Teagirl skrev:Igår bröt jag ihop, jag är i en extrem svacka och vården anser mig vara väldigt suicidal och tyvärr stämmer det. Jag står bara inte ut.
Jag gråter sällan, väldigt sällan men igår brast det. Jag fulgrät i över en timme, hulkade, nästan skrek, tårarna bara rann och jag var så så nära att gå och ta alla tabletter jag har hemma. Men jag ville ju inte egentligen. Jag har så svårt för att be om hjälp men igår fanns bara två val, att göra slut på allt lidande eller be om hjälp. Jag valde nummer två, jag ringde mamma och grät i telefonen. Hon och pappa kom så fort dom kunde, satt sig i soffan med mig och hundarna. Höll om mig och hjälpte mig så som jag vill. Jag fick säga så mycket jag ville men dom pressade inte utan hjälpte mig igenom gråten och paniken, hjälpte mig flytta fokuset och höll om mig. Fast det var ganska sent gick vi ut med hundarna, vi låg i soffan och gosade med hundarna och pratade och efter ett tag började mina sömnmediciner hjälpa, deras stöttningen fick ner mig i varv och det tog tre timmar totalt att bryta den där jädra dödsångesten men vid halv tolv sa jag att jag var lugn och ville lägga mig. Dom sa att dom kunde sova över men jag sa att det inte behövdes, jag hade gått från 10 på skalan dö eller leva och sjunkit till 3 just då, så pass att jag kan hantera det själv.
Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte hade ringt dom. Jag är djupt tacksam över min familj och jag vet att alla inte har det och jag tar dom aldrig för givet, jag tackar alltid och vet att jag är lyckligt lottad.
Min unghund var ett sådant stöd under gråtattacken och paniken. Han kröp upp hos mig och slickade bort tårarna från mitt ansikte. Så satt han tills mina föräldrar kom. Dom är så kloka mina hundar.
Jag vågade erkänna och berätta för mina föräldrar att ätstörningen fortfarande är ett problem. Jag dolde det väl på semestern med hela familjen men den är en ständig källa till ångest. Jag som har anorexi vågade berätta om min obalans med maten, att jag ibland äter för lite och ibland för mycket. Bara att säga till någon att jag äter för mycket ibland var en stor sak.
Så skönt att läsa att du har bra förhållande med dina föräldrar.
Även om de inte förstår så finns de därför dig. Det är alltid värt mycket.
Ja,hundar är fantastiska. Deras förmåga att känns på sig när man behöver dem som mest, dvs när man själv mår dom sämst.
Jag har ingen ångest själv men en anhörig som är bipolär. Det är mycket bättre nu. Det var jobbigare när jag var yngre. Det enda som jag kan tänka mig har handlat om ångest för mig, hände i yngre tonåren. En morgon kunde jag inte använda mina ben. Musklerna svarade inte. Det varade i sex timmar och försvann sedan.
Jag tror själv att jag är hypersensibel,jag har otroligt lätt att bli känslosam,och börja gråta,framförallt när jag lyssnar till musik. .Har tendenser till att vilja kliva in och hjälpa andra.
Fast nu pratar jag om mig själv när det borde handla om dig.
Jag tycker att du är stark som klarar att lämna ut detta om dig själv. Jag hoppas att du kan hitta en vän som du känner att du kan ringa om utifall att du inte skulle få tag i dina föräldrar, som en plan B.
Ta hand om dig. Det finns många här som tycker om och bryr sig om dig.