Sida 1 av 1

Äntligen diagnostiserad.. Och nu då?

InläggPostat: 2021-01-05 14:33:31
av whatnow
Hej!

(TLDR; omg vad gör jag nu, värsta svag och utmattad fortfarande men borde ju typ vara bättre än jag är because we live in a society men jag vet ju inte ens hur jag ska vara! Aspgerger vs ADHD FIGHT! resulterar i att jag mest sitter och "glor".)

Har en sån där dag där jag för tillfället finner mig försöka göra 4 saker samtidigt. Skriva inlägg på två sidor, kolla på en video om ADHD och sneglar på alla halvfärdiga projekt som ligger på skrivbordet som jag bara inte lyckas börja med de flesta dagar.
Huvudet bara snurrar liksom.

Men nu sätter jag på lite brainwave power music och försöker enbart lägga fokusen här...

Lite (mycket..?) om mig då;

Länge vetat att något var "fel", försökte redan i början på 20-års åldern få respons för mina misstankar, men jag var ju "en smart tjej som kommer fixa det".
Så, efter många sjukskrivningar på grund av panikångest, och skitjobbiga upplevelser i arbetslivet så bröt jag till slut ihop totalt när jag för allt i världen inte kunde reda ut förberedelsekursen inför kandidatuppsatsen. Satt bara och skakade och grät och kände att riktigt så här svårt ska det väl ändå inte behöva vara?

Fick vänta 2 år på utredningen (sjukskriven), de första 6 månaderna sov jag nog mest, var helt utmattad.
Under sjukskrivningen i väntan på utredning gick jag hos kurator, i början väldigt jobbigt, inte minst för hen, för jag mådde fruktansvärt dåligt.
Trädgårdsterpi - mysigt, bra att ha lite rutin, få prata med andra etc. Började kunna sätta fingret på vad som visade sig vara ADHD för mig då. Att jag har svårt att släppa saker när jag väl börjat, vill få det gjort snabbt, att jag har två växlar, 0 eller 100.
CFT-grupp - Himla bra. Lärde mig äntligen att behandla mig själv som en kär vän, för det mesta i alla fall. Att släppa på det ständiga självhatet är väldigt skönt.

Men så, i våras, 33 år gammal fick jag äntligen på papper; Autism och ADHD.
Oj, ADHD också? Efter att ha läst ADHD - Från duktig flicka till utbränd kvinna kändes det ganska självklart, dock.
För mig kan det kännas bättre att säga Asperger istället för autism då folk i allmänhet har någorlunda hum om vad det innebär och kanske inte helt koll på autism är ett väldigt brett spektrum.

Jag klarade skolan ganska bra, var väldigt trött i gymnasiet.
Det sociala blev helt klart utmanande där i slutet på mellanstidet och framåt. Självklart blev det bara värre med åren när man i början på ett nytt jobb kunde suga åt sig som en svamp och allt verkade prima men sen efter ett tag blev man bara tröttare och tröttare, masken håller inte för evigt. Kan koppla redan till första jobbet efter gymnasiet att jag verkligen försökte spela en roll, hur jag smackade till mig själv hårt i ansiktet efter rasten innan jag skulle tillbaka till kassan för att klistra på det kundvänliga léendet.

Men nu då.
Det är inte förrän nu efter diganosen som jag insett att jag nog fortfarande lider av utmattningssyndrom.
Jag mår bra i min lilla bubbla men så fort det kommer yttre press så kan det fallera snabbt.
Har gått en informationsgrupp om AST, men även om det såklart var skönt att kunna dela med sig av erfarenheter och relatera till andra så fick man ju inte direkt ut något av den.
Står i kö för att få träffa arbetsterapeut, vem vet när det blir.
Har gått ett rehab-program som är ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen och FK och tanken är nu att jag ska söka arbetsträning, mm, lycka till med det mitt i en pandemi! Men det tror jag de också förstår.

Men, jag tänker och tänker och tänker...
Vad kan jag göra? Vad är nästa steg? Vad skulle jag faktiskt kunna jobba med där jag fortfarande kan må bra? Kan jag göra något lukrativt av något av mina intressen för en liten hobbyverksamhet?

Samtidigt vill jag bara få vara... Jag är rädd. Jag vill inte ut där igen. Vill slippa alla vidriga chefer och pisstråkiga kollegor.

Efter kraschen, trots lång sjukskrivning, känner jag mig skör. Saker jag kunde maskera bort förr går inte lika bra nu. Och ärligt talat, det ska inte alltid behövas heller.

Men det känns som jag måste programmera om hela mig själv. Jag har mätt mig mot neurotypiska människor i över 30 år och förgjorde nästan mig själv på kuppen.
Ibland känns det som att diagnoserna slåss mot varandra också. Blir så lätt bara sittandes vid daton och samlar rolig information via tutorials till projekt som jag önskar att jag själv hade tålamod till. Mitt hyperfokus på att faktiskt göra lyser med sin frånvaro på sistone.

Jag tror dock att med rätt sysselsättningen skulle jag må väldigt bra.
Att få bättre rutiner är något jag inte har klarat själv än så länge...

Finns här någon som haft en liknande historia?
Råd och tips hade uppskattats massor.

(hoppas jag orkar med att svara, sånt går upp och ner, men kommer i alla fall läsa)

Äntligen diagnostiserad.. Och nu då?

InläggPostat: 2021-01-05 14:57:41
av antonius
Ja nu har du "korsat Rubicon" och det finns ingen återvändo, men såklart förklaringar, så man kan hitta anledningar till varför livet ter sig som det gör, konsten är att använda insikten rationellt efter sina förutsättningar, och inte försöka vara som NT för det brukar aldrig bli bra... :-)063

Äntligen diagnostiserad.. Och nu då?

InläggPostat: 2021-01-05 15:22:37
av Huggorm
Steget är förstås att glömma bort ambitionerna om ett Svenssonliv och fundera ut hur du kan leva på ett sätt så det fungerar för dig, och sedan försöka förverkliga det.

Äntligen diagnostiserad.. Och nu då?

InläggPostat: 2021-01-05 16:13:39
av whatnow
Det är ett ganska återkommande tema att jag i slutändan bara kan vara just jag. :lol:
Var väldigt egen redan som barn med intressen och brydde mig inte särskilt om att andra tyckte vissa grejer var "töntiga", hehe, både på gott och ont.

Känns som att just det här med "sysselsättning/arbete" måste jag sluta tänka på själv för det leder verkligen bara till en dålig dag där inget blir gjort.
Kan väl föra mig såpass bra i samtal med både projektledare och gruppdeltagare i rehabprogrammet att det kanske inte tycks att jag behöver särskilt mycket hjälp.
Men de ser ju inte när jag kommer hem och krashar på sängen i två timmar för att allt var så enormt ansträngande.

Hade det inte varit för att man behöver lite pengar för att kunna leva och ägna sig åt sådant som gör en glad hade jag gärna struntat i allt vad myndigheter heter, men som det är nu får man fortsätta smeka medhårs.

Jobbar på det där sättet som funkar för mig, får väl klappa mig själv på axeln och inse att allt inte kan hända på varken en dag, vecka, månad eller ett år efter all denna tid.

Äntligen diagnostiserad.. Och nu då?

InläggPostat: 2021-01-07 22:25:22
av Idiot
Fick också mina diagnoser relativt sent, tidigare än du, men yes.
Ärligt talat, myndigheter och “hjälp” är ingen hjälp, det är mallar för att klämma till människor så de ska accepteras av samhället.

Vet inte många som gått vidare till att leva ut sina drömmar tack vare ett myndighetsprogram.

Nu låter det lite konspiratoriskt här vilket jag inser, men ta det med en nypa salt - min poäng är att du kommer inte hitta svar hos det gänget.
Det är i och för sig trevligt att ha någonting att identifiera sig med, och diagnoser kan ju hjälpa med det, samt få en att förstå sina tillgångar och svårigheter, så det kan vara positivt på den bemärkelsen.


Det viktigare är väl “what now” för dig, personligen, inte vad någon annan anser vad du borde göra.
Jag förstår att det är rejält jobbigt att ställas mot samma krav som alla andra, särskilt nu efter (eller pågående) utmattningssyndrom,
men det finns bara en värld, det går inte att välja bort.
Om man inte ska sjukskriva sig på heltid då..
Men låter inte som att du vill vara sjukpensionär vid 30, så scratch that.

Jag var inaktiv i flera år och ingenting ändrades och allt var alltid detsamma,
det är inget liv.
Man kan ha sina intressen och nörderier, läsa på om kvantfysik eller sjunga karaoke,
men någonstans måste man ta ansvaret för sig själv om man vill må bra och göra det man själv tycker är meningsfullt.

Om det nu är kvantfysik, studera.
Om det är sång, hur kan man göra för att komma in i den världen?


Någonting som jag tycker är synd att se är att det känns som att folk med diverse diagnoser tror att de behöver passa in,
man behöver inte passa in, världen är full av folk som passar in.


Flummigt; Kanske.
Ok så konkret då: Jag hade siktat på att återhämta mig från utmattningen, genom att själv ta små steg framåt, för att till slut lyckas starta med det jag vill göra,
och det behöver inte ens vara långsiktigt, kan vara handikappande att försöka planera ut sitt liv i detalj, gör man det som känns rätt i stunden så leder det ofta till någonting annat.

Äntligen diagnostiserad.. Och nu då?

InläggPostat: 2021-01-07 23:29:42
av Flinta
Går du rehabprogram för personer utan npf? Är det mer bra än dåligt för dig eller eftersom du går kvar eller är det en förutsättning för någon ersättning? Stor risk att man kan ta skada tänker jag men såklart kan man säkert få med sig en del man ändå kan använda? ps Hej förresten :D

Äntligen diagnostiserad.. Och nu då?

InläggPostat: 2021-01-08 19:02:36
av Richard
Hej o välkommen!

Hade en liknande historia. Mådde dåligt o undrade varför jag hade återkommande depressioner, ångest o inte kunde hantera det sociala. Sen efter 10 år fick jag bl.a diagnosen Asperger syndrom, men det tog ytterligare 10 år innan jag fick rätt behandling o började må bättre. Sjukskriven till o från, mest till... Nu orkar jag i.a.f daglig verksamhet o har börjat studera liiite grann.

Har börjat studera flera gånger, men det har alltid havererat o jag har blivit besviken på mig. Men nu är jag med i kommunens studiegrupp som till viss del hänger ihop med min dagliga verksamhet.

Autism låter inte roligt. På t.ex Flashback används det som skällsord o man blir hånad t.ex för jag har en god man o boendestöd. Men jag har accepterat diagnosen o struntar i att folk ser ner på en.

Äntligen diagnostiserad.. Och nu då?

InläggPostat: 2021-01-14 11:46:56
av whatnow
Idiot skrev:Fick också mina diagnoser relativt sent, tidigare än du, men yes.
Ärligt talat, myndigheter och “hjälp” är ingen hjälp, det är mallar för att klämma till människor så de ska accepteras av samhället.

Vet inte många som gått vidare till att leva ut sina drömmar tack vare ett myndighetsprogram.

Nu låter det lite konspiratoriskt här vilket jag inser, men ta det med en nypa salt - min poäng är att du kommer inte hitta svar hos det gänget.
Det är i och för sig trevligt att ha någonting att identifiera sig med, och diagnoser kan ju hjälpa med det, samt få en att förstå sina tillgångar och svårigheter, så det kan vara positivt på den bemärkelsen.


Det viktigare är väl “what now” för dig, personligen, inte vad någon annan anser vad du borde göra.
Jag förstår att det är rejält jobbigt att ställas mot samma krav som alla andra, särskilt nu efter (eller pågående) utmattningssyndrom,
men det finns bara en värld, det går inte att välja bort.
Om man inte ska sjukskriva sig på heltid då..
Men låter inte som att du vill vara sjukpensionär vid 30, så scratch that.

Jag var inaktiv i flera år och ingenting ändrades och allt var alltid detsamma,
det är inget liv.
Man kan ha sina intressen och nörderier, läsa på om kvantfysik eller sjunga karaoke,
men någonstans måste man ta ansvaret för sig själv om man vill må bra och göra det man själv tycker är meningsfullt.

Om det nu är kvantfysik, studera.
Om det är sång, hur kan man göra för att komma in i den världen?


Någonting som jag tycker är synd att se är att det känns som att folk med diverse diagnoser tror att de behöver passa in,
man behöver inte passa in, världen är full av folk som passar in.


Flummigt; Kanske.
Ok så konkret då: Jag hade siktat på att återhämta mig från utmattningen, genom att själv ta små steg framåt, för att till slut lyckas starta med det jag vill göra,
och det behöver inte ens vara långsiktigt, kan vara handikappande att försöka planera ut sitt liv i detalj, gör man det som känns rätt i stunden så leder det ofta till någonting annat.


Nej, myndigheter verkar inte vara helt ikapp med hur man ska gå till väga med de som inte passar in i den stöpta formen.
Sjukvården där jag bor är rätt ok, om än alldeles för långsam... Har suttit i kö för arbetsterapeut nu sen i våras!

Att bli sjukpensionär kan ibland kännas lite lockande på ett sätt.
Hur skulle man må om oron för sjukskrivningen inte skulle godkännas nästa gång försvann?
Skulle man känna sig friare att våga ta alla de där stegen för att få ihop lite roliga grejer att sälja? (om man ens får det.. Men eh, system går att kringgå lite ändå)

Innan jag klappade ihop och blev sjukskriven kände jag ingen glädje i någonting längre. Orkade inte med några hobbys, blev näst intill ledsen av att se projekten för det kändes som jag hade förlorat en sån viktig del av mig själv.
När jag varit sjukskriven i ca 1.5 år började sakta men säkert skaparglädjen komma tillbaka, men jag har ju såklart fortfarande lika svårt att komma igång med saker. Aspie hyperfixering vs ADHD exekutiv oförmåga blir en daglig kamp. :-)003

Ja, känner inte heller att jag behöver passa in till 100.
Jag prioriterar mest att orka ta hand om hushållet, betala räkningar i tid, försöka att inte bara äta halvfabrikat (gah, curse of the fryspizza, why you so gooood!), och sen förhoppningsvis ta tag i något av mina 1000 pysselprojekt samt umgås med de man faktiskt vill hänga med.

Tycker inte alls det du skrev var flummigt, det var med mycket insikt och omtanke. :-)154

Det jag allra mest önskar är såklart att hitta någon sysselsättning som går ihop med skaparglädjen.
Har kollat en del på att eventuellt bli hantverkslärling, men just där jag bor finns det få mästare, än mindre inom något som jag själv känner mig dragen till.
Men som du själv sa, det finns bara en värld, och den är långt ifrån perfekt.
Jag har som tur är en förstående sambo med helt ok inkomst som, även om det skulle kännas hemskt och absolut inte är något jag vill luta mig emot en längre tid, kan försörja oss båda ifall jag skulle bli utan ersättning ett tag eller hittar någon utbilding jag vill gå.
Med risk för att låta alldeles för idealistisk så tror jag ändå lite att man skapar sin egen värld, självklart genom att man tar tag i sitt mående och ansvarar så gott det går för sig själv/tar hjälp där det behövs.

Jäklar vad jag vill sjunga karaoke nu!! Haha :mrgreen:

Äntligen diagnostiserad.. Och nu då?

InläggPostat: 2021-01-14 12:59:01
av whatnow
Flinta skrev:Går du rehabprogram för personer utan npf? Är det mer bra än dåligt för dig eller eftersom du går kvar eller är det en förutsättning för någon ersättning? Stor risk att man kan ta skada tänker jag men såklart kan man säkert få med sig en del man ändå kan använda? ps Hej förresten :D


Programmet är riktat endast till kvinnor som varit borta från arbetslivet av olika skäl.
Jag mådde ganska dåligt av det... Fick göra det nästan två gånger med då det blev inställt pga covid våren 2020. Men till hösten hade jag ju fått mina diagnoser så försökte föra mig på ett sätt som inte skulle trötta ut mig lika mycket samt att det var ett mycket bättre gäng.

Jag gick/går det för att det kändes lite som nästa steg i resan... Att få hjälp med att hitta någon arbetsträning 4 timmar i veckan och se vad som funkar för en liksom.
Men tyvärr är det inte särskilt NPF-anpassat.. Den förra ledaren jag hade gav den underbara kommentaren när jag var mitt i utredning och sa att det verkade som jag även har ADHD att "Alla har vi väl lite ADHD", det vill säga, det som absolut inte vill höra, särskilt inte om man velat ta livet av sig i typ 15 år för att man bara inte funkar som man borde...

Jag fick med mig en del bra från besöket av arbetsterapeuten, ställer klocka för yoga och lite sådär.
Sen tycker jag alltid det är intressant att höra andra människors livshistorier, bra att kunna finna förståelse, inspiration och tips från andra.

Jag tror jag kan ta på mig för mycket, försöka vara som jag en gång var men nu inte orkar längre.
Som att försöka fixa med alla kontakter osv själv, blir helt slutkörd och stressad.
Jag kan göra det, men till vilket pris liksom? Ledarna finns ju trots allt där för att hjälpa så har ju fått inse nu att jag måste släppa "duktiga flickan"-masken med omtanke för mitt mående och be om den hjälpen som faktiskt finns.

Hej på dig med. ^^