fall lite om relationen jag har med min mamma, jag kan också tillägga att jag varken tycker om hennes sällskap eller "älskar" henne så som ett barn ska älska sin förälder.
Men en gång har min mamma i alla fall ringt till habiliteringen för att se till att min remiss hade kommit fram, då sa receptionisten eller psykologen eller vem de nu var hon pratade med, till henne att hela utredningen sker när både jag och min mamma är närvarande. Min mamma måste alltså sitta med på alla samtal eller vad det nu är, och säga sin mening och lyssna på vad jag har att säga. Jag förstår att de vill prata med henne, men får jag verkligen inte lov att vara ensam med den/dem som sköter utredningen alls?
Är det verkligen obligatoriskt att hon ska sitta med hela tiden?
Eftersom hon nu inte inovolverar sig i någonting om det här, känns det helt orimligt att hon ska sitta med. Jag vet inte ens om jag tänker gå dit i så fall.
Det blev ett längre inlägg än tänkt men hoppas någon här kan svara på det. Tack så jättemycket i så fall!
Moderator: Delade in texten i stycken för större läsbarhet.