Ignatius skrev:Nu har jag lyckats låna Törnvalls bok. Jag har bara hunnit läsa en liten bit. Hittills går den i linje med andra berättelser jag läst om personer som blivit diagnosticerade i vuxen ålder. Det är en slags "Bildungsroman" om en kaotisk livsresa, ångest och depression. Då man äntligen får diagnos når man insikt. När man är etiketterad kan man hitta sin plats i världen och bli vuxen. Jag kan ana att skildringarna av historiska personer med eventuell autism är hur Törnvall navigerar och hittar sin plats som intellektuell kulturarbetare på spektrat.
Jag är ganska kritisk mot detta perspektiv. Jag har aldrig passat in. Varför skulle jag bli lycklig av att någon annan namnger mig och sätter en etikett på mig? Diagnosteriet var inte för mig utan för fyrkantiga lätt efterblivna människor i vården och på myndigheter. Då de namngett mig tryckte de ner mig i ett litet fyrkantigt hål och behandla mig som förståndshandikappad. Gissa hur bra jag passade där!
Dessutom verkar alla, inklusive Törnvall, träffa så trevliga och förstående människor i psykvården. Själv har jag träffat riktiga monster.
Bra få läsa ett omdöme från någon annan som faktiskt läst boken.
Jag tänker att anledningen till att vara med om en npf-utredning väl oftast är att man är ”tvungen”. Barn/ungdomar
som måste ha en riktig diagnos för att kunna få extra hjälp i skolan. Vuxna som behöver hjälp i stil med boendestöd, sjukskrivning, daglig verksamhet etc. Alltså att man är i konkret behov av hjälp på något vis. Att man är funktionshindrad.
Törnvall ger mer en bild av nyordet funktionsvarierad. Hon har inte några jättestora svårigheter, jämförelsevis, innan diagnosen och behöver inte heller någon hjälp från samhället efteråt.
Om hon lyckats sköta ett heltidsarbete, barn på halvtid och samtidigt skriva en bok så har hon hög arbetskapacitet, och det finns eventuellt en risk att högfungerande autism förväxlas med detta. Eller är jag ute och cyklar nu?