Nu är jag språkpetig, okej. Men folk kommer förstå bättre vad du menar om du använder ord på samma sätt som andra.
Du säger diagnos. Du menar NPF.
Diagnos är något som står i papper som vården har skrivit. Det har betydelse ibland, i kontakt med vissa myndigheter och så. Ingen människa kan se på någon annan att den har en diagnos, någonsin. Man kan se sjukdomar eller funktionshinder, ibland. Ibland inte.
Jossie94 skrev:Min diagnos syns inte och jag blir missförstådd och ifrågasatt ändå. Varför?
Ditt funktionshinder
syns kanske inte. Men det märks att det är något som skiljer sig från andra. Det är vad folk reagerar på. Exakt vad det är du gör vet jag inte. Om du faktiskt vill ha svar på din fråga är mitt förslag att du frågar någon professionell människa, någon psykolog som du har eller haft kontakt med, på vilket sätt ditt beteende avviker.
Alltså: ditt funktionshinder
syns inte, i form av kläder eller frisyr, men
märks. Därför blir du missförstådd och ifrågasatt.
Karamell skrev:Jobba är väl rätt normalt.
Jossie94 skrev:För mig är det faktiskt viktigt att folk förstår skillnaden gällande graden av diagnos, det är mycket där man märker skillnaderna på personens behov och förutsättningar. Alla med diagnoser behöver inte hjälp med allting, vissa kanske behöver hjälp med allting i hemmet och då krävs det ju en personlig assistent. Eller att personer behöver personal dynget runt och bor på gruppboenden. I mitt fall så bor jag i lägenhet, bor med min sambo, är förlovad, jag har praktiserat på massa olika ställen, jag fikar, shoppar, har koll på sociala koder mm (inte allting) jag spelar cod (de flesta vet nog vad call of dytu är eller hört talats om det) Jag vet vad fortnight är, tiktok, jag hade playahead, snuttis, så jag har egentligen varit normal hela tiden skulle jag säga. Jag hade fjällräven mm. Så fattar inte när jag är annorlunda, för jag är ju precis som vilken tjej som helst.
Att ha praktiserat istället för att ha jobbat är väl kanske inte så normalt. Själv har jag jobbat och försörjt mig i praktiskt taget hela mitt vuxna liv. Samma gäller andra här. Väldigt många andra HAR jobbat, tills deras liv skar ihop när påfrestningarna blev för stora och de inte längre klarade av att balansera jobb, barn med flera saker som ställer krav på en.
Att du inte haft nåt jobb (antar jag, eftersom du inte skriver att du haft det) är dock inte vad som gör dig i någon mening onormal, i andras ögon. Snarare är det vad-det-nu-är som de märker, som är (åtminstone en del av skälet till) att du inte lyckats ta dig in på arbetsmarknaden.
Jossie94 skrev:För mig är det faktiskt viktigt att folk förstår skillnaden gällande graden av diagnos
Ingen människa vill ha med såna att göra som hela tiden måste påpeka att de tror att de är bättre än andra i samma rum. Om du är sån IRL också, förstår jag att folk retar sig. Om du vill bli bättre tåld är det ett supertips: Sluta idissla att ditt funktionshinder är mycket mildare än alla andras här. Om man bedömer det på hur man klarar sig i livet är det uppenbarligen inte sant, och dessutom är det knappast normalt att hålla på och tjata om det, på det sätt du gör. (Du säger att du inte tjatar om vissa saker. Nå men om omgivningen tycker att du gör det: har alla andra fel och du rätt? Är det en normal inställning? Kanske detta är det mest onormala med dig?)
Mig tål folk rimligt väl så länge jag är ganska tyst. Så fort jag blir intresserad av och engagerad i något tycker folk att jag blir på nåt sätt för mycket. (Jag har f.ö. ingen
diagnos alls. Än. Jag väntar på utredning. Mitt
funktionshinder är och förblir dock detsamma, oavsett vad som kommer att stå i diagnospapperen.)
Försök analysera i vilka situationer som folk stör sig på dig, är mitt tips. Det, och fråga fackfolket på vilket sätt ditt funktionshinder (OBS INTE DIN DIAGNOS, FÖR DET ÄR NÅT HELT ANNAT) märks.
Ifall du nu vill veta, alltså. Det kanske inte är så att du faktiskt vill veta? Att ägna dig åt denna fråga kanske helt enkelt är ditt specialintresse?