Vad är det för fel på mig?
Postat: 2021-07-13 10:07:42
Om ett par månader fyller jag 50 år och det känns hemskt. För jag bär på skam, frustration och ledsenhet för min livssituation och alla mina misslyckanden i livet. Nu står jag här. Inget jobb, bara en sysselsättningsplats några timmar i veckan och med sjukersättning som inkomst. Jag skulle orka jobba deltid, men arbetsförmedlingen har inte kunnat hjälpa mig och sysselsättningsplatsen vill inte anställa mig, trots att jag varit där i 6 år och de är nöjda med mig. Inget körkort på grund av min ansträngda ekonomi. Började övningsköra när jag var 18, men det gick inte bra. Okysst, oskuld och aldrig haft ett förhållande. Varit djupt förälskad många gånger i livet, men det har bara varit olyckligt och på avstånd.
Har ända sedan barndomen ofta känt mig ensam, annorlunda, utanför och har haft svårt för och känt mig osäker kring relationer och sociala situationer. Förr trivdes jag med min ensamhet men nu känns den allt tyngre och stressande.
Mest av allt saknar jag en nära vän. En person att umgås med ibland. Någon jag kan bry mig om. Någon som förstår, inte dömer och som accepterar mig som jag är. Jag har lärt känna flera tjejer/kvinnor under livet. Men det har alltid stannat vid bekantskap och ytlig vänskap. Inget har varit varaktigt utan av olika anledningar bara runnit ut i sanden. Trots att jag önskat att vänskapen skulle fördjupas. Troligen har jag också varit för snäll många gånger och därför hamnat i ”vän fällan”. När tänker tillbaka har det säkert funnits ett par kvinnor som varit intresserad av mig, men på något sätt har jag missat de signaler som de sänt ut eller tolkat dem fel. Det har jag förstått långt senare när det var för sent och jag är så ledsen för det.
När jag var 36 år fick jag en Asperger diagnos och den förklarade till viss del mina svårigheter med det sociala och har varit en bidragande orsak till alla misstag jag gjort i livet. Samtidigt har jag aldrig riktigt accepterat den, för jag upplever att den ställt till det mer än hjälpt mig.
Periodvis har jag varit nedstämd och deprimerad i livet och även haft samtalsterapi för det. Det har hjälpt för stunden, men inte på lång sikt.
Skammen jag känner har gjort att jag ofta drar mig undan och hellre sitter själv i min lägenhet. Orkar och vet inte hur jag skall förklara för andra varför jag lever det liv jag gör eller varför jag inte hunnit med det som andra gjort. Rädd för alla fördomar som finns.
Har i många år dessutom känt att jag bara står och stampar på samma ställe utan att veta hur jag skall ta mig vidare och det känns som om alla dörrar har stängts. På samma gång har jag sett hur de flesta andra går vidare och utvecklas. De är lyckliga och har sina bästa år framför sig, medan mina ligger bakom mig. Det finns inget kvar för mig att se fram emot eller våga drömma om. Vet inte hur länge jag orkar leva med insikten om allt jag missat i livet och aldrig kommer att få uppleva. Aldrig få ha ett riktigt jobb, ett yrke att vara stolt över. Aldrig får känna friheten av att ha bil. Aldrig får ha sex. Aldrig få bli pappa och känna glädjen och stoltheten att se sitt barn växa upp. Listan är lång. Det blir jobbigare för varje år som går. Livet värderas i det man gjort och klarat av. På den skalan får jag inte många poäng.
Allt jag vill och alltid önska är att ha ett vanligt liv som alla andra. Nu blir det aldrig så. Får väl fortsätta leva mitt ensamma, meningslösa och tomma liv. För jag ser ingen annan lösning. Känner mig så fruktansvärt värdelös och misslyckad. Trots allt negativt har jag svårt att gråta trots att jag skulle vilja det. Jag känner mest en uppgivenhet och tomhet.
Har ända sedan barndomen ofta känt mig ensam, annorlunda, utanför och har haft svårt för och känt mig osäker kring relationer och sociala situationer. Förr trivdes jag med min ensamhet men nu känns den allt tyngre och stressande.
Mest av allt saknar jag en nära vän. En person att umgås med ibland. Någon jag kan bry mig om. Någon som förstår, inte dömer och som accepterar mig som jag är. Jag har lärt känna flera tjejer/kvinnor under livet. Men det har alltid stannat vid bekantskap och ytlig vänskap. Inget har varit varaktigt utan av olika anledningar bara runnit ut i sanden. Trots att jag önskat att vänskapen skulle fördjupas. Troligen har jag också varit för snäll många gånger och därför hamnat i ”vän fällan”. När tänker tillbaka har det säkert funnits ett par kvinnor som varit intresserad av mig, men på något sätt har jag missat de signaler som de sänt ut eller tolkat dem fel. Det har jag förstått långt senare när det var för sent och jag är så ledsen för det.
När jag var 36 år fick jag en Asperger diagnos och den förklarade till viss del mina svårigheter med det sociala och har varit en bidragande orsak till alla misstag jag gjort i livet. Samtidigt har jag aldrig riktigt accepterat den, för jag upplever att den ställt till det mer än hjälpt mig.
Periodvis har jag varit nedstämd och deprimerad i livet och även haft samtalsterapi för det. Det har hjälpt för stunden, men inte på lång sikt.
Skammen jag känner har gjort att jag ofta drar mig undan och hellre sitter själv i min lägenhet. Orkar och vet inte hur jag skall förklara för andra varför jag lever det liv jag gör eller varför jag inte hunnit med det som andra gjort. Rädd för alla fördomar som finns.
Har i många år dessutom känt att jag bara står och stampar på samma ställe utan att veta hur jag skall ta mig vidare och det känns som om alla dörrar har stängts. På samma gång har jag sett hur de flesta andra går vidare och utvecklas. De är lyckliga och har sina bästa år framför sig, medan mina ligger bakom mig. Det finns inget kvar för mig att se fram emot eller våga drömma om. Vet inte hur länge jag orkar leva med insikten om allt jag missat i livet och aldrig kommer att få uppleva. Aldrig få ha ett riktigt jobb, ett yrke att vara stolt över. Aldrig får känna friheten av att ha bil. Aldrig får ha sex. Aldrig få bli pappa och känna glädjen och stoltheten att se sitt barn växa upp. Listan är lång. Det blir jobbigare för varje år som går. Livet värderas i det man gjort och klarat av. På den skalan får jag inte många poäng.
Allt jag vill och alltid önska är att ha ett vanligt liv som alla andra. Nu blir det aldrig så. Får väl fortsätta leva mitt ensamma, meningslösa och tomma liv. För jag ser ingen annan lösning. Känner mig så fruktansvärt värdelös och misslyckad. Trots allt negativt har jag svårt att gråta trots att jag skulle vilja det. Jag känner mest en uppgivenhet och tomhet.