Vildsvin skrev:sussi83 skrev:Jag tycker inte ens att det tillför något, vill någon svara på varför det är viktigt att identifiera sig med kändapersoner?
Jag har har hört en del föräldrar i Attention tjata om det. Måste vara tufft för barnen att föräldrarna inte kan acceptera deras handikapp.
Det har väl sin plats för att på något sätt förmedla hopp om framtiden för att inte göra så att barn fastnar i hopplöshet i tidig ålder. Det är också någon form av dåligt beteende från samhället att man ska hamna i ett fack som passar men det finns ju de som klarar sig ganska bra. Hopplöshet gör människor mindre handlingskraftiga.
Vildsvin skrev:Folk som själva har NPF-diagnos som betonar att de verkligen inte är utvecklingsstörda gör bara att de uppfattas som mer udda. Försöker man gömma sig bakom IQ-test och högskolepoäng är man inte socialt välfungerande.
Jag kan förstå var det kommer ifrån för man vill inte tillhöra en kollektiv grupp där ens personlighet och förmåga totalt försvinner i mängden. Det är väl självbevarelse drift för att man på något sätt vill tillhöra samhället i stort och inte identifiera sig med de som är förtryckta av samhället, för trots att vi kommit en bit på väg så innebär det ett stigma att ha autism.
Så på något vis blir detta ett sätt att signalera att jag vill inte vara förtryckt och jag är lika bra som majoriteten, men det blir ibland en motsatt effekt på folk om man är arrogant, oförstående och förnekar sin diagnos.
Vildsvin skrev:De enda som själva har ADHD/autismspektrumtillstånd och är tillräckligt välfungerande för att jobba som pratar om "superkraft" är sådana som föreläser och därmed måste säga sånt föräldrar vill höra.
Jag tycker inte vi ska gömma de som lyckas, det kan ju iaf på sikt förändra samhällets syn på handikappet, det är viktigt att visa att det finns en kompetens men det ska vara nyanserat så det inte skapas attribut som slår ner på hela "gruppen".
Jag syftar då på personer som gjort bra yrkesmässiga bedrifter och inte vad föreläsare säger, men det gäller då att dessa lyckade människor förmedlar budskapen klokt och förstår att de är del av något mycket större.
Det jag tycker är larvigt är dessa spekulationer kring kända personer blir centralt, sådant som det inte ens finns någon grund för, riktiga förebilder är de som rör sig ute i samhället och hittar sätt att leva som gjort att de klarat sig bra.
Jag tycker Guniila Brattberg är en mycket intressantare förebild än Newton eller vad det nu är man spekulerar om.