Är min personlighet så triggande för folk?
Postat: 2020-09-29 2:27:20
LazyOne skrev:Jag måste säga vissa saker, Jossie94. Du är en av de mest intressanta personer jag stött på, på väldigt länge. Ditt sätt att tänka och försöka förhålla dig till situationer som hänt, gör mig nästan sprallig. Att läsa det du skriver är som att tyda en gåta, egentligen hatar jag gåtor, men jag kan människor rätt bra.
På ett sätt förstår jag, att du förstår vad du menar, men ändå förmedlar du en känsla av att du inte gör det. För du kommer inte fram till kärnan i det du försöker förmedla. Det är som att du försöker förstå vad du menar när du skriver det. Inte innan. Vilket också är syftet med att du skriver; få hjälp med att förstå.
Jag är en mästare på att försöka förstå. Du är intressant för jag är likadan. Till viss del. Jag har aldrig träffat någon som jag kan relatera till på den biten. Det här med att man öppet vill förstå saker - med andra personer. Visst kan man ställa frågor och ge funderingar. Men ditt sätt att uttrycka dig på, det resonerar så tydligt för mig.
Jag är inne på att förstå det här: Är jag intelligent?
Jag upplever att jag är det, inom mig själv. Andra personer får också den upplevelsen när de pratar med mig.
Men min upplevelse, om mig själv, är ju styrd av mitt ego. Vilket betyder att det egentligen kan handla om narcissism. Att jag tror mig stå över, det jag egentligen är. Alla är lite narcissistiska. Vill jag framhäva mig sig intelligent till andra, för att jag har något mindervärdighetskomplex?
Vad ska jag acceptera i de här tankarna? Att min diagnos ger mig ett annorlunda perspektiv. Att min diagnos gjorde att det blev svårare för mig och jag fick anstränga mig? Blev narcissismen ett sätt att skydda mig själv på, för att jag inte klarade av "lätta" saker?
Var finns sanningen i, hur man ska förhålla sig till de här sakerna? Man får forska i det. I högstadiet tyckte jag folk var dumma i huvudet, för de håll på med så korkade saker. Som att prata om människor när de inte ens fanns i närheten. Varför? Vem bryr sig. Allt de gjorde var korkat. Jag tog direkt avstånd.
Jag skulle kalla det narcissism i och med att jag ansåg mig högre än de människorna. Jag gjorde det verkligen. De var undervärdiga mig. Var det ett självförsvars, för att skydda mina egna autistiska-avvikelser från normen? Kanske.
Resan fortsätter. Varför är alla mina vänner högutbildade personer? Jag har extremt dåligt tålamod till människor som inte visar hur det kommer fram till sina åsikter. När de inte förklarar hur de kommer fram till något. Är jag en akademisk person som dom? Onej. Jag har knappt några betyg. Trotts alla mina försök kom jag knappt till VG. Duktig på att memorera men nådde aldrig upp till högre betyg. Egentligen är jag rätt korkad för det finns så sjukt mycket jag inte kan. Och det finns så många detaljer jag missar när jag pratar. Hatar det.
Så vad jag än så länge kommit fram till:
Jag har egentligen inget att visa dig, om att jag är intelligent. Inga meriter. Inga betyg. Inget fint jobb.
Jag har ett annorlunda perspektiv på saker.
Jag bryter ner allt till detaljer med svårigheten att få ihop helheten.
Varför är det viktigt att förstå om jag är intelligent? Det är inte viktigt alls egentligen. Man kan nog säga att det är rätt onödigt. Kanske känner någon som läser det här, varför bryr man sig? Jossie vet varför jag tänker på det här. För jag vill förstå, varför vill jag förstå? För att jag vill förstå. Jag vill, förstå.
Så jag kan acceptera det jag kommer fram till. Det är tråkigt att det är så oerhört komplicerat bara.
Jag strävar efter att veta sanningen i en värld där mitt huvud skapar verkligheten.
Jag är i chock! Jag läste precis exakt hur mitt sätt att tänka är, dvs att jag vill förstå saker när jag pratar med folk (är en tänkande person) så mitt huvud går i typ 180 helatiden. Kan vara därför det kanske märks att jag tänker när jag skriver (om man nu kan märka sånt)
Jag är inte osäker eller det beror ju på vad det är. Har inte fått så mycket bekräftelse tidigare utan det är mer nu jag får det. Syftar då på att jag inte fått det från tidigare förhållanden och folk i min omgivning har väl alltid sett mig som normal men när jag fick min diagnos så fattade de inte att saker var svåra för mig. De har svårt att hantera att jag fått min diagnos, för jag trodde att de bara skulle acceptera det och gå vidare men istället blev det mer ifrågasättanden, krav och att det kändes som att de ville ha något bevis. Tex att jag skulle säga att "jag har en diagnos och därför klarar jag inte av olika saker" För att de enligt dem bara var att tex söka ett jobb, men de förstår inte vad det innebär att ha en diagnos.
Att det inte bara är att söka ett jobb. För det måste gå rätt väg. Jag vet tex personer som har svårt att tex borsta tänderna, och när jag sa att jag hade svårt med rutiner så har folk svårt att förstå det också. Man har ju svårigheter pga sin diagnos och man har svårgeheter också utan en diagnos men det är skulle jag säga lättare att hantera det om man inte har en diagnos. Tex om jag tycker en sak är så jobbig att jag sprungit ett lopp, så kanske en NT skulle tycka att det inte var så jobbigt. Man har olika nivåer på ork. Vissa saker är ansträngande för personer med diagnoser. Då kanske man kan förstå de som är 80-90 år hur de känner sig.