Skriva delvis-självbiografisk bok
Postat: 2021-10-15 13:41:05
Jag är 26 nu men tycker jag mig ha erfarenheter av det här samhället som under procenten har haft. Så det här med att skriva en självbiografi har lockat i flera vändor men inte fått till det, så jag tänkte göra den bara delvis baserad på mig själv eller största delen men sen går den i en what if-inriktning samt är anonym. Hur låter det, vill folk läsa en tokig Aspergares livsberättelse? Sen blir den lite mer actionfylld i och med att den är delvis fiktiv.
Delar med mig lite av vad jag skrivit hittills. Citaten är inte sammanhängande.
Jag brukar inte läsa så mycket men finns det böcker som brukar vara eländigt ärligt om sig själva? Utan att man skyndar sig förbi och säger "det vara bara en tuff period". Det blir då en bok som blir en enda tuff period som slutar i galenskap om jag ska va ärlig, om en människa som aldrig får den vård eller omtanke den hade behövt.
Delar med mig lite av vad jag skrivit hittills. Citaten är inte sammanhängande.
10 år tidigare
Jag skrek, vrålade vid sjön, av ren frustration. Varför var jag dömd till detta? Varför var jag fast på detta ställe, vilken nytta gjorde det att jag var här? Det var mitt på dagen, en augustidag, jag var ensam vid sjöns kant. De andra uppe vid anläggningen. Vad gjorde jag skrikandes ensam vid vattnet egentligen? Det är en bra fråga, om jag kunna formulerat svaret på annat sätt än ondska så kanske jag inte skulle ha tappat förståndet såsom jag gjorde 10 år senare. Jag var där för att jag såg ingen mening med att umgås med barn yngre än mig själv eller med tjejer som helst ville bara umgås med varandra. Jag var där för att jag inte genomförde skolplikten. Jag var där för jag hade blivit kommunens boxingssäck.
Ungefär en månad tidigare hade jag förts hit. Att ligga gömd i ladan redo med en laddad Soft Air Gun när polisen var på väg var kanske inte det bästa idén men skulle jag acceptera att omhändertas mot min vilja? Förstås blev det ingen skottlossning med plastkulor, polisen dröjde så att jag tröttnade på att barrikadera mig i ladan. Men att vägra mina skor utan bara sätta mig bak i polisbilen så som jag var blev min protest. Mamma gav mig ändå mina skor som jag höll i händerna hela vägen, hon följde med efter i en egen bil. Till och med när vi kom fram en halvtimme senare gick jag in rakryggad med skorna i händerna, här var jag inte frivilligt, det här var en orättvisa, en rättstragedi. Domstolen kom inte att hålla med mig om det dock vid överklagan, så mycket för rättssäkerheten. Det jag inte visste då var att samma datum kom att leva vidare i folkminnet som ökänt för en annan tragedi men i mitt fall kom det främst att symbolisera en personlig tragedi.
Dagarna gick och inget hände på anläggningen, fortfarande ingen skolgång, nån hamburgare av personalen efter man åkte iväg på en tripp ibland. Rehabiliteringen förutom att man kom hemifrån existerade inte och att komma hemifrån var högst tveksamt bättre än att bara vara hemma. Det var en upplevelse ändå, man fick se andra missanpassade människor som inte klarat av livet hemma. Två flickor i min egen ålder som skurit sig själva, varav den ena även anorektisk. Barn, riktiga barn, jag uppskattar åldern här men en 9-åring och en 12-åring och varför de var där med oss trasiga tonåringar istället för ett familjehem vet jag inte än idag. En 14-åring kille som fick personalen att låsa in sig på personalrummet med oss andra boende för att han psykotiskt gick runt med en glasskärva från en krossad spegel. Polisen tillkallades, de blev de även flera gånger för min skull men det vara bara skrattretande. Man hade blivit utelåst, inte för min del, nej för att 9-åringen var bråkig så då släppte dem inte in nån. Förbannad började jag kasta stora stenar på dörren, polisen ringdes men när polisen kom satt jag lugnt ner i en utestol och hälsa på dem, varpå de åkte igen. Så anti-klimatiskt så det inte är klokt. Inte för att jag hade förväntat mig annat.
Att inte säga att jag egentligen var plågad vore en lögn, det slet inom mig att sitta där och behöva göra om de där saker gång på gång medan andra hade säkert spelat klart spelet vid det laget. Men jag behövde ju göra det, det var inget val. Det var tvång! En förbannelse, det är inget jag saknar idag och vare sig jag vill eller inte har det format mig. Än idag tvättar jag händerna extra noga och är noggrann med disken, jag tillåter mig själv att ”slöa” med noggrannheten numera men jag ser ändå de som knappt håller en kopp under kranen innan de sätter ner den igen. Ärligt talat, andras lathet gör mig tokig, jag må vara sjuk men perfektionist är man ändå. I alla fall, jag vet inte vad det finns att säga om dessa år. Jag kan tro mina tidigare klasskamrater gick genom gymnasiet, skaffade jobb och sambo, någon flyttade till Berlin? Vad hände med mig, jag kramade om soffan som om livet hängde på den, det gjorde nog det för mitt liv var ju bara soffan och teven. Sängen låg renbäddad och dessvärre även övergiven. Varför låg min säng övergiven, undrar du eller kanske inte faktiskt. Nja, tvång är svaret som för många saker i detta nya spännande liv. När jag var på anläggningen fick jag höra av 14-åringen att han inte hade duschat på två månader när han bodde hemma, herregud tänkte jag då. Men sen lyckades jag med över ett halvår. Det gick helt enkelt inte ihop i huvudet att lägga sig i den rena sängen så länge man var skitig.
Jag brukar inte läsa så mycket men finns det böcker som brukar vara eländigt ärligt om sig själva? Utan att man skyndar sig förbi och säger "det vara bara en tuff period". Det blir då en bok som blir en enda tuff period som slutar i galenskap om jag ska va ärlig, om en människa som aldrig får den vård eller omtanke den hade behövt.