Äntligen diagnostiserad.. Och nu då?
Postat: 2021-01-05 14:33:31
Hej!
(TLDR; omg vad gör jag nu, värsta svag och utmattad fortfarande men borde ju typ vara bättre än jag är because we live in a society men jag vet ju inte ens hur jag ska vara! Aspgerger vs ADHD FIGHT! resulterar i att jag mest sitter och "glor".)
Har en sån där dag där jag för tillfället finner mig försöka göra 4 saker samtidigt. Skriva inlägg på två sidor, kolla på en video om ADHD och sneglar på alla halvfärdiga projekt som ligger på skrivbordet som jag bara inte lyckas börja med de flesta dagar.
Huvudet bara snurrar liksom.
Men nu sätter jag på lite brainwave power music och försöker enbart lägga fokusen här...
Lite (mycket..?) om mig då;
Länge vetat att något var "fel", försökte redan i början på 20-års åldern få respons för mina misstankar, men jag var ju "en smart tjej som kommer fixa det".
Så, efter många sjukskrivningar på grund av panikångest, och skitjobbiga upplevelser i arbetslivet så bröt jag till slut ihop totalt när jag för allt i världen inte kunde reda ut förberedelsekursen inför kandidatuppsatsen. Satt bara och skakade och grät och kände att riktigt så här svårt ska det väl ändå inte behöva vara?
Fick vänta 2 år på utredningen (sjukskriven), de första 6 månaderna sov jag nog mest, var helt utmattad.
Under sjukskrivningen i väntan på utredning gick jag hos kurator, i början väldigt jobbigt, inte minst för hen, för jag mådde fruktansvärt dåligt.
Trädgårdsterpi - mysigt, bra att ha lite rutin, få prata med andra etc. Började kunna sätta fingret på vad som visade sig vara ADHD för mig då. Att jag har svårt att släppa saker när jag väl börjat, vill få det gjort snabbt, att jag har två växlar, 0 eller 100.
CFT-grupp - Himla bra. Lärde mig äntligen att behandla mig själv som en kär vän, för det mesta i alla fall. Att släppa på det ständiga självhatet är väldigt skönt.
Men så, i våras, 33 år gammal fick jag äntligen på papper; Autism och ADHD.
Oj, ADHD också? Efter att ha läst ADHD - Från duktig flicka till utbränd kvinna kändes det ganska självklart, dock.
För mig kan det kännas bättre att säga Asperger istället för autism då folk i allmänhet har någorlunda hum om vad det innebär och kanske inte helt koll på autism är ett väldigt brett spektrum.
Jag klarade skolan ganska bra, var väldigt trött i gymnasiet.
Det sociala blev helt klart utmanande där i slutet på mellanstidet och framåt. Självklart blev det bara värre med åren när man i början på ett nytt jobb kunde suga åt sig som en svamp och allt verkade prima men sen efter ett tag blev man bara tröttare och tröttare, masken håller inte för evigt. Kan koppla redan till första jobbet efter gymnasiet att jag verkligen försökte spela en roll, hur jag smackade till mig själv hårt i ansiktet efter rasten innan jag skulle tillbaka till kassan för att klistra på det kundvänliga léendet.
Men nu då.
Det är inte förrän nu efter diganosen som jag insett att jag nog fortfarande lider av utmattningssyndrom.
Jag mår bra i min lilla bubbla men så fort det kommer yttre press så kan det fallera snabbt.
Har gått en informationsgrupp om AST, men även om det såklart var skönt att kunna dela med sig av erfarenheter och relatera till andra så fick man ju inte direkt ut något av den.
Står i kö för att få träffa arbetsterapeut, vem vet när det blir.
Har gått ett rehab-program som är ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen och FK och tanken är nu att jag ska söka arbetsträning, mm, lycka till med det mitt i en pandemi! Men det tror jag de också förstår.
Men, jag tänker och tänker och tänker...
Vad kan jag göra? Vad är nästa steg? Vad skulle jag faktiskt kunna jobba med där jag fortfarande kan må bra? Kan jag göra något lukrativt av något av mina intressen för en liten hobbyverksamhet?
Samtidigt vill jag bara få vara... Jag är rädd. Jag vill inte ut där igen. Vill slippa alla vidriga chefer och pisstråkiga kollegor.
Efter kraschen, trots lång sjukskrivning, känner jag mig skör. Saker jag kunde maskera bort förr går inte lika bra nu. Och ärligt talat, det ska inte alltid behövas heller.
Men det känns som jag måste programmera om hela mig själv. Jag har mätt mig mot neurotypiska människor i över 30 år och förgjorde nästan mig själv på kuppen.
Ibland känns det som att diagnoserna slåss mot varandra också. Blir så lätt bara sittandes vid daton och samlar rolig information via tutorials till projekt som jag önskar att jag själv hade tålamod till. Mitt hyperfokus på att faktiskt göra lyser med sin frånvaro på sistone.
Jag tror dock att med rätt sysselsättningen skulle jag må väldigt bra.
Att få bättre rutiner är något jag inte har klarat själv än så länge...
Finns här någon som haft en liknande historia?
Råd och tips hade uppskattats massor.
(hoppas jag orkar med att svara, sånt går upp och ner, men kommer i alla fall läsa)
(TLDR; omg vad gör jag nu, värsta svag och utmattad fortfarande men borde ju typ vara bättre än jag är because we live in a society men jag vet ju inte ens hur jag ska vara! Aspgerger vs ADHD FIGHT! resulterar i att jag mest sitter och "glor".)
Har en sån där dag där jag för tillfället finner mig försöka göra 4 saker samtidigt. Skriva inlägg på två sidor, kolla på en video om ADHD och sneglar på alla halvfärdiga projekt som ligger på skrivbordet som jag bara inte lyckas börja med de flesta dagar.
Huvudet bara snurrar liksom.
Men nu sätter jag på lite brainwave power music och försöker enbart lägga fokusen här...
Lite (mycket..?) om mig då;
Länge vetat att något var "fel", försökte redan i början på 20-års åldern få respons för mina misstankar, men jag var ju "en smart tjej som kommer fixa det".
Så, efter många sjukskrivningar på grund av panikångest, och skitjobbiga upplevelser i arbetslivet så bröt jag till slut ihop totalt när jag för allt i världen inte kunde reda ut förberedelsekursen inför kandidatuppsatsen. Satt bara och skakade och grät och kände att riktigt så här svårt ska det väl ändå inte behöva vara?
Fick vänta 2 år på utredningen (sjukskriven), de första 6 månaderna sov jag nog mest, var helt utmattad.
Under sjukskrivningen i väntan på utredning gick jag hos kurator, i början väldigt jobbigt, inte minst för hen, för jag mådde fruktansvärt dåligt.
Trädgårdsterpi - mysigt, bra att ha lite rutin, få prata med andra etc. Började kunna sätta fingret på vad som visade sig vara ADHD för mig då. Att jag har svårt att släppa saker när jag väl börjat, vill få det gjort snabbt, att jag har två växlar, 0 eller 100.
CFT-grupp - Himla bra. Lärde mig äntligen att behandla mig själv som en kär vän, för det mesta i alla fall. Att släppa på det ständiga självhatet är väldigt skönt.
Men så, i våras, 33 år gammal fick jag äntligen på papper; Autism och ADHD.
Oj, ADHD också? Efter att ha läst ADHD - Från duktig flicka till utbränd kvinna kändes det ganska självklart, dock.
För mig kan det kännas bättre att säga Asperger istället för autism då folk i allmänhet har någorlunda hum om vad det innebär och kanske inte helt koll på autism är ett väldigt brett spektrum.
Jag klarade skolan ganska bra, var väldigt trött i gymnasiet.
Det sociala blev helt klart utmanande där i slutet på mellanstidet och framåt. Självklart blev det bara värre med åren när man i början på ett nytt jobb kunde suga åt sig som en svamp och allt verkade prima men sen efter ett tag blev man bara tröttare och tröttare, masken håller inte för evigt. Kan koppla redan till första jobbet efter gymnasiet att jag verkligen försökte spela en roll, hur jag smackade till mig själv hårt i ansiktet efter rasten innan jag skulle tillbaka till kassan för att klistra på det kundvänliga léendet.
Men nu då.
Det är inte förrän nu efter diganosen som jag insett att jag nog fortfarande lider av utmattningssyndrom.
Jag mår bra i min lilla bubbla men så fort det kommer yttre press så kan det fallera snabbt.
Har gått en informationsgrupp om AST, men även om det såklart var skönt att kunna dela med sig av erfarenheter och relatera till andra så fick man ju inte direkt ut något av den.
Står i kö för att få träffa arbetsterapeut, vem vet när det blir.
Har gått ett rehab-program som är ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen och FK och tanken är nu att jag ska söka arbetsträning, mm, lycka till med det mitt i en pandemi! Men det tror jag de också förstår.
Men, jag tänker och tänker och tänker...
Vad kan jag göra? Vad är nästa steg? Vad skulle jag faktiskt kunna jobba med där jag fortfarande kan må bra? Kan jag göra något lukrativt av något av mina intressen för en liten hobbyverksamhet?
Samtidigt vill jag bara få vara... Jag är rädd. Jag vill inte ut där igen. Vill slippa alla vidriga chefer och pisstråkiga kollegor.
Efter kraschen, trots lång sjukskrivning, känner jag mig skör. Saker jag kunde maskera bort förr går inte lika bra nu. Och ärligt talat, det ska inte alltid behövas heller.
Men det känns som jag måste programmera om hela mig själv. Jag har mätt mig mot neurotypiska människor i över 30 år och förgjorde nästan mig själv på kuppen.
Ibland känns det som att diagnoserna slåss mot varandra också. Blir så lätt bara sittandes vid daton och samlar rolig information via tutorials till projekt som jag önskar att jag själv hade tålamod till. Mitt hyperfokus på att faktiskt göra lyser med sin frånvaro på sistone.
Jag tror dock att med rätt sysselsättningen skulle jag må väldigt bra.
Att få bättre rutiner är något jag inte har klarat själv än så länge...
Finns här någon som haft en liknande historia?
Råd och tips hade uppskattats massor.
(hoppas jag orkar med att svara, sånt går upp och ner, men kommer i alla fall läsa)