Jossie94 skrev: Däremot har jag trott att jag har haft ångest men det kan också vara känslan av att vara missförstådd. Jag har inte fått något bekräftat. Jag har bara trott att det kan vara det eller det. Då menar jag inte att jag har hypokondri. Bara att jag har tänkt att det kan vara ångest för att det har känns som att man då har varit väldigt liten och inte kan få någon att förstå sig på en och att det är en konstig känsla. Som att man inte hade rätt till sina egna känslor. Man var väldigt tom. Vet någon vad det kan vara? Detta har kommit i vissa situationer, när jag bodde hemma fortfarande. Jag kunde inte bli förstådd av någon kändes det som. För ingen verkade förstå, eller det visade inte det.
Jag tror många med autism känner på detta sätt och framförallt när de vill få svar på frågor andra förvägrar en svar på, de kan svaren men gör det till en lek för det ger andra någon känsla av makt och tillfredställelse. Man blir heller inte tagen på allvar utan snarare förminskad, och då kan man få höra barnprat och råd som ligger under ens intelligensnivå.
Skulle de vara ärliga så skulle de förlora makten, eller så känner de sig obekväma med att förklara hur människor egentligen fungerar, så svaret blir i grova generella drag istället.
Innehållslöst men med en massa anekdoter, helst ska man accepter att man inte förstår och "gå vidare" för att det blir bekvämast för omgivningen.
De flesta utan diagnos förstår oftast vad man frågar efter rent intelektuellt, det beror mest på vad de är villiga att bjuda på.
För vissa är det en härskarteknik, man stänger ute en person från att förstå och ta kontroll över sin situation, det håller en person kvar på botten av hackordningen.
Kidzi skrev:Det är ett trauma som slår mot ens personlighet och talar om för en att man inte är önskvärd och att man är något man inte är men det går inte att tro på sig själv helt för man har ingen på sin sida.
Det som händer då är att kroppen svarar med dissociation. Ibland kan det vara känslan att man inte finns, att känslor inte finns, att man håller på att dö, att man inte får finnas. Det är inte alltid samma känsla men det som är samma är att man splittras från sitt riktiga jag.
När jag blev äldre kunde jag använda detta till bra saker. T ex låtsades jag att jag hade en hushållerska och när den låtsaspersonen jobbade så kändes det inte lika jobbigt för mig, för hon hade mer flyt och jag påverkades mindre känslomässigt och brydde mig inte om motgångar. Sedan blev jag osams med henne trots at hon aldrig fanns på allvar, vilket kan verka helt puckat.
Men traumatiserar man folk på det viset att de hotar att döda ens personlighet, skapas det ett slags rum som i sig kan skapa personligheter.
Nu menar jag inte som i dissociativ identitetsstörning, för där är traumat värre och under barnaåren, och de som har det kan inte ta fram sina personligheter med flit eller ta bort det. Detta är mer som en lek. Deras är så mycket på allvar att de anser sig ha flera individer, inte bara flera identiteter.
Har man inte fått något positivt ur dissociationen kommer det bara bli jobbigt.
Ja, folk tycker man ska ägna sig åt affirmationer i dessa stunder för att skapa ett alterego eller en ny karaktär av sin dissociation som skapats av traumat, det är grov misshandel om det görs medvetet.
Jag kan känna igen detta från min senaste relation där jag sakta blev bestulen från den jag var för att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Personen förtryckte de delarna som jag faktiskt var och gjorde att de förknippades med olika sorters psykisk bestraffning, allting jag gjorde var dåligt och fick inget stöd förutom när jag höll på att lämna för då kom alla löften, efter ett tag står inte psyket ut med detta utan man börjar leva efter de saker man får uppmuntran för.
Så börjar man känna sig som en en känslolös robot som börjar tåla mer och mer stryk för man tappat kontakten med sina känslor, men krävs samtidigt på förmågor som att ta över omsorger för sköra personer i sin omgivning.
Det går absolut inte ihop så det blir ju en tyst protest man för då man känner att kontrollen är förlorad, man letar runt sig efter sätt att tala om hur man känner.
Jag kan ju på peka att personen kände till mina diagnoser, och mot bakgrunden jag redan har och berättat om här så kanske det inte var otroligt att jag tog väldig skada.
Men personen använde sig av samma teknik som
Kidzi berättat väldigt bra och detaljerat om, så jag hamnade hos en riktig usling kan man säga.
Helt ensam utan grannar och vänner i en skog.
Jag hade kontakt med kvinnojouren men de konstaterade att denna situation är svår att ta sig ur utan hjälp, jag antar att de inte tar emot sådana fall eller så missförstod jag ett erbjudande om konkret hjälp.
Personens anhöriga verkade till och med försvara beteendet, men jag tror att kräket förvred sanningen till sin fördel då denne var manipulativ och kunde stå och spela sitt spel framför mina föräldrar, vid något tillfälle fick jag medhåll.