AspergerForum

så någon mera än mig som saknar att ni inte har barn och familj sedan 20 års ålder.

skulle ha varit kul att ha familj och barn sedan tidig 20 års ålder.

Jag saknar absolut biologiska barn, hade lugnat ner min föräldrar och överbevisat alla terapeuter som enda sedan barndomen betraktat mig som uträknad som förälder eller betraktat mig som pedofil redan som sexåring. Därför har sedan 10 år deltagit i ett samlevnads och familjexoeriment innehållande en kvinna med numera vuxen dotter. Som verkar gå bra, kärleken växer fram nu efter tio år i det arrangerade förhållandet och hennes dotter har förtroende för mig. Jag hade som ung extremt svårt att läsa av kärlekssignaler från kvinnor.

Ja jag kan sakna en flickvän/fru och biologiska barn men samtidigt ibland så kan det vara skönt att inte ha några då jag kan göra som jag vill och bara ta ansvar för mig själv

Nä, saknar inte det ett dugg.

Skulle oroa mig på sjukligt paranoida nivåer...

Har barn så kan inte uttala mig om det.

Man kan väl inte sakna det man inte vet något om men det är ju en borg och trygghet att ha en familj, vem har man annars att vända sig till och och bry sig om?
Jag hade andra planer för livet och så förr familj som en grej att bocka av men av ovanstående anledning har jag väl ändrat mig något och känner att det nog kommer betyda mycket i framtiden.
Det är himla svårt att träffa någon bara, jag vet ärligt inte hur det ska gå till då jag inte haft en sådan tur att klicka med någon.
Det är Corona nu också så vill med hänsyn av mina föräldrar inte vara ute i kollektivtrafiken om det inte handlar om vissa saker, jag tycker det är jobbigt att prata med nya i telefon också.

Just nu ser det extra svårt ut.

Ja, min exfru ville inte ha barn och nu har tåget gått och linjen nerlagd.

Det är en så omvälvande fråga.

Skulle vilja blivit troende på mer normalt sätt. Men Gud var förunderlig.

Och jag hade behövt vara fri från schizofreni samt AS för att orka med familj. Men barn är totalt underbara.

Richard skrev:Skulle oroa mig på sjukligt paranoida nivåer...

Är nog samma, har en historik med komplicerad familj, men såklart när man ser dem som har fungerande familjer som lever harmoniskt blir man lite fundersam, men man får lära sig att glädjas åt andras lycka och se att det går bra för andra och att se att allt hopp för mänskligheten inte är ute...

sussi83 skrev:Man kan väl inte sakna det man inte vet något om men det är ju en borg och trygghet att ha en familj, vem har man annars att vända sig till och och bry sig om?
Jag hade andra planer för livet och så förr familj som en grej att bocka av men av ovanstående anledning har jag väl ändrat mig något och känner att det nog kommer betyda mycket i framtiden.
Det är himla svårt att träffa någon bara, jag vet ärligt inte hur det ska gå till då jag inte haft en sådan tur att klicka med någon.
Det är Corona nu också så vill med hänsyn av mina föräldrar inte vara ute i kollektivtrafiken om det inte handlar om vissa saker, jag tycker det är jobbigt att prata med nya i telefon också.

Just nu ser det extra svårt ut.

Du kan ju förstå och sakna konceptet av att ha familj och barn även om du aldrig haft det . På samma sätt som jag kan sakna att ha friheten körkort och bil skulle ge mig fast jag aldrig haft körkort .

Det finns ju dejting sidor och annat man kan vara med på där du kan träffa folk dock vet jag inte hur seriösa dessa är och vad det är för killar och tjejer som hänger där och vad dom är ute efter ergo om dom vill ha nått seriöst eller bara knulla .

Jag vet inte hur du ser ut eller vilka krav du har på en partner men om du inte är en fotomodell så kanske du får nöja dig en 6/7-poängare ist för en 10:a , pushar man 40 är aspig och inte har något speciellt att erbjuda sin potentiella partner när det kommer till pengar , status , utseende så får man ta det man får, med andra ord du kanske har haft för höga krav eller tidigare fokuserat på fel killar så som badboys och fuckboys ?

Det är ingen idé att ha orealistiska förväntningar , jag har en tjejkompis som alltid gnäller om att hon är singel . Hon säger att hon skall ha en kille som är tatuerad och se ut som en badboy men vara snäll och han ska ha bra jobb och körkort och muskler och vara minst 180cm lång och ha minst 18 cm kuk . Jag brukar säga till henne att men vad har du att erbjuda , du är en småtjock ensamstående arbetslös 3 barnsmamma som är 40 var nöjd med vad du får.

Att jag inte har barn är det som gör mig mest deprimerad.

Karamell skrev:Att jag inte har barn är det som gör mig mest deprimerad.

Kan du inte besöka någon som har några helt hopplösa bestar som river ut huset vareviga dag så dämpas kanske depressionen, eller fråga om du får sitta barnvakt hos några små mördar ninjor ...

Karamell skrev:Att jag inte har barn är det som gör mig mest deprimerad.

Det är så mycket man lidit för och som gått förlorat, jag börjar nästan tro att folk hela tiden velat ha mig där jag är för att kunna kontrollera mitt liv.
Begränsa mig på olika sätt, inte hjälpa mig.
Så känns det.

Att jag inte lyssnar vad andra säger är bullshit
den som fick mig att skärpa betygen var en sträng lärare.
Gick på folkis och var hopplös men hon såg mig inte som hopplös utan sa rakt ut, förstår du inte att detta kommer vara nödvändigt för dig?
Så spännade hon sina ögon i mina.
Hon gjorde detta för att hon ville hjälpa mig.

Man hade behövt fler sådana som kunde hjälpt en, inte folk som bara vill se en passera.

Kanske hade du behövt en sådan person Karamell?

Paladinen jag har nog inte haft så jättehöga krav.
Absolut inte som du beskriver det, men skulle det vara totalt kört vette fan om jag inte skulle satsa på annat då.
Det är väl ekonomin och annat som styr och då har man ingen frihet.

Jag har snarare träffat vissa som jag varit ganska rädd för, och inte attraherad av alls, en gång gjorde jag en cocktail med tabletter och Gin för komma dit.
Slutade med att jag fick spy inne på hans toalett innan jag fick dricka vidare, blev nåt mini krampanfall
Annars hade jag inte klarat av det.

sussi83 skrev:Paladinen jag har nog inte haft så jättehöga krav.
Absolut inte som du beskriver det, men skulle det vara totalt kört vette fan om jag inte skulle satsa på annat då.
Det är väl ekonomin och annat som styr och då har man ingen frihet.

Ja det känner man igen , det känns inte så kul att dejta nån när man ligger för långt isär ekonomiskt . Typ tjejen bjuder mig på 3-rätters med skumpa och jag kan typ bjuda tillbaks på en big mac på donken , man känner sig inte direkt så lyckad då .

Väldigt tråkigt att höra om jag förstår dig rätt att du dejtat personer du varit rädd för och icke attraherad av. Man skall ju absolut inte behöva känna rädsla inför någon som man dejtar då är det något som är väldigt fel en partner skall få en att må bra och känna sig trygg

Kvarnen på Söder är ju en känd köttmarknad där alla får napp.

Egentligen har jag velat ha barn, men är orolig för att dom också ska få autism. Om jag haft ett bra liv (trots autism) så hade jag resonerat annorlunda. Men känns ärligt talat lite egoistiskt att ha fått kämpa och sedan utsätta någon annan för samma sak.

sussi83 skrev:

Karamell skrev:Att jag inte har barn är det som gör mig mest deprimerad.

Det är så mycket man lidit för och som gått förlorat, jag börjar nästan tro att folk hela tiden velat ha mig där jag är för att kunna kontrollera mitt liv.
Begränsa mig på olika sätt, inte hjälpa mig.
Så känns det.

Att jag inte lyssnar vad andra säger är bullshit
den som fick mig att skärpa betygen var en sträng lärare.
Gick på folkis och var hopplös men hon såg mig inte som hopplös utan sa rakt ut, förstår du inte att detta kommer vara nödvändigt för dig?
Så spännade hon sina ögon i mina.
Hon gjorde detta för att hon ville hjälpa mig.

Man hade behövt fler sådana som kunde hjälpt en, inte folk som bara vill se en passera.

Kanske hade du behövt en sådan person Karamell?

Man behöver väl både och, förståelse. Varken daltande eller för hårda krav.

Paladinen skrev:

sussi83 skrev:Paladinen jag har nog inte haft så jättehöga krav.
Absolut inte som du beskriver det, men skulle det vara totalt kört vette fan om jag inte skulle satsa på annat då.
Det är väl ekonomin och annat som styr och då har man ingen frihet.

Ja det känner man igen , det känns inte så kul att dejta nån när man ligger för långt isär ekonomiskt . Typ tjejen bjuder mig på 3-rätters med skumpa och jag kan typ bjuda tillbaks på en big mac på donken , man känner sig i te direkt så lyckad då .

Väldigt tråkigt att höra om jag förstår dig rätt att du dejtat personer du varit rädd för och icke attraherad av. Man skall ju absolut inte behöva känna rädsla inför någon som man dejtar då är det något som är väldigt fel en partner skall få en att må bra och känna sig trygg

Nej jag menar att man måste ta vem som helst för att överleva.
En sak som kommer behövas är en person med mycket tålamod och förståelse.
Det är inte alla som klara psykiskt uppfuckade personer som själv levt normalt.
Jag har känt mig rejält äcklad och min sexlust vreds ner så lågt att äggstockarna säkert imploderade till celler igen.
Jag blir fortfarande spyfärdig när jag tänker på det!
Jag svär säljer de glidmedel på hink på Apoteket?
Känns som om det blir skavsår hela livet.

sussi83 skrev:Jag svär säljer de glidmedel på hink på Apoteket?
Känns som om det blir skavsår hela livet.

Tipps kolla något som heter glidslem som dom säljer på Apoteket, det är samma sort som sjukvården använder vid undersökningar.

Jag rekomenderar "pjur" vattenbaserad "repair glide".
Silikon tenderar att liksom haka fast i saker och det är ju tråkigt om nånting följer med ut som ska vara kvar därinne.
Då kanske det inte blir några barn gjorda efter det.

slackern skrev:

sussi83 skrev:Jag svär säljer de glidmedel på hink på Apoteket?
Känns som om det blir skavsår hela livet.

Tipps kolla något som heter glidslem som dom säljer på Apoteket, det är samma sort som sjukvården använder vid undersökningar.

Kan ha det i håret också för att forma frisyren

yumxi skrev:Kan ha det i håret också för att forma frisyren

Kommer att tänka på filmen "Den där Mary"...