Ja jag närmar mig väl "medelåldern" nu och känner att det är
inte accepterat att vara den jag är.
Hade jag varit man hade jag varit mer accepterad, det är jag övertygad om.
Jag förväntas vara på ett visst sätt eftersom jag inte är "ung" längre och eftersom jag är mamma till tonårsbarn och förväntas bete mig på ett för åldern särskilt sätt.
Men jag är samma person som när jag var yngre.
Varför ska jag göra mig till?
I Sverige ska man som kvinna i 40-årsåldern se ung ut, klä sig "ungt", se bra ut (sminka sig, ha "ordnad frisyr) och både bete sig ungt men samtidigt verka vara "ansvarsfull".
Jag är liksom mig själv, och då sticker jag ut från detta.
Jag har bara kjol eller klänning, oftast sjalett, osminkad, jag är blyg, ger antagligen intryck av att vara mycket yngre än jag är!
Upplever då att det är andra kvinnor som dömer mig ffa...