AspergerForum

Ikväll blir det i TV:s "Fråga doktorn" ett inslag om sk ansiktsblindhet (svårigheter att känna igen ansikten). Är det någon mer än jag här som har det här problemet???

Jag har del till viss del. Det är inte svårt att skilja en 5årig, långhårig blondin från en 50årig skallig gubbe, men ta två killar som ser ungefär likadana ut i kroppen och håret så får jag lite problem.

Jag använder håret att identifiera folk, tydligen. Klipp dig så blir du en helt annan människa och betydligt svårare att identifiera.

Jag skulle inte kalla det ansiktsblindhet, men jag måste "vänja mig" vid ansikten innan jag kan känna igen och komma ihåg dem ordentligt, så jag identifierar vanligen folk efter kroppsform, rörelsemönster och, om jag nyss träffat dem, vad de senast hade på sig. Precis som Eddie sa, två personer med liknande utseende skulle vara ganska svåra att skilja på innan jag lyckats studera dem tillräckligt.

Dessutom så har jag svårt att sätta namn på folk jag nyss träffat, jag måste ofta se det användas i samband med personen flera gånger (särskilt om det är ett vanligt namn eller ett namn som delas med någon annan bekant), så jag skulle inte direkt kunna fråga efter namn heller eftersom jag inte skulle vara säker på att det är rätt namn.

Jag har flera gånger blandat ihop personer som har liknande frisyrer eller inte känt igen en känd person efter att denne bytt frisyr. När jag träffar nya personer kommer jag ihåg deras hår, men inte mycket annat.

Jag tror att det kan ha att göra med att jag inte tittar på folk ordentligt när jag pratar med dem; antingen tittar jag dem rakt i ögonen eller rakt någon annanstans. Det första jag tittar på hos en person är deras frisyr (jag kanske är hårfetischist ).

Det där känner jag också igen; det har blivit bättre med åren, men visst är det svårt att känna igen nya människor, och ibland även folk man inte träffat på mycket länge (typ 5-6 år).

En riktigt pinsam grej som hände mig för två år sedan (då hade jag precis flyttat till ny lägenhet) var att jag var på en fest, där träffade jag en kille som jag inte riktigt kände igen, men som ville snacka lite skit med mig, frågade hur läget var o.s.v. Efter ett tag så började han undra om jag inte kände igen honom, jag tänkte ett tag, sedan svarade jag:
-Jo, för fan, klart jag känner igen dig Johan (Fastighetsskötaren i huset dit jag precis flyttat hette Johan, och var ganska lik denna kille). Han började skratta och sa:
-Det var nog ett tag sedan vi träffades va? Det är ju jag; *killens namn*!

....jag skämdes

Jag tittar knappt på folk alls. Så jag känner igen dom mest på rösten och beteende.

Har också svårt att känna igen ansikten. Läste en artikel om det i metro för några veckor sedan. Kände igen mycket. Har också (som någon annan också beskrev) svårt att komma ihåg namn, vilket gör det ännu svårare. Det blir ännu värre eftersom jag hatar att titta folk i ögonen., håller blicken borta från ansiktet och ser inte hur de ser ut. Måste verkligen öva på det.

Kommer ihåg när jag började i ny klass. Hade varit med några personer min första dag. Kom inte ihåg vilka dagen efter...

Känns igen...

Jag har extrema svårigheter att känna igen människor som jag träffat vid enstaka tillfällen.

Ofta brukar vederbörande säga "jaha,trevligt, detta är typ tionde gången vi presenterar oss för varandra".
Kan vara riktigt pinsamt.

En del upplever nog mig som avståndstagande då jag inte hälsar men jag blandar alltid ihop ansikten och har väldigt svårt att veta var jag känner igen personen ifrån och då låter jag hellre bli att hälsa än att riskera att göra bort mig.

Men däremot har jag lätt att komma ihåg telefonnummer och hyfsat lätt för namn..
Men det hjälper ju inte när man inte vet vem de hör ihop med..

Känna igen ansikten har jag aldrig haft direkt problem med. Jag kan ha svårt att placera ett ansikte om jag möter någon i "fel" sammanhang, dock.

När jag mötte en av tjejerna i affären där jag handlar i tvättstugan och insåg att vi var grannar fattade jag ingenting förrän nästa gång vi möttes, medan däremot hon hälsade lika glatt som hon alltid gör i affären, och några gånger när jag mött någon kändis som jag känt igen från TV har jag nästan hunnit morsa glatt i tron att det var någon jag kände...

Och den enda gång jag vet att jag har mött en tjej som jag några dagar tidigare hade kommit förbi och kunnat hjälpa att få igång hennes bil, så kom jag så klart inte på förrän en stund senare vem hon var och varför jag fick ett så stort leende från en tjej jag möter på ICA som går där och handlar tillsammans med vad som helt uppenbart är hennes pojkvän/sambo/make. "Polletten ramlade ner" någon minut senare när jag fortfarande var i butiken, men jag såg inte till dem igen. Så kan det gå!

Jag har helt klart svårt att känna igen ansikten och koppla ihop dem med namn. Typ folk som jag bara träffat ett fåtal gånger brukar jag inte känns igen om jag träffar dem oväntat. Kan ju bli lite lätt pinsamt ibland.

Fixar inte flyktiga ansikten. Dom måste slussas in lugnt och försiktigt.

Jag var visst inte ensam om det problemet heller...

Jag har jättesvårt att känna igen folk om jag inte ser nåt tecken på igenkännande hos dem. Detta kan även gälla nära vänner, om jag möter dem på en oväntad plats. Jag sa det för ett tag sen till min dåvarande bästa kompis, och hon sa typ, "Men MIG skulle du väl i alla fall känna igen!?!" "Näe", sa jag. "Inte om jag skulle möta dig i Göteborg, och du går i dina egna tankar och inte ser mig, utan tittar förbi."

Efteråt tänkte jag på det, om det verkligen var sannt. Tyckte nästan själv att det verkade löjligt... Så nästa dag gjorde jag ett test på en person jag känner väl, efter att först ha berättat om det här för henne. Vi satt ca 2 meter ifrån varandra, och jag iakttog noggrant först hennes ansikte (bortsett från frisyren), och sedan en ännu noggrannare studie av hennes ögon.

Hon satt hela tiden med helt tom blick, som för att låta mig få en chans att avgöra om jag kunde känna igen henne eller inte, om hon inte avslöjade något i blicken. (Men i efterhand visade det sig att hon hade suttit helt i egna tankar och aldrig ens märkt att jag suttit och vrålstirrat henne i ögonen i flera minuter... ) I vanliga fall har jag svårt att titta folk i ögonen, men det här var ett specialfall, och dessutom var hon ju inte "där", i ögonen.

Det läskiga var att jag faktiskt inte kunde se, varken på ansiktet eller ögonen att det var hon... Jag var faktiskt chockad! Trodde att jag hade överdrivit för min kompis kvällen innan, men det hade jag alltså inte gjort...

Men andra gånger har jag istället blivit förvånad över hur jag så tvärsäkert kunnat känna igen vissa (även ytligt) bekanta, t.o.m snett bakifrån... Men då har det ju alltså varit kläder, frisyr mm som jag kännt igen. (Men jag förstår knappt själv hur jag i såna lägen kunnat vara så tvärsäker, och dessutom faktiskt haft rätt!)

Så det är samma ångest varje gång jag ska möta en person jag inte känner så väl, tänk om vi inte känner igen varandra? Jag hoppas alltid att den andra ska känna igen mig...

När jag började förskolan så var jag, om inte helt ansiktsblind, så nästan. Försökte känna igen personer på kläder och frisyrer. Uppenbarligen har jag lärt mig kompensera för det då jag inte har några stora svårigheter med det längre, men det är definitivt fortfarande något som inte går helt automatiskt (även om rutinen sitter rätt djupt nu, 22 år efter att det började bli ett problem i samband med att jag började förskolan).

Alltså, jag måste verkligen anstränga mig att titta hur personen ser ut för att känna igen honom/henne, om inte t.ex. sammanhang eller annat gör att det är uteslutet att det är någon annan.

Jag har även en del problem med att känna igen personer i verkligheten som jag bara sett bilder av förut.

Tvärtom är extrem på det sättet kan komma ihåg vad en person på ett ungefär hade på sig, sminket, hårfärgen, vart vi träffades osv. Men kan aldrig komma ihåg vad vi snackat om

Men inte namn. Jag kommer ihåg ansikten men har väldigt svårt att koppla ihop ansikte med ett namn. Det tar jätte lång tid för mig att komma ihåg namn. kanske inte alltid för har jag något att knytta namnet till så är det lättare.

Det är rätt ofta det händer mig att folk jag inte känner igen kommer fram och pratar och jag försöker alltid i dessa lägen spela att jag känner igen personen i fråga, trots att jag i stort sett aldrig gör det.

En gång kom en tjej (jag absolut inte kände igen) fram till mig och sa:
"Heeej! Hur är det meeed dig?"
"Bra" svarade jag (förvånat leende) "hur är det själv?"
(Hela tiden stirrar hon mig i ögonen..)
"Joo, det är braaa. Vad göör du?"
"Jag är på väg hem" sade jag i samma ögonblick som hon vänder på huvudet och jag ser att hon har en handsfree till mobilen(!)

Människan talar alltså inte till mig utan till personen i telefonen.
Pinsamt tänker jag medan jag lommar hemmåt...

Råffel o lite till... Du är inte ensam om att ha råkat ut för det, pinigt så det gör ont i själen ju.

Har de flesta problem som nämnts i denna tråd. Väldigt förargligt att inte känna igen eller komma på namnet på folk man träffat flera gånger och förväntas komma ihåg.

För ett tag sen var det en kille i mataffären som såg vagt bekant ut. Han hälsade glatt som om vi kände varann. Jag hälsade tillbaka och sa att jag kände igen honom men inte kom ihåg varifrån. Visade sig vara snubben som sålde huset jag bor i...

(Vi träffades säkert ett halvdussin gånger i samband med köpet.)

Mardrömssituation med detta har jag haft. Polade med en kille som hade tre äldre brorsor som brukade umgås med oss. Problemet var att dom nästan aldrig gjorde det allihop på samma gång, hade hyfsat lika röster och samtliga brunt hår (förutom den yngre brorsan som hade blont).

Jämt när jag sprang på någon av hans brorsor, som dessutom tycktes gilla mig skarpt (fast jag var livrädd för dom eftersom jag inte hade en jävla aning om vem som var vem) så brukade dom prata tjenis med mig på ett sjukt jävla personligt plan:

- Tjena! Hur är läget?! *kraaam* Yadayadayadayda.... var på fest med han... yadayadayada... träffade henne... yadayadayada... Hur är läget med dig då?!

- Öhhh... jo, det är lugnt.


Jag visste alltså att jag var riktigt bra kompis med dom, att dom gillade mig skarpt och att jag gillade dom skarpt (en kollektiv gilla-känsla baserat på deras gillande typ)... men jag hade, och har inte inte, en jävla aning om vem som var vem. Dom vägrade bara att fastna på näthinnan med rätt namn-association.

För att överbrygga det hela försökte jag ge dom kompisvärdiga epitet som: "dude", "mannen" och "kompis" samt efternamnet levererat i olika varianter. Fiske var även populärt - och om vi skulle hem till någon av dom kunde jag då säga:

- Ska vi hem till Lautala (fingerat finne-namn)?

- Patrik?

- Ja. Patrik... *listigt *

... och på så sätt skaffa mig info och slippa sitta och vara orolig över att bli avslöjad.


Likaså om det inte gavs någon info på förhand:

- Var har du brorsorna då... öööh... *förvirrad gest *

- Hahaha. Bla, Bla och Bla?

- JA! Bla, Bla och Bla! Fick fan inte fram det... hehehe... *listigt *

- Hahaha, du är så sjukt yr! Näe, Bla och Bla är på stan... Bla drog till tjejen en sväng.

- Okej... men, så hur e leget med BLA då? Allt bra?! *lottovinnare *

- Jorå, med Bla är allt bra.

- Coolt. *lättat *


Och om det frågades om Bla från ena Bla med två närvarande andra Bla exempelvis...

- Kan du inte glida ner till Bla och kolla om han har ett par hundringar att låna mig?

- Kan du inte ropa och fråga istället, jag pallar inte.

- Jaja. BLA!!! Har du ett par hundringar att låna mig!

- Vaa?

- Jävla finnjävel... BLAAA!! KOM UPP DIN JÄVLA FINNUNGE INNAN JAG KOMMER NER OCH SLÅR IN PANNBENET PÅ DIG!!

- Nämen det är lugnt, jag går ner och frågar istället. *söker sig listigt till ljudkälla identifierad som Bla *

- Vad skriker tönten om?

- Jo, serru BLA... *lottovinnare * Brodran din undrar om du har ett par hundringar.

- Jävla tönt. Fråga Bla istället.

- Det är lugnt... *dedukterar två Bla *


Så här tog jag mig fram från dag till dag och detta pågick under 4-5 år på krambasis och 10+ år utöver det boendes på samma gård och hängandes i samma kretsar.


Och sen började dom skaffa ansiktslösa, namnlösa barn...

Och började prata ansiktslöst och namnlöst om ansiktslösa och namnlösa barn...

Och jag hade fler kompisar...

Som också hade nya barn, flickvänner, kompisar etc etc etc...

Och sen ett par nya arbeten på det...

Och sen en jävla massa strul...


Och här någonstans krakelerade jag.


Fuck Bla, fuck them all...

*kramar snuttefilten hårt, hårt*

*rufflar*

- JÄVLA IDIOT!

*pust, stånk, stön*

Oj...

En hemlös person bröt sig in i mitt hem och skrev en massa skit på datorn.

Allt är lugnt.

Har återtagit kontrollen.

Cirkulera...

Snacka om MALPLACERAT inlägg... :-}

SOMLIGA känner jag igen direkt, men jag vet inte vad det är som avgör vem jag känner igen och vem jag inte känner igen.

oki då vet man det då jag har halv förlamad ansikter.
men jag ska inte blanda ihop de.

http://www.faceblind.org/facetests/index.php

Ett test.