Flyktig skrev:Det blev faktiskt värre för mig efter att jag fått diagnosen bekräftad. Jag kan inte se mig själv som en människa, jag ser bara min diagnos. Så det är som jag och "de andra".
Det blev samma för mig. Jag hade svårt att se mig för den jag var, allt blev liksom asperger och jag var rädd att andra skulle se mig så, och i många fall gjorde de också det. Om något gick snett för mig i kontakter med andra så var det pga AS, det kunde aldrig vara andras fel eller otur bara. Allt blev mitt fel och hela min självkänsla förstördes. Jag såg mig själv som onormal, fel, konstig etc. Och jag visste inte längre vad som var jag och vad som var AS. Jag tappade mig själv.
Det tog många år innan jag kunde hitta mig själv igen, och jag kunde släppa allt fokus på AS. Till stor del skedde det genom att jag fick ADHD-diagnos några år senare och med tiden kände att jag mer kände mig hemma med den än med AS. Många AS-drag har väl också försvagats med åren. Men jag lyckades tänka att allt inte är mitt fel. Om det blir mycket tystnader i ett samtal med någon kan jag numera tänka att det inte måste vara mitt fel, det kan lika gärna bero på den andre också, att den kanske inte är så social eller har så mycket att säga mig. Att jag haft svårt att få pojkvänner behöver inte heller bara bero på AS. Det finns många som har svårt med det och som inte har AS. Så jag är inte min diagnos längre, jag ser mig inte som onormal längre.
Självförtroendet är fortfarande dåligt, men det hänger ihop med de kognitiva brister jag har och som skapar problem på min arbetsplats och i min fritid. Så allt är inte tiptop i mitt liv även om det blivit mycket bättre. Självkänslan är bättre, men inte självförtroendet.
Välkommen hit förresten! Intressant bakgrund du har med modellkarriär, hoppas du får fler såna jobb när pandemin lugnar ner sig.