Marjatta skrev:sussi83 skrev:Det största jobbet är väl att komma till någon trivsel med sig själv och när man gör det så funderar man inte lika mycket kring dessa saker, då kan man på riktigt tänka take it or leave it och kanske kan det någon gång leda till att fler av livets områden blir lite lättare? Jag tror man får räkna den punkten som livets riktiga födelse om man känner sig annorlunda på något sätt.
Jag får för mig att ju mer man försöker överkomma sig själv desto mer märks det.
Tänker man i banor att man ska nå en viss punkt så slår man ganska mycket på sig själv, det kommer inte föra en närmre en förbättring.
Om man som jag hunnit bli 50 innan man inser att det kanske kan gå att läsa sig vissa "knep" så ser man det inte som att man slår på sig själv, alls. Då ser man det som att det nånstans finns redskap som jag skulle kunna använda, och de redskapen vill jag ha! Så ser iaf jag det. Jag förstår att andra då kan tolka det som du gör nu. Men vi har olika bakgrunder.
Ja absolut finns en ide att göra så gott man kan om man nu vet vad man letar efter, och har man påbörjat ett annat sätt att se på saker är det naturligt att vilja veta så mycket det går.
Alla tar ju dessa saker mycket olika också, vissa köper på en gång att på detta sätt är jag skapt och detta ger svar på många frågor, andra tar längre tid på sig.
Till en början tror jag man känner lättnad och på ett sätt tillhörighet med andra, man vet varför saker har strulat och med tiden vill man få svar på fler och fler frågor.
Men så kanske man upptäcker att det inte är så lätt att nysta i saker som man trott för det förutsätter att omgivningen vill dela med sig.
De flesta man faktiskt möter kommer antingen förneka ens diagnos av artighet eller inte vilja såra några känslor.
Det är ofta stora yviga begrepp man pratar om när det gäller autism, ganska förenklat, men du vill ha konkreta råd för hur Just du ska kunna passa in bättre?
Man övertänker mycket för att man verkligen vill försöka och det kan kosta mer än vad det smakar ibland, speciellt om man utgår ifrån hur personer utan diagnos funkar.
Sedan kan folk falla in i depressioner och må dåligt över sin situation för man upptäcker att dels ens tidigare försök kanske inte fungerat så bra och att man undrar hur ens situation någonsin ska kunna bli bättre. Så kan självkänslan bli ett sjunkande skepp för man hoppats på en större förbättring under kortare tid kanske.
Att myndigheter kanske jagar livet ur folk under tiden brukar inte göra det bättre för man kanske inte är mogen för att kunna ha en saklig diskussion kring detta.
Man kan verkligen hamna i limbo mellan hopp och förtvivlan, vilket inte är konstigt, vem vill inte kunna ha kontroll över sitt liv?
När man har landat i hur man själv fungerar så får man ta det därifrån, acceptera att saker kan ske i sin egen takt men det behöver inte inverka på hur man mår för de flesta har hittat andra värden vid det laget.
Alltså väldigt kortfattat så kan det nog vara på det viset.