Sida 1 av 1

Mors lilla lathund, eller inte lat?

InläggPostat: 2020-08-21 11:39:21
av Batte
Att vara lat, vad innebär egentligen det? Är det så att man är lat om man inte gör det andra tycker att man borde klara av? Är man lat om man inte gör alt andra tycker är viktiga "måsten".

Om man inte har ben, är man lat om man inte löper? Om man har ångest och inte går på gruppträning, är man lat då? Om man har ME och inte hjälper till med flytten, är man lat? Om man har asperger och undviker påfrestande företeelser för att känna att livet är lite bättre, är man lat då?

Mors lilla lathund, eller inte lat?

InläggPostat: 2020-08-21 12:02:42
av Micke
Bra frågor, jag har själv funderat över detta uttryck ibland. Jag har själv i regel inte så mycket fysisk ork och kan tänka ibland att jag är född lat, men det är ju inget jag rår för.

Det viktiga för folk är nog att det är en etikett bland flera andra med negativ betydelse som man kan sätta på andra, oavsett bakgrunden till att någon "latar sig". För detta med att sätta etiketter på folk är vi ju så glada för, trots att (eller kanske snarare tack vare att) det ofta ger en missvisande bild utav individen man sätter etiketten på.

Mors lilla lathund, eller inte lat?

InläggPostat: 2020-08-21 17:21:35
av Batte
Precis, för om man har asperger har man svårigheter med det sociala och exekutiva funktioner. Det innebär inte nödvändigtvis att man inte kan, men även att saker är riktigt påfrestande om man genomför ändå.

Vi är visst glada i att sätta etiketter, inte du och jag alltså, men folk i allmänhet. Även om andra vet att man "inte gör", "inte orkar" eller "inte kan" på grunn av diagnosen, är det som att många glömmer den snabbt. Då är man tillbaka till att vara lat.

Mors lilla lathund, eller inte lat?

InläggPostat: 2020-08-23 3:20:40
av Kidzi
Man kanske är lat för att sinnet fattar att man kommer bränna ut sig annars. Finns en anledning till att man inte springer omkring och städar när man har influensa.

Fast tycker det är så dubbelt. De flesta får kraft tillbaka av saker de gör. De blir glada för att de har städat. Men om man har för lite av egna belöningskänslor då? Och aldrig har motivationen att börja? Känns orättvist att folk ibland är så självgående att de är evighetsmaskiner, ju mer de gör desto gladare blir de. Medan man själv inte blir glad. Och man har ingen startmotor, dopaminet har gått och dött.

ADHD-mediciner har aldrig fått mig att fokusera. Däremot har jag kunnat uppleva mycket mer glädje och kunde börja saker enklare. Vilket fusk att ha så hela tiden. Men nu funkar inte sådana mediciner och om de funkar lite så blir jag bara "utbränd" direkt fysiskt.

Har aldrig trott på lättja. Förr sa jag skojsamt att jag bara tror på mys och på depression. Är väl inte vad jag tror nu. Men positiv lättja är hur skön som helst. Att man bara chillar. Men den negativa har jag fått känna mer av sista tiden, och då kan det vara nästan omöjligt att göra något alls. Och då handlar det inte om depression, bara att den där energin att göra saker, dopaminet, inte finns. Får panik när jag tänker på alla saker där jag ligger efter.

Hur får man tillbaka den lilla motivationen man en gång hade? Det verkar inte hjälpa med att skrämma upp mig, det funkade förr. Skulle någon ge mig en miljon för att städa skulle jag nog inte klara det.

Finns tricks hur man börjar. Att man ger sig själv en prompt. Att man ska göra det i bara 5 minuter. Men tänk om man är sådan för att systemet verkligen behöver vila så att man får ME om man kämpar för hårt?

Nu vet jag att vissa tror att man inte kan kämpa för hårt, att allt gör en starkare. Men jag tror inte på det.