Äsch, jag har inte kunnat somna trots att jag bara sov några timmar förra natten, för sedan drack jag massor av kaffe för att hålla mig vaken under dagen idag, Hahaha...
Så... jag laddade ner e-boken, och plöjde den från början till slut. Den var lättläst och ungefär som jag trott.
Ja, Clara Törnvall kommer verkligen från en så kallad ytterst priviligierad uppväxtmiljö på Östermalm. Fin färdiglagad mat från Östermalmshallen på fredagar. Docenter, dekaner och doktorer på besök hemma. Böcker. Opera. Balett. Kulturvanor som kostar. En lite excentrisk mamma, men det hör väl överklassen till (samt att autism ju är ärftligt då också i och för sig).
När Clara gifter sig hyr mamman ett hotell i Italien, på en ö, dit 50 gäster från Sverige kommer. Och Claras mamma köper en bröllopsklänning till Clara som kostar över 13 000.
Så förutom att leva med omedveten autism handlar den här berättelsen också, menar jag, om att leva med omedvetna privilegier. Clara är mer förundrad över att hon låtit mamman ta över allt bröllopsfix än över den enorma summa alltsammans måste kosta. När CT så småningom börjar arbeta som kulturjournalist har hon onekligen ett ”försprång” via all kultur hon ”sugit i sig” redan under uppväxten.
En bra bit in i berättelsen tycks Clara lite frustrerad över att andra kvinnliga autister - de som inte arbetar som kulturjournalister inom offentligt finansierade public service - inte tar mer egna initiativ utan ”väljer” att söka hjälp från det offentliga:
”Den som följer samhällets regler för hur en person med autism ska agera tvingas leva sitt liv i telefonköer i väntan på ersättningar och olika former av stöd som regelbundet måste sökas om och närsomhelst kan tas bort. Det är samtal, uppföljning, utvärdering, avslag, överklagan, besparingar, indraget stöd, nya regler, nya kontaktpersoner.
Det går inte att leva så. Så långt det är möjligt måste man själv ordna sin anpassning. Så långt det är möjligt måste man slå sig fri och skapa sin egen lycka. Att framtiden kommer att bjuda på ett mer autismvänligt samhälle med lägre tempo, mindre grupper, minskad stress och fler förutsägbara jobb, är svårt att tro mot bakgrund av hur utvecklingen... ”
Nåväl, jag har läst rätt många böcker - de flesta på engelska förstås - av kvinnliga autister, och den här är välskriven och passar in i genren. Lite självbiografi, lite om diagnosticeringsprocessen, lite intervjuer med andra kvinns med autism och autismforskare. Jag minns att den kvinnliga autisten/författaren till boken ”Pretending to be Normal” också kom med tips på hur bättre bemedlade kan få bättre liv. Man kunde i förväg förbereda sig inför upodrag genom att hänga upp sina piffiga små dräkter med passande sjalar till, om jag kommer ihåg rätt. Nåt i den stilen var det.
Nåja, men... Hoppas någon mer läser och ”recenserar” Claras bok. Vore kul.
Och nej, jag är inte alls grön av avund.
:
Jag råkar gilla opera, men det är svindyrt. Och inte hade jag föräldrar som tog med mig på föreställningar när jag var tonåring.
Att kunna slå sig fram i konkurrensen och få arbeta med musikprogram på P2 är ju onekligen enklare om man blivit initierad i operans och konserternas värld redan under uppväxten.
Men ack, vad är väl en bal på slottet eller en opera på operan....