Hur lite asperger kan man vara?
Postat: 2009-04-24 18:37:14
Hej! Är ny här på sidan.
Har börjat fundera på om jag kanske har en släng av Asperger. Är dryga 50 år och har - på sätt och vis - levt ett ganska normalt liv.
Det som jag saknat är den här naturligt avspända kontakten som jag ser andra kan ha till sin familj och sina vänner. Som liten spontan-lekte jag nästan aldrig med nya barn. Jag var ensam. Och har förblivit ensam även om jag i och för sig har en del vänner och har också varit gift.
Har sedan jag var liten gått in för saker väldigt mycket. En sak i taget. Kanske skulle man kunna kalla det för "specialintresse"? När jag är inne i mitt intresse har jag lite svårt att inse att alla andra kanske inte är lika intresserade som jag. Pratar lite för länge - och om mig själv i förhållande till mitt intresse.
Det visade jag att jag hade väldigt hög IQ när jag gjorde en test för några år sedan. Det resultatet har gjort att mina tankar gått mot den här diagnosen.
Jag kan vara lite avskärmad. Försvinner bort i tankarna ofta under korta ögonblick. Ser inte och hör inte just då. Glömmer saker - det har jag alltid gjort. Är hur dålig som helst på att komma ihop namn, hade svårt att lära mig läsa. - Får det lätt väldigt stökigt omkring mig.
Det känns väldigt, väldigt jobbigt för mig det här. Som en dom. Även om jag är mycket intresserad av att lära känna mig själv känns det mycket svårt.
Genom åren har jag klagat mig över att jag inte är social, att jag känner mig ensam. Då har min omgivning sagt. "Jo men du är ju social" "Du är inte ensam." Det känns på något sätt förnedrande att andra hela tiden har förstått, men försökt hålla mig utanför vetskapen - även om det finns något mycket positivt i andras försök att hålla mig över vattenytan och uppmuntra mig.
Har känt mig utanför under hela mitt liv. Annorlunda.
Vad tror ni? Kan det här vara något som har med Asperger att göra?
Ursäkta detta långa inlägg!!
Har börjat fundera på om jag kanske har en släng av Asperger. Är dryga 50 år och har - på sätt och vis - levt ett ganska normalt liv.
Det som jag saknat är den här naturligt avspända kontakten som jag ser andra kan ha till sin familj och sina vänner. Som liten spontan-lekte jag nästan aldrig med nya barn. Jag var ensam. Och har förblivit ensam även om jag i och för sig har en del vänner och har också varit gift.
Har sedan jag var liten gått in för saker väldigt mycket. En sak i taget. Kanske skulle man kunna kalla det för "specialintresse"? När jag är inne i mitt intresse har jag lite svårt att inse att alla andra kanske inte är lika intresserade som jag. Pratar lite för länge - och om mig själv i förhållande till mitt intresse.
Det visade jag att jag hade väldigt hög IQ när jag gjorde en test för några år sedan. Det resultatet har gjort att mina tankar gått mot den här diagnosen.
Jag kan vara lite avskärmad. Försvinner bort i tankarna ofta under korta ögonblick. Ser inte och hör inte just då. Glömmer saker - det har jag alltid gjort. Är hur dålig som helst på att komma ihop namn, hade svårt att lära mig läsa. - Får det lätt väldigt stökigt omkring mig.
Det känns väldigt, väldigt jobbigt för mig det här. Som en dom. Även om jag är mycket intresserad av att lära känna mig själv känns det mycket svårt.
Genom åren har jag klagat mig över att jag inte är social, att jag känner mig ensam. Då har min omgivning sagt. "Jo men du är ju social" "Du är inte ensam." Det känns på något sätt förnedrande att andra hela tiden har förstått, men försökt hålla mig utanför vetskapen - även om det finns något mycket positivt i andras försök att hålla mig över vattenytan och uppmuntra mig.
Har känt mig utanför under hela mitt liv. Annorlunda.
Vad tror ni? Kan det här vara något som har med Asperger att göra?
Ursäkta detta långa inlägg!!