Flinta skrev:En diagnos kan rädda liv och kan nog fungera suicidpreventivt i en hel del fall. Alltså inte inskränkt till bokstäverna på ett papper utan till allt annat som kan komma med en diagnos.
Spontant tänker jag på Marc Wallenberg som var äldste son och därför skulle ta över Wallenbergkoncernen. Men han misslyckades i gymnasiet och när han skulle göra lumpen i flottan kunde han inte lära sig grundläggande navigering så han blev förflyttad till land. Han försökte läsa in det han missat i gymnasiet men matten var omöjlig så han fick inte komma in på Handelshögskolan. Föräldrarna skickade honom till USA och köpte en studieplats på Harvard.
Sen funkade det utåt sett bra för honom i många år ända tills han deltog i en debatt och fick frågan varför Wallenbergkoncernen påbörjat en pappersmassafabrik utan tillstånd. Han svarade att de ingått ett avtal att leverera pappersmassa och att det var var billigare att betala miljöskadestånd än att bryta avtalet. Nästa dag var det skandalrubriker i media. Marc Wallenberg hade ett upprört möte med familjen som tyckte han hade skämt ut dem. Han körde in i skogen och sköt sig.
Hade en diagnos kunnat rädda Marc Wallenberg? Idag hade han nog blivit utredd redan på gymnasiet eller åtminstone efter misslyckandet i flottan. Det förekommer knappt längre bland svenskar att någon begår självmord för att de är ett misslyckat barn.
Acceptansen för psykiska svagheter började i överklassen - så länge man inte var den som hade pressen på sig att ta över familjeverksamheten och delta aktivt var det okej att vara excentrisk för man hade ändå pengar så man klarade sig. Det var så få personer så det urvattnade inte några diagnoser.
Men när acceptansen blivit så stor att mer normala föräldrar börjar vilja ha medicinska förklaringar på att barnen inte är superframgångsrika så blir det problem.
Och de berättar om privata logopeder som ställer diagnosen dyslexi i hundra procent av sina utredningar. Det kan jämföras med landstingets mottagning där diagnosgraden är femtio procent.
Så föräldrarna i Djursholm vänder sig till ”rätt” logopeder?
– Ja, om du har ett barn som sackar efter i skolan och du söker en förklaring och vill ge barnet de fördelar som diagnosen ger. Varför inte gå till en mottagning där du med hundra procents säkerhet får det du är ute efter? Det går uppenbarligen att shoppa runt.
Men är inte en dyslexidiagnos stigmatiserande i ett samhälle där alla förväntas vara högpresterande?
– Det finns ett talesätt bland ungdomar i Djursholm att vara ”dysse i Djursan”. Det är inget stigmatiserande, tvärtom blir man associerad till kungen eller framgångsrika företagsledare som är öppna med sin dyslexi.
Dyslexi ses rent av som en framgångsfaktor, hävdar du.
– Många förknippar diagnosen med entreprenörskap eftersom flera kända företagsledare beskrivit sin dyslexi som en gåva som tvingat dem att tänka i nya banor.
https://www.lararen.se/specialpedagogik ... -i-djursanDet gör att "medvetna" medelklassföräldrar runt om i landet lär sig att det är så man ska göra för att barnen ska få ett försprång i skolan. Och i förlängningen att personer som verkligen har problem blir nedprioriterade. Inte minst i utanförskapsområden där folk inte vill söka hjälp pga utbredd funkofobi. Det finns en del medelklassmänniskor som tror på nån sorts "trickle-down economics" där åsynen av framgångsrika "avvikare" ska få toleranta värderingar skall sippra ned i underklassen, men det tror jag inte på. Det snarare förstärker bilden av att man måste vara född i rätt familj för att få ett bra liv trots funktionsnedsättning.