Sida 1 av 1

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 2:21:29
av hej_på_dej_11
Hej,

Jag har kommit till vissa insikter i mitt liv. Mest relevant här vore att jag kommer aldrig igen att gå igenom vården. Inte som det ser ut i Sverige nu åtminstone.. Har under mitt hitintills problempräglade liv varit i kontakt med olika aspekter av vården och fått olika diagnoser till mig och snarare om mig. Aspergers, borderline med flera har nämnts men ingen som kliniskt har tillhandagetts.. I ärlighetens namn vill jag inte att staten och kapitalet ska tala om för mig vad jag är... Jag har blivit mycket mycket bättre på sistone, och det accelererar. Jag inbillar mig dock att jag känner mig normal fast inte sällan ser jag klart och, inser att jag bär på allvarliga och framförallt obehandlade fel.

Jag vänder mig hellre till likasinnade och som inte lärt sig om att vara annorlunda i kurs på folkhögskolan...

Skulle någon här diagnostisera detta som AS;

1. Nått pucko har inrett hyreslägenhetens så att när man öppnar kylskåpet tar dörren emot skafferidörrens ytterkant och fanskapet vill inte hållas öppet, utan stängs hela tiden när jag försöker tänka ut vad jag ska hämta från kylen. Jag får lust att plocka upp kylskåpet och kasta det ut genom fönsterrutan. Jag känner mig kvävd och liksom fasthållen och det hela håller på att göra mig galen.

2. Jag funkar väldigt sällan i gruppsammanhang. Jag låser mig ofta och vet inte vem jag är knappt. Har kommit på att det kan bero på gruppens samlade förväntningar om hur jag ska uppföra mig, socialt outtalade normer. Detta är ett problem i största allmänhet, då jag avskyr att kallprata, vilket får mig att uppfattas som otrevlig och vilket i sin tur leder till ett socialt liv kantat av avstånd och missförstånd.

3. Jag är ibland väldigt kreativ ihop med en obeveklig envishet. Har fått höra att jag är extremt envis sedan barnsben. Jag tänker i helt andra banor än omgivningen på många sätt och klandrar samma omgivning/världen för att man inte tänker mer effektivt och optimerat i förhållande till helhetsbilden.... i stort sett jag upplever att de normala människor är idioter. Jag har därav funnit arbetslivet en smula behindrat.. Gillar för den delen inte att ta order från arbetsgivare som helt uppenbarligen hade kunnat sköta sitt företag på ett mycket effektivare sätt..

4. Har svårt att skapa kontakt med människor,, förstår mig inte på min egen art så att säga. Känner mig mycket mer hemma bland djur. Har själv hundar.. För övrigt utgår jag ifrån att människor dömer mig hårt, inte för det jag gör utan för den jag är..

5. Har haft djävulska ångestepisoder under uppväxten, hallucinogena nästan. Är fortfarande, nu 34år, ibland mycket känslig för stress och stimulation.

6...
7...
8...
9...
10...
11...

Är det någon med diagnos AS om känner igen sig i detta beteende?

Jag vet inte vad en klinisk diagnos, svart på vitt hade givit mig, men märkt att definitionerna om dessa sjukdomstillstånd är ändå så diffusa att det gör varken eller kanske.

Har något fått en diagnos som hjälpte i att komma fram till vad man faktiskt kan göra för att leva enklare?

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 4:02:32
av Jossie94
Jag skulle från egen erfarenhet säga att du kommer åtminstone känna dig lättad för att du vet om vad som är felet. Jag kände när folk började reagera på saker jag sa eller gjorde som de tyckte var annorlunda, att jag absolut kunde se kanske varför saker hade blivit som de blivit. Men även om folk tycker att du är annorlunda så skulle jag personligen säga att man inte måste fullända det. Du behöver inte skylta med att du är annorlunda. Jag kände att jag ville skylta med det till en början men sedan kände jag att jag vill vara mig själv utan att folk ska kunna se att jag är annorlunda och har en diagnos. Så jag lärde mig och lär mig fortfarande att anpassa mig lite och det är inte för att jag inte vill erkänna att jag har en diagnos. Utan detta är för att jag mår bäst av att folk ser mig som vem som helst.

Att få min diagnos gjorde absolut nytta när det gäller att få hjälp med de man har svårt med när man har en diagnos. Men annars har det inte hjälpt mig så mycket egentligen för jag hade inte svårigheter kände jag innan. Jag mådde inte dåligt av att jag kände mig normal och det var så det bara var.

Jag har nog bara växt ifrån min diagnos på det sättet att jag inte tycker det finns skillnader mellan NT och personer med diagnoser på det sättet att båda kan göra sociala fel. Kan en NT säga att någon är dålig tex, varför skulle du inte kunna göra detsamma? Båda gör ju lika mycket fel eller rätt. Andra ska inte få den makten bara för att de själva inte har diagnoser. De gör fortfarande lika mycket sociala fel som någon med diagnos.

Folk här kommer nu säkert bara men du har ju en diagnos bara för jag kanske enligt de och andra tycker att det syns, men jag bestämmer ju om vad jag tycker eller hur? Jag tycker inte det syns tydligt utåt och då ser jag ut som vilken tjej som helst. Orka lägga vikt på om en diagnos syns eller inte egentligen, jag menar alla är väl ändå människor i slutändan?

Även om jag kan se vilka som kan ha diagnoser pga min kunskap om diagnoser och för att jag själv har en så betyder inte det att jag måste påpeka det till andra. Jag går inte fram till någon och bara ”du har en diagnos” De som känner sig tvungna att göra det, har ju självklart egna problem.

Dessa personer som gick till läraren och sa att jag kanske kunde ha en diagnos, hade själva diagnoser och hade garanterat egna problem som de bara kände sig tvungna att lägga på mig. Enbart för att de kände igen sig i mig och det är så mobbing funkar. Så alla är människor och its nobodys bussnies!

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 9:49:04
av Marjatta
hej_på_dej_11 skrev:Skulle någon här diagnostisera detta som AS;
hej_på_dej_11 skrev:Är det någon med diagnos AS om känner igen sig i detta beteende?
hej_på_dej_11 skrev:Jag vet inte vad en klinisk diagnos, svart på vitt hade givit mig, men märkt att definitionerna om dessa sjukdomstillstånd är ändå så diffusa att det gör varken eller kanske.

Har något fått en diagnos som hjälpte i att komma fram till vad man faktiskt kan göra för att leva enklare?


Jag har ingen formell diagnos än - utredningen är nästan färdig - så du kan ju välja att bortse från mina åsikter, om du vill.

Vet inte om diagnoskriterierna är så diffusa. Diagnos ställs med hjälp av diverse tester och strukturerade intervjuer men det ställs ju på såna tecken som går s.a.s. att mäta och väga, vilket inte nödvändigtvis är exakt det som orsakar problem.

Man kan nog ha två typer av nytta av en diagnos. Dels om man behöver och vill ha hjälp av något slag, vad gäller exv. att hålla ordning på saker hemma, hantera stress m.m. Dels då insikter om sig själv. Det kan man iofs skaffa sig även utan formell diagnos. Jag har väl insett ett par saker genom utredningen men det mesta hade jag nog lärt mig redan innan jag sökte utredning. Det enda jag kan tänka mig få mer formell nytta av diagnosen är dels mer riktat stöd vid studier, om jag på allvar vill läsa på universitet igen (jag hade behövt det för 20 år sen. Meh. Jaja ... ) och dels om Habiliteringen kan hjälpa mig bli bättre på att hålla ordning på saker, och skapa strukturer som håller även om livet skulle bli riktigt jobbigt igen. Vad gäller det sistnämnda är det mycket möjligt att jag redan lärt mig vad jag kan lära mig, av en terapeut som kan NPF samt böcker, och sen "bara" behöver tillämpa ("bara" ...)

Jag känner igen mig i dina punkter 2-5, i olika grad. Skulle inte beskriva det exakt likadant men tillräckligt likt för att säga ja. Inte funka i grupper och tänka annorlunda än andra är berättelsen om mitt liv. Ångest hade jag som ung. Det har tack och lov gått över men mina tonår var för jävliga. Sen har nog mitt och ditt liv gestaltat sig ganska olika men visst låter det som att du kan ha nåt slags autism - för det heter så, numera. De som har diagnosen asperger behåller den men alla som kommer nya till utredning och bedöms befinna sig nånstans på spektrumet kallas att de har autismspektrumstörning. Sen säger de flesta ändå fortfarande asperger om sig själva, eftersom autism låter som utvecklingsstörda och Rain Man. Autismspektrumstörning låter dels, ehm, stört. Dels är ordet två mil långt.

Det här att ha vandrat genom psykiatrin och fått diverse olika diagnoser för att till slut landa i autism/asperger är det ganska många som gjort. Jag vet en person som tycker att på Hab var första gången som "de professionella" förstod sig på hen.

Vilken nytta du skulle ha av en diagnos beror nog mest på hur ditt liv ser ut. Vad menar du med att "leva enklare"?

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 13:35:42
av Lynx-66
Jag är 54 och har nyligen fått diagnos och känner igen det mesta.
Utredningen går också igenom barndomen, så du behöver ha haft "avvikelser" redan då.
Dock anser jag att en kylskåpsdörr ska gå igen av sig själv :D
Välkommen.

Ps För snart efter diagnosen för att veta om fördelar eller inte, men jag känner mig lättad.

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 14:31:30
av slackern
Inget någon här kan svara på. Det ända sättet du kan få svar på din fråga är att genomgå en utredning.

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 16:10:40
av LordNelson
hej_på_dej_11 skrev:Hej,

Jag tycker borderlinediagnosen passar bra på dig.

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 16:34:49
av Marjatta
LordNelson skrev:
hej_på_dej_11 skrev:Hej,

Jag tycker borderlinediagnosen passar bra på dig.


Ibland skäms jag för befolkningen på det här forumet.

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 16:35:01
av Huggorm
hej_på_dej_11 skrev:1. Nått pucko har inrett hyreslägenhetens så att när man öppnar kylskåpet tar dörren emot skafferidörrens ytterkant och fanskapet vill inte hållas öppet, utan stängs hela tiden när jag försöker tänka ut vad jag ska hämta från kylen. Jag får lust att plocka upp kylskåpet och kasta det ut genom fönsterrutan. Jag känner mig kvävd och liksom fasthållen och det hela håller på att göra mig galen.
De flesta kylskåp brukar vara byggda så att luckan kan öppnas åt valfritt håll. Bara byta sida på gångjärn och handtag. Då kanske det fungerar bättre.

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 16:41:42
av LordNelson
Marjatta skrev:
LordNelson skrev:
hej_på_dej_11 skrev:Hej,

Jag tycker borderlinediagnosen passar bra på dig.


Ibland skäms jag för befolkningen på det här forumet.

Dumt att ljuga. Jag har faktist fått lära mig att tala sanning och inte stjäla.

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 17:22:28
av hej_på_dej_11
Jossie94 skrev:Jag skulle från egen erfarenhet säga att du kommer åtminstone känna dig lättad för att du vet om vad som är felet. Jag kände när folk började reagera på saker jag sa eller gjorde som de tyckte var annorlunda, att jag absolut kunde se kanske varför saker hade blivit som de blivit. Men även om folk tycker att du är annorlunda så skulle jag personligen säga att man inte måste fullända det. Du behöver inte skylta med att du är annorlunda. Jag kände att jag ville skylta med det till en början men sedan kände jag att jag vill vara mig själv utan att folk ska kunna se att jag är annorlunda och har en diagnos. Så jag lärde mig och lär mig fortfarande att anpassa mig lite och det är inte för att jag inte vill erkänna att jag har en diagnos. Utan detta är för att jag mår bäst av att folk ser mig som vem som helst.

Att få min diagnos gjorde absolut nytta när det gäller att få hjälp med de man har svårt med när man har en diagnos. Men annars har det inte hjälpt mig så mycket egentligen för jag hade inte svårigheter kände jag innan. Jag mådde inte dåligt av att jag kände mig normal och det var så det bara var.

Jag har nog bara växt ifrån min diagnos på det sättet att jag inte tycker det finns skillnader mellan NT och personer med diagnoser på det sättet att båda kan göra sociala fel. Kan en NT säga att någon är dålig tex, varför skulle du inte kunna göra detsamma? Båda gör ju lika mycket fel eller rätt. Andra ska inte få den makten bara för att de själva inte har diagnoser. De gör fortfarande lika mycket sociala fel som någon med diagnos.

Folk här kommer nu säkert bara men du har ju en diagnos bara för jag kanske enligt de och andra tycker att det syns, men jag bestämmer ju om vad jag tycker eller hur? Jag tycker inte det syns tydligt utåt och då ser jag ut som vilken tjej som helst. Orka lägga vikt på om en diagnos syns eller inte egentligen, jag menar alla är väl ändå människor i slutändan?

Även om jag kan se vilka som kan ha diagnoser pga min kunskap om diagnoser och för att jag själv har en så betyder inte det att jag måste påpeka det till andra. Jag går inte fram till någon och bara ”du har en diagnos” De som känner sig tvungna att göra det, har ju självklart egna problem.

Dessa personer som gick till läraren och sa att jag kanske kunde ha en diagnos, hade själva diagnoser och hade garanterat egna problem som de bara kände sig tvungna att lägga på mig. Enbart för att de kände igen sig i mig och det är så mobbing funkar. Så alla är människor och its nobodys bussnies!


Tycker du har en sund grundtanke om detta. Dock, att ha en diagnos runtom sig tenderar sätta bäraren i ett särskilt fack. Även om detta fack blir större i modern tid så är det inte utan bekymmer för oss som i REALITETEN är distinkt annorlunda. Dels för att människor ÄR fördomsfulla till naturen, universalt, och dels för det här 'annorlunda-skapet' faktiskt bygger på verkliga svårigheter i det sociala livet, som t.ex. att gå över gränserna utan att egentligen ha karaktäristisk kontroll över det.

Vi kan med lätthet måla upp bilden om det vackra i att vara speciell och utanför ramarna. Faktum kvarstår ändå att det sociala samlivet och arbetslivet är fundamentala delar av oss och dess funkar-eller-inte-funkar dikterar vårt kemiska välmående i hög grad.

Jag har nått punkten där jag vill utvecklas ifrån begränsande beteende som jag inte valt att ha.. Går bland annat KBT med anledning för att tillsammans med terapeut lära mig att hantera sociala situationer som att tala inför grupp. Även om det extremt läskigt tror jag på att man kan göra mycket genom att träna och att utsätta sig för saker man är rädd för... Min KBT -terapeut sa faktiskt självmant att jag har drag av Aspergers och andra har nämnt det för mig utan att jag bett om deras åsikt.. Hon sa bland annat att en diagnos (som psykolog ställer i sådana fall) kan hjälpa med att få hjälp från olika håll t.ex AF. Men det är just denna hjälp jag är rädd för, känner att det är för bekväm väg att gå... Och i det närmaste omyndigförklaras inför folk som (där jag för övrigt håller mig dig om att vara vilka jävla skadade idioter som vem som helst egentligen men där på ett politiskt korrekt sätt)egentligen borde vara ens likar.

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 17:31:03
av hej_på_dej_11
Marjatta skrev:Jag känner igen mig i dina punkter 2-5, i olika grad. Skulle inte beskriva det exakt likadant men tillräckligt likt för att säga ja. Inte funka i grupper och tänka annorlunda än andra är berättelsen om mitt liv. Ångest hade jag som ung. Det har tack och lov gått över men mina tonår var för jävliga. Sen har nog mitt och ditt liv gestaltat sig ganska olika men visst låter det som att du kan ha nåt slags autism - för det heter så, numera. De som har diagnosen asperger behåller den men alla som kommer nya till utredning och bedöms befinna sig nånstans på spektrumet kallas att de har autismspektrumstörning. Sen säger de flesta ändå fortfarande asperger om sig själva, eftersom autism låter som utvecklingsstörda och Rain Man. Autismspektrumstörning låter dels, ehm, stört. Dels är ordet två mil långt.
[/quote

Rain Man :D ,,, vet du, jag har tänkt se den filmen många gånger men aldrig blivit av ännu.. Är den bra eller? ....Men ja det är väl lite det epitetet att ta hänsyn till i ekvationen.. Men jag antar att det är en lättnad för många av att få en diagnos att skölda sina konstiga beteende bakom, eller?

Marjatta skrev:Vilken nytta du skulle ha av en diagnos beror nog mest på hur ditt liv ser ut. Vad menar du med att "leva enklare"?


Att leva enklare = att kunna hantera en vanlig anställning, att kunna ha ett nätverk av vänner och bekanta eller bara ett fåtal för den delen.. Att kunna gå på Universitet som du säger. Jag hade velat läsa arkitektprogrammet men i nuläget känns det som mission impossible.

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 17:35:27
av hej_på_dej_11
Lynx-66 skrev:Jag är 54 och har nyligen fått diagnos och känner igen det mesta.
Utredningen går också igenom barndomen, så du behöver ha haft "avvikelser" redan då.
Dock anser jag att en kylskåpsdörr ska gå igen av sig själv :D
Välkommen.

Ps För snart efter diagnosen för att veta om fördelar eller inte, men jag känner mig lättad.


Grattis! Upplever du någon lättnad?

Avvikelserna går hand i hand med minnena..

Jaså haha, så vadå blir du inte irriterad in i skeletten när du ska ta ut grejer från kylen och du känner dörren hela tiden drar dig inåt? ..och du måste öppna den igen,,, och sen igen,, och sen igen,,, samtidigt som du försöker trolla ihop dagens lunch...? Och den stänger sig inte helt utan man måste ändå trycka in den sista så att den går i lås-sug..

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 18:27:06
av antonius
hej_på_dej_11 skrev:hej_på_dej_11


Finns ett test här: http://www.rdos.net/Aspie-quiz/

Det finns så många variationer på detta tillstånd, så det är svårt att säga hur man har det, men gemensamt är nog att man tycker sig inte riktigt passa in i alla sammanhang så lätt... :-)063

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 18:52:15
av Marjatta
När jag ser din kommentar till Jossie ovan låter det som att du och jag just vad gäller diagnos gått ungefär samma väg, bara att jag påbörjade den resan lite tidigare. Jag sökte en privat terapeut som sysslar med KBT och NPF. Då hade jag hypotesen ADHD, men terapeuten sålde in tanken autism till mig. Då ville jag INTE ha utredning och diagnos. ADHD var en tillräckligt läskig tanke men AUTISM! INGEN skulle få veta. Tanken var inte rolig alls.

Jag har småningom slappnat av lite kring det. Om man vill kan man spärra sin journal, så bara psykvården kommer åt det som rör utredningen. Arbetsförmedlingen vet inget om ens diagnos såvida man inte nämner den. Osv. Man ska nog ha lite urskiljning när man väljer att berätta, tror jag, och bara göra det när man har goda skäl.

Eg. är det väl den processen - att sluta vara rädd för stämpeln - som jag använt det här forumet till.

hej_på_dej_11 skrev:Att leva enklare = att kunna hantera en vanlig anställning, att kunna ha ett nätverk av vänner och bekanta eller bara ett fåtal för den delen.. Att kunna gå på Universitet som du säger. Jag hade velat läsa arkitektprogrammet men i nuläget känns det som mission impossible.


Kunna hantera en vanlig anställning, dvs folket och människorna och acceptera att saker görs på dumma sätt för det har någon annan bestämt. Kan man få hjälp med sånt efter diagnos? Vet inte. Av vem? Av hab? Att bli bättre på att få (och behålla) vänner ... och klara av ytligt umgänge när så krävs. De som haft diagnos ett tag vet bättre, men jag har intrycket att allt sånt här är saker man mest får "fortbilda" sig i själv. Men grundförståelsen för hur man funkar, som man väl får genom diagnosprocessen och sen kan rota vidare själv, är nog basen.

Många har svårt att hålla ordning hemma, vilket krånglar till livet när man exv. inte hittar sina saker. Det kan gå att få hjälp med, på olika sätt, om man behöver det. Vet inte om du gör det.

Vet nu inte vad det är på arkitektprogrammet som känns omöjligt för dig. Själva studierna (som väl är relativt tuffa), en halv miljon grupparbeten, eller vad? Just att lära sig plugga som aspergare, struktur och studiedisciplin, finns nog riktad hjälp stöd och råd att få på alla större lärosäten.

Själv önskar jag att jag varit klar med min "asperger-resa" inkl. diagnos innan jag började plugga igen, för ca två år sen, först på deltid sen heltid. Jag hade haft mycket bättre förutsättningar då ... men, det blev som det blev, jag släpper universitetet nu och tar en YH-utbildning istället. Pluggandet blev vägen mot diagnos. Gott så, antar jag.

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 19:33:58
av Vildsvin
hej_på_dej_11 skrev:Tycker du har en sund grundtanke om detta. Dock, att ha en diagnos runtom sig tenderar sätta bäraren i ett särskilt fack. Även om detta fack blir större i modern tid så är det inte utan bekymmer för oss som i REALITETEN är distinkt annorlunda. Dels för att människor ÄR fördomsfulla till naturen, universalt, och dels för det här 'annorlunda-skapet' faktiskt bygger på verkliga svårigheter i det sociala livet, som t.ex. att gå över gränserna utan att egentligen ha karaktäristisk kontroll över det.

Det går att verka normal om man pratar med vårdpersonal i ett lugnt besöksrum.

Men så fort man ska göra något mer krävande så märker välfungerande normalbegåvade personer om man hänger med eller om man är en kuf som halkar efter. Vilken diagnos det kallas för bryr de sig inte så mycket om. De ser ju själva hur det ligger till.

Folk som dömer folk efter deras diagnoser och inte efter ens beteende brukar vara sådana som ligger nära den problematiken. Man märker det även på folk med aspergerdiagnos som ständigt tar avstånd från utvecklingsstörda. Det är inte de mest välfungerande aspergarna som har behovet att betona detta.

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 19:41:13
av antonius
Om man varit mobbad och utstött hela sitt liv, är det nog lätt att man låter någon annan som är ännu mera inom spektrat få ta skit, för att själv inte vara driftkuckun om så bara för en dag... :-)004

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 22:19:21
av hej_på_dej_11
Marjatta skrev:Många har svårt att hålla ordning hemma, vilket krånglar till livet när man exv. inte hittar sina saker. Det kan gå att få hjälp med, på olika sätt, om man behöver det. Vet inte om du gör det.


Där skrev du något... Det här med ordningen i hemmet.. det har blivit en religion för mig nästan.. men som ett tveeggat svärd. När jag lever med någon annan blir ordningen, strukturen och framförallt detaljerna i att placera grejer i optimerade former en känslig punkt. När minsta lilla grej ligger i händerna på någon extern person blir det för eller senare ett problem för mitt psyke, som lätt då kan svärma över. - Däremot, så tror jag genuint på att, och något som majoritet av alla människor inte verka förstå, är att vår förhållning till vår hemmiljö och dess föremål ÄR av fundamental betydelse och speglar hela vår sinnestillstånd. Det antika Kina uppmärksammade detta och därav föddes ju feng shui, som för övrigt fortfarande praktiseras.. Ligger inredningen i mina händer älskar jag att utvecklas ihop med dess konstform! Och sen ska man inte glömma att det är en känslig punkt för många par och vissa skiljer sig t.o.m. på grund av inredningskonflikter... Och ja, jag blir arg när jag inte hittar mina bilnycklar direkt.. I parrelationer får man nog antingen ha den där magiska kemin vad gäller inredningen från början eller överlåta hela området till den bäst lämpade av de två...

Marjatta skrev:Själv önskar jag att jag varit klar med min "asperger-resa" inkl. diagnos innan jag började plugga igen, för ca två år sen, först på deltid sen heltid. Jag hade haft mycket bättre förutsättningar då ... men, det blev som det blev, jag släpper universitetet nu och tar en YH-utbildning istället. Pluggandet blev vägen mot diagnos. Gott så, antar jag.


Jag bollar faktiskt själv nu med YH eller något program, eller försöka funka på ett jobb igen.. Vad för program sökte du in på högskola om man får undra och varför funkade det inte för dig upplever du?

Har jag Aspergers? - Och hur har man det i så fall?

InläggPostat: 2020-11-04 22:33:19
av hej_på_dej_11
Vildsvin skrev:Men så fort man ska göra något mer krävande så märker välfungerande normalbegåvade personer om man hänger med eller om man är en kuf som halkar efter. Vilken diagnos det kallas för bryr de sig inte så mycket om. De ser ju själva hur det ligger till.


En bra sak jag lärt mig av KBT är att istället visa medlidande för de som uppenbarligen dömer ut en och som tveklöst pratar nedlåtande bakom ens rygg, och oftast fegt nog aldrig direkt till en.. Men en gnutta ansträngning kan man se att folk dömande bygger på självförakt i dem själva, och ja jag antar att det är värt att känna medlidande över. Det är dessutom befriande för en själv.

Vad innebär det då att skilja sig från "normalbegåvade personer" om inte att den sociala kodexen är trasig. Vissa föds med defekter på armbågen, vissa föds döva, personer som tillskrivs Aspergers tycks verka ha fel på den inre sociala funktionen som gör att vi inte följer de oskrivna sociala normer som människan har täljt under miljoner år. Detta är nödvändigtvis inte något gulligt utan reellt obekväma situationer uppstår hela tiden, för att inte tala om missförstånd och oförmågan till att spela med i enkla artighetsritualer.. Coronan har delvis givit mig semester från föräldramöten eller andra samlingar och även alla dessa löjliga hälsningar typ handskakningar (eller gäller kram här, puss på kinden?!)

Jag upplever att folk, oavsett ursprung och oberoende av varandra får ett obehagligt känslointryck av mig. Ibland är jag svag och lägger ansvaret på dem men har fått inse att problemet måste vara jag..