AspergerForum

vetej skrev:Hur är det med er och ögonkontakt? Jag känner mig konfronterande och fientlig om jag tittar någon i ögonen, dvs jag känner någon sorts skenempati.

Dagens NT-kunskap:

Att titta folk kort och ofta i ögonen: vänskapligt

Att titta folk läääänge i ögonen: dominant/utmanande alternativt sexuell invit (beroende på omständighet och sättet att titta på folk).

Moderator: Avdelat från denna tråd: bristande-empati-rodebyfallet-m-m-t4150-96.html

MsTibbs skrev:

vetej skrev:Hur är det med er och ögonkontakt? Jag känner mig konfronterande och fientlig om jag tittar någon i ögonen, dvs jag känner någon sorts skenempati.

Dagens NT-kunskap:

Att titta folk kort och ofta i ögonen: vänskapligt

Att titta folk läääänge i ögonen: dominant/utmanande alternativt sexuell invit (beroende på omständighet och sättet att titta på folk).

Vi vet ju att man inte ska stirra djur i ögonen, utan snabba ögonkast och sen titta åt sidan för att visa att man inte är ett hot. Min egen hund får jag dock stirra på hur mycket jag vill och vice versa.

Alien skrev:

MsTibbs skrev:Dagens NT-kunskap:
Att titta folk kort och ofta i ögonen: vänskapligt
Att titta folk läääänge i ögonen: dominant/utmanande alternativt sexuell invit (beroende på omständighet och sättet att titta på folk).

Vi vet ju att man inte ska stirra djur i ögonen, utan snabba ögonkast och sen titta åt sidan för att visa att man inte är ett hot. Min egen hund får jag dock stirra på hur mycket jag vill och vice versa.

Ja, samma med mina hundar. De har lärt sig att människor är lite konstiga när det gäller det där med ögonen På samma sätt har jag lärt mig att aspar inte med automatik ignorerar mig om de inte ständigt glor, hoppas andra uppfattar mig på samma sätt när jag inte ser dem i ögonen så mycket. Det jag nu hoppas på är att vissa av tanterna ska respektera att jag inte vill se dem i ögonen, något jag faktiskt kan göra när jag känner för det, det vill säga upplever situationen som avslappnad. Säga "se mig i ögonen" en gång är ok, inte när de tjatar...

MsTibbs skrev:

Alien skrev:Vi vet ju att man inte ska stirra djur i ögonen, utan snabba ögonkast och sen titta åt sidan för att visa att man inte är ett hot. Min egen hund får jag dock stirra på hur mycket jag vill och vice versa.

Ja, samma med mina hundar. De har lärt sig att människor är lite konstiga när det gäller det där med ögonen På samma sätt har jag lärt mig att aspar inte med automatik ignorerar mig om de inte ständigt glor, hoppas andra uppfattar mig på samma sätt när jag inte ser dem i ögonen så mycket. Det jag nu hoppas på är att vissa av tanterna ska respektera att jag inte vill se dem i ögonen, något jag faktiskt kan göra när jag känner för det, det vill säga upplever situationen som avslappnad. Säga "se mig i ögonen" en gång är ok, inte när de tjatar...

Eller så frågar man när de uppmanar "Se mig i ögonen" helt enkelt "Varför det?" Om de då säger att de vill att man lyssnar ordentligt så får man förklara att det gör man. Jobbar "tanterna" med stöd och service till funktionshindrade måste de faktiskt lära sig det.

I en del kulturer är det förresten ohövligt att titta folk i ögonen. Det tyder på bristande respekt. Därför tittar man inte chefen, läraren, okända i ögonen. En kvarleva från primitiva tider.

Alien skrev:Eller så frågar man när de uppmanar "Se mig i ögonen" helt enkelt "Varför det?" Om de då säger att de vill att man lyssnar ordentligt så får man förklara att det gör man. Jobbar "tanterna" med stöd och service till funktionshindrade måste de faktiskt lära sig det.

I en del kulturer är det förresten ohövligt att titta folk i ögonen. Det tyder på bristande respekt. Därför tittar man inte chefen, läraren, okända i ögonen. En kvarleva från primitiva tider.

En japanska på folkhögskolan tittade på halsen till folk (inte ögonen) när hon talade till dem, och log/skrattade aldrig! Jag var tvungen att fråga, tydligen är det ett artigt japanskt umgängessätt. Inom ett halvår anpassade hon sig själv i ögon och skratt och även språk(sic!) så hon var som vem som helst.

Hur reagerar ni på ögonkontakt? Själv så klarar jag det relativt bra när jag lyssnar och svarar på enklare frågor, dock tappar jag fullständigt tråden om jag ska berätta något om jag får ögonkontakt med någon jag pratar med på nära avstånd. Någon som känner igen sig i problemet, har ni några trix för att underlätta ögonkontakten, hur länge den ska vara?


Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om ögonkontakt.

Jag tror jag kan klara ögonkontakt ganska bra ibland, åtminstone bättre än när jag var barn, men ofta känner jag att jag inte har lika stort behov av det som "vanliga människor". Det jag ogillar mest är nog att känna mig iakttagen av andra, och om jag vill berätta något så vill jag inte behöva bry mig om den biten samtidigt. Jag har inga trix för att underlätta ögonkontakten, för mig skulle det nog bara bli värre om jag skulle tänka mer medvetet på det, utan det funkar bäst att försöka vara så spontan och avslappnad som möjligt.

Jag har faktiskt ingen aning om hur jag är. När jag pratar och lyssnar på andra brukar jag titta och titta bort, men jag vet inte om jag gör "rätt".

Det får bli som det blir. Inte klarar jag av att både prata (el lyssna) och tänka på hur jag tittar. Så länge jag varken stirrar stint el tittar bort hela tiden får det duga.

Välkommen hit förresten!

Har från och till ögonkontakt med personen jag talar med, oftast har jag vridit mitt huvud lite. Enda gången jag verkligen håller ögonkontakten är när jag pratar om något väldigt allvarligt, mest för att visa att jag är uppriktig och allvarlig. Min utredare tyckte jag kunde fortsätta på "mitt" sätt.

Har från och till ögonkontakt med personen jag talar med, oftast har jag vridit mitt huvud lite. Enda gången jag verkligen håller ögonkontakten är när jag pratar om något väldigt allvarligt, mest för att visa att jag är uppriktig och allvarlig. Min utredare tyckte jag kunde fortsätta på "mitt" sätt.

Edit: Ett trixxytrix är att titta från och till om du finner det obehagligt med konstant ögonkontakt. Och stå inte så nära om du inte vill!

Jag trivs inte så bra med ögonkontakt. Jag löser det genom att titta på näsan i stället, och röra blicken då och då.

Charley frågade mig varför jag stirrade på hennes haka en gång... Då hade väl ögonen halkat ner några centimeter...

Munnar, tittar på munnar. Och ibland en kik i ögon då och då.

Jag kollar lite överallt, ofta på grejer som händer runtomkring. Står man ute på stan så kollar jag in fåglar, klockor, andra människor som går runt, pillar lite med någon grej jag har. Jag tror jag kan ge intrycket av att vara lite frånvarande.

antikropp skrev:Jag kollar lite överallt, ofta på grejer som händer runtomkring. Står man ute på stan så kollar jag in fåglar, klockor, andra människor som går runt, pillar lite med någon grej jag har. Jag tror jag kan ge intrycket av att vara lite frånvarande.

Något jag tänkt är helt normalt! Vad ska man annars titta på, stirra på människor?

Säg, hur mycket brukar folk se andra i ögonen? Jag menar, vilken normalnivå ska man jämföra med?

Jag är väldigt osäker (även om bl.a. forumet mildrat den åkomman), det är den enda relevanta orsaken till att jag är så försiktig med att se folk i ögonen. När jag fått tillbaka normal självsäkerhet igen kanske det klart framkommer att jag mest tittar på munnar i alla fall.

Jag gillar att se folk i ögonen men kanske för att det är en utmanng för mig. Om det nu som sagt utmanar min aspighet eller min osäkerhet får alltså tiden utvisa.

Ganesh skrev:Munnar, tittar på munnar. Och ibland en kik i ögon då och då.

Det kan vara riskabelt, då det kan uppfattas som att man är sexuellt intresserad om man tittar för mycket... jag kör med metod titta en sväng, sen titta bort osv lite beroende på situation och person. Jag tycker det är enklast att umgås och prata med folk på lite håll, jag har svårt för cafébordavstånd, det blir för nära.

När jag har mina linser så funkar det helt ok, men när jag har glasögonen är det skitjobbigt av någon anledning.

Jag tyckte inte alls om ögonkontakt som yngre. Dock tvingade jag mig själv att se folk i ögonen när de talade, eller när jag talade med dem, så nu gör jag det nästan automatiskt. Ibland finner jag det obehagligt än idag, speciellt om någon är mycket intensiv i blicken.
Blir det en liten "paus" där det blir tyst är jag väldigt snabb på att vända uppmärksamheten åt annat håll.

Anledningen till att jag började tvinga mig att se folk i ögonen (var ett jäkla jobb och fruktansvärt jobbigt och påfrestande) var för att jag hela tiden fick höra (speciellt hemifrån) att det var så man skulle uppföra sig. Det var oartigt att inte titta på folk när de pratar.

Min dotter ser alltid mig och den närmsta familjen i ögonen när vi pratar med varandra. Med utomstående är det dock inte lika lätt för henne och blicken glider iväg.
Jag tänker dock inte pressa henne att glo på folk om hon känner att hon inte behöver.

Och jag har fått höra att jag stirrar ut folk. Själv tänker jag ofta inte på det alls, jag tittar liksom igenom folk, eller bakom, eller på nån detalj (en fläck på tröjan, hårstrån jag skulle vilja ta bort, en felknäppt knapp, en inbjudande urringning osv) fast jag inte begripit att jag stirrar.

Ska jag koncentrera mig på det jag säger, särskilt om det kräver reflexion, så måste jag få titta bort, annars blir jag bara helt bortkollrad.

Nilale skrev:När jag har mina linser så funkar det helt ok, men när jag har glasögonen är det skitjobbigt av någon anledning.

Så upplever jag också! I synnerhet när folk sitter för nära. Utan glasögon gör det inte alls lika mycket (kanske mina närsyntglasögon blir för starka på nära avstånd?).

Jag tar kortvarig ögonkontakt om jag ska ta någon alls.

VargaVinter skrev:Hur reagerar ni på ögonkontakt? Själv så klarar jag det relativt bra när jag lyssnar och svarar på enklare frågor, dock tappar jag fullständigt tråden om jag ska berätta något om jag får ögonkontakt med någon jag pratar med på nära avstånd. Någon som känner igen sig i problemet, har ni några trix för att underlätta ögonkontakten, hur länge den ska vara?

Är det folk jag känner väl och vet hur de fungerar är det inga problem med ögonkontakt. Men har märkt att jag hellre tittar på nya människors munnar än ögon när de pratar med mig. Lättare att förstå dem då.Det blir för mkt information att ta till sig om man ska titta på ögonen också. Fördel med detta är att jag har lärt mig läsa på folks läppar väldigt bra. Jag brukar kunna välja: känns det bra att ha ögonkontakt med ngn så har jag det. Och vice versa. Det beror väldigt mkt på vad personen ha för utstrålning. Är väldigt känslig mot sådant. Är bekant med en blind tjej. Henne var det väldigt skönt att prata med för man blev inte förvirrad/distraherad av alla dolda signaler som brukar komma hos seende.

Frågan går inte att svara på. Den beror, liksom "ritualer och rutiner" på situation och vem det handlar om. Allmän regel är att jag ogillar ögonkontakt med folk jag inte känner eller som jag inte tycker om. Kan stirra på folk jag är förtjust i. Går alltså inte att svara på.

Ganesh skrev:Munnar, tittar på munnar. Och ibland en kik i ögon då och då.

Då är vi väldigt lika med den biten!!