Har funderat rätt mycket på det här.
Fast jag har inga svar, utan bara frågor och just egna funderingar.
Solblomma skrev:Undrar om det går att ställa sig vid sidan av sig själv och observera för att ta reda på vad som gör att det fungerar "av sig själv"?
Jag har försökt observera mig själv, för att se om det finns några mönster och om det blir skillnad om jag gör si eller så.
Svaret är ungefär: nej.
Jag tycker att det verkar som att det finns flera olika saker som påverkar, och att mycket i mig går i perioder, och att mitt beteende varierar beroende på hur de olika banorna möts.
Komplicerat, m.a.o.
Solblomma skrev:Jag vet att jag har nån sorts inneboende superkrafter som sätts igång när jag är själv med barnen. Jag kommer alltid ihåg den yngstas läxa, 15-åringens dusch, medicin, osv. Orkar fixa mat när de är hungriga, se till att de har rena kläder. Det kanske är en urkraft som kommer loss när man får barn? Tyvärr kan jag inte få fram den när det bara gäller mig själv eller andra vuxna.
Mm, känner igen det där lite grann, fast jag har ju inga barn då.
Men att det ska till nånting rätt extremt, för att liksom bryta igenom och kicka igång en.
Jag tänker på det som nånting primitivt. Om det går att förstå?
Alltså vi har ju mest bara påhittade måsten, borden och skullen omkring oss.
Jag kan inte lura mig själv att tro att jag måste passa en läkartid, t.ex. Det måste jag ju inte alls, ingen dör om jag inte går dit. Det enda som händer är att jag får vänta tills jag får en ny tid, och betala 350:- för det uteblivna besöket. Läkaren har säkert pappersjobb liggande som hen behöver göra, och är nog bara glad för att ha fått de extra minuterna till det.
Men om huset brinner blir det fart.
Vet inte om det spelar in att jag har dålig tidsuppfattning också.
Men hur som helst: vuxna människor kan ju ta hand om sig själv, och har ansvar för sig själv.
Alltså finns inte samma behov att engagera sig, som när det gäller barn - och särskilt då ens egna barn.
Så kanske det handlar om motivation ändå, åtminstone delvis?